Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Mekanik
Rotor M
töjning. När hålkälsradien ökades från 2 mm till
3 mm för rotor Y, försvann detta fenomen.
Rotor Yl var likadan som rotor VII. Den brast i
första uppkörningen vid 58 000 v./min. Orsaken
visade sig vara en stor "pipe"-bildning i centrum, ca
1 cm bred och 10 cm lång. Det var snarast
märkvärdigt, att rotorn höll till så pass högt varvantal,
vilket nämligen motsvarar en påkänning i centrum
av 60 kg/mm2. Statens provningsanstalt gav det
rådet att alltid prova ämnena på "pipes" och
sprickbildning genom att skära av en skiva från varje
ända av ämnet, härda desamma och bryta av dem.
Inga pipes ha sedermera upptäckts.
Rotor VII är gjord av något mjukare stål av
ungefär 135 kg/mm2 hållfasthet och med
sammansättningen 0,25 % C, 2,5 % Ni och 0,7 % Cr. Detta material har
visat sig underbart. Rotorn har körts till 78 000
v./min., varvid påkänningen i centrum i riktning
E—E beräknas vara 112 kg/mm2 och i riktning
vinkelrätt däremot 88 kg/mm2. Den har använts mycket
vid 70 000 och även 74 000 v./min. Hade materialet
i alla rotorer visat så goda egenskaper som i denna
rotor, hade vi inte haft många rotorexplosioner.
Det maximala centrifugalfält, som med denna rotor
erhölls i cellcentrum, var 450 000 gånger tyngden.
Man kan lätt öka centrifugalfältet genom att
exempelvis göra rotorn endast hälften så stor och köra
upp i dubbla varvantalet. Då fördubblas
centrifugalfältet. Det motsvarar vad som gjordes med rotorerna
vid en rotor av denna form. Vi trodde till att börja
med, att det kunde vara en spricka i rotorcentrum,
man kunde till och med räkna ut, att den borde
ligga i ungefär 45° vinkel mot planet genom
cellhål-centra. Rotor III vågade vi därför icke använda,
men så gav rotor IV samma slags töjning.
Påkänningen i vingen är icke så stor, att man skulle vänta
sig någon förlängning av densamma, men i hålkälen
vid övergången till rotorkroppen satte sig materialet.
Varje sättning måste ge upphov till en permanent
Fig. 11. Rotor I. Brottytornas läge.
Rotor X
Rotor K
Fig. 12 och 13. Rotorerna VIII, IX och X.
15 okt. 1938
117
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
