- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / 1938. Väg- och vattenbyggnadskonst /
43

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

V\g- och Vattenbyggnadskonst

vi började diskutera cement- och betongnornier, voro
vi ganska osäkra om deras lämplighet i vårt klimat.
Nu veta vi, vad bristen på vetenskapliga metoder i
betongens barndom kostat oss. Ja, i
vattenbyggnaderna ha vi väl nått trygghet först på sistone.

Med detta kaleidoskop har jag utsatt mig för
vådliga risker, ty ingen fackman kan känna sig
tillfredsställd med några få ord om hans verksamhetsområde.

Men jag skyller på Nietzsche, som påstod, "att ju
längre orden bli, dess tunnare blir innehållet".

Hos vårt av föreningsraseri besatta folk behöver
man ej orda mycket om den inre
föreningsverksamheten. Den är sig lik överallt, denna familjelivets
odödliga fiende. Våra föregångare nöjde sig i början
med 4 à 5 sammanträden pr år för att ganska snart
nå upp till 10-talet, där vi i regel ännu befinna oss.

Tyngdpunkten i arbetet har legat hos kommittéerna.
Redan 1890 tager denna verksamhet sin början för
att så småningom utveckla sig i allt hetsigare tempo.
Sålunda voro 1937 ej mindre än 25 kommittéer i
farten med att besvara "snabbfrågor" från myndigheter
och andra samt utreda våra egna initiativ. Vad detta
halvsekellånga, frivilliga, åtagande betytt klarlägges
bäst, om man försöker räkna ut, vad en motsvarande
avlönad verksamhet skulle ha kostat. En
överslagsberäkning ger bortåt 2 millioner kronor, som äro en
skänk till vårt samhälle.

Beträffande det litterära arbetet ha vi alltid varit
trångbodda. Vid starten 1888 voro krafterna
splittrade, ty man hade

dels den mera byggnadstekniskt betonade
Ingenjörsföreningens livfullt redigerade "förhandlingar",

dels den mera mekaniskt inställda och opersonliga
Teknisk tidskrift.

Sammanslagningen av dessa organ 1891 medförde
en uppryckning av den sistnämnda. Redan 1893 var
man nödsakad att försöka sig på specialhäften, bl. a.
i byggnadskonst, där vi ända till sekelskiftet delade
utrymmet med arkitekterna. Sedan ha vi prövat våra
krafter på en egen tidskrift, vars sidantal måst
begränsas, så att en livlig flora av speciella väg- och
vattenbyggnadsorgan spirat bredvid. Det blir ej
tillfredsställande, förrän vi lägga om vårt
tidskriftsväsende efter nordiska linjer i samarbete med de
tekniska föreningarna i Helsingfors, Köpenhamn och Oslo.

Vad det mångskiftande innehållet angår, må endast
erinras om det under ett tidigt skede starka inslaget
av reseberättelser och • översättningar om utländska
förhållanden. Det billigaste sättet för ett litet folk
är naturligtvis att avlyssna de stora ländernas
resultat, men numera kunna vi utan förhävelse påstå,
att vi blivit allt mera oberoende härav.

Vid sidan av tidskriften ha tillkommit handböcker,
upptagande normalbestämmelser för skilda ändamål.
Vi hoppas, att de varit av betydelse för
samhällsekonomien.

Ett tillägg bör göras om ett ömtåligt spörsmål,
ingenjörsarvodena, vilka vi ägnat uppmärksamhet
genom flera utredningar i tryck sedan 1891.

Vi ha icke samlats till denna högtid för ett
djup-plöjande av föregångarnas och våra egna gärningar
utan för något begrundande av det stora
sammanhanget i vår tillvaro. Därför skola vi också se framåt
ett tag. Tvenne frågor kunna vi då ej komma förbi:

ingenjörens ställning i samhället och föreningslivets
pånyttfödelse.

Ända till leda hör man förebråelser, att vi närma
oss den mekaniserade teknikens själlösa helvete.
Detta är en felsyn. Tekniken i och för sig är intet
ont, men teknik utan etik för oss ut i rena barbariet.
1 själva verket förhåller det sig så, att utan
rationalisering och masskonstruktioner skulle flertalet av
våra stora anläggningar aldrig ha kommit till stånd,
och huru hade då möjligheterna att livnära vårt folk
tett sig?

Ingenjörer och arbetare prägla nutidssamhällets
anlete, men intressena utanför yrket äro
anmärkningsvärt olika hos dessa grupper. Ingenjörerna gå till
den grad upp i den tekniska gärningen, att de ovilligt
offra tid på allmänna angelägenheter, medan
arbetarna utmärka sig för politiskt intresse. Det är
önskvärt, att väg- och vattenbyggarna på grund av yrkets
särskilda förutsättningar ändra sinnelag härutinnan,
ty ett samhälles skötsel bör ske med största möjliga
kunskap och objektivitet.

Och så kommer jag till föreningslivet.

Som motto på en förenings historia skulle man även
kunna sätta: "allt går igen", ty sträcker sig dess
verksamhet över tillräckligt lång tid, hinner livets rytm
sätta spår. Redan 1893 började vi söka förnyelse av
vårt arbete, och sedan har vår sinuskurva förlöpt på
sedvanligt sätt med toppar och dalar. Var vi nu
befinna oss må andra döma om. Så mycket är säkert,
att för närvarande allvarliga ansträngningar göras för
att föreningen skall kunna motsvara behovet.

Därvid kommer ungdomens inställning i
förgrunden, ty de skola ju växa in i och fortsätta vårt arbete.
Men här har något inträffat, som våra föregångare
hade mindre känning av, nämligen en skärpning av
släktets eviga gosselynne, som skapar
generationernas motsatsförhållande. Världskriget och vad som
därefter inträffat gjorde slut på Europas guldålder.
Framför allt avslöjades idealitetens beskaffenhet hos
många av oss, som voro unga, när Heidenstam
erinrade oss om att

"det finns annat att bära i hand än en
bräddfull egyptisk gryta".

Det har mången äldre glömt, och sådant
märker ungdomen. Den har därför blivit hård,
beslutsam och otålig men samtidigt livsduglig.

De yngre se gärna i oss äldre något utslitet, men
det vittnar om en naiv uppfattning. Människan är
nämligen lyckligtvis också ett uttryck för det
irrationella och omätbara, som skapar personligheter,
vilka åldras långsamt. De unga böra sålunda lägga
på minnet, att ingen blir mästare utan att lära av
mästare. I det tecknet skola vi gemensamt gå til!
vardagsmödan i föreningsarbetet och söka de former,
som gagna allra mest.

Jag är vid slutet. Ingen vet hur världen ser ut vid
nästa jubileum, ty en stegrad känsla av ovisshet
nedstämmer vårt hopp. Men så får ej ske.

Väg- och vattenbyggarens gärning är i god mening
internationell, och rallarblodet är vår arvedel.
Underhåll i all ära, som det anstår västerländsk
åskådning, men ut i markerna att bryta bygd, det är vår
uppgift.

23 april 1938

43

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Sep 6 16:11:46 2021 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tektid/1938v/0047.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free