- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / 1938. Väg- och vattenbyggnadskonst /
63

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Vag-och Vat i obyg gnadskonst

1938 års normalbestämmelser för vägbyggnad.

Av väginspektör KNUT KINCH.i

Kommunikationsväsendets utveckling under det
senaste decenniet är särskilt accentuerad på
väg-väsendets område och torde detta framför allt få
tillskrivas den enorma utveckling, som motorfordonen
undergått under denna tid.

I rättvisans namn måste man erkänna, att vägarnas
förbättring icke hållit jämna steg med motorfordonens,
ett förhållande, som för övrigt är ganska naturligt
med hänsyn till de väldiga kostnader, som en
rationell förbättring av vägnätet i själva verket betingar.
Å andra sidan kan man fråga sig, om det är oss
möjligt att hålla vägarna à jour med motorfordonen, så
framt man ständigt skall följa med dessas utveckling,
i vad det gäller den hastighet, med vilken dessa
normalt kunna framföras. Det är ju nämligen så, att
med större hastigheter följer större mått i fråga om
vägbredder, kurvradier, fri sikt m, m., så framt man
vill bibehålla samma grad av trafiksäkerhet. För min
del tror jag icke, att detta är möjligt, utan vi måste
i stället bestämma oss för en viss normal
körhastighet och därefter konstruera våra vägar med hänsyn
till denna. Det gäller då att avgöra, vilken
körhastighet man bör gå ut ifrån. Huru man än väljer
denna, torde man bli föremål för kritik, den ene
kommer alltid att tycka, att de valda hastigheterna äro
för små, den andre, att de äro alltför stora. I de nu
fastställda normalbestämmelserna för vägbyggnad har
man utgått ifrån, att huvudvägarna skola normalt
kunna befaras med tillämpandet av en körhastighet
av 90 km i timmen, dvs. de bestämmande faktorerna,
vartill jag i det följande återkommer, skola grundas
på denna hastighet. Därmed är givetvis icke sagt,
att icke större hastigheter kunna få utnyttjas, men
detta torde endast undantagsvis bliva fallet och då
på kortare vägsträckor eller på vissa vägar, byggda
för särskilt höga körhastigheter. Med hänsyn till den
mängd andra omständigheter, som inverka på en
någorlunda riskfri körning, kan för övrigt
nyssnämnda hastighet anses tillräckligt hög.

Enligt den av kungl. maj:t för väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen utfärdade instruktionen åligger
det styrelsen bl. a. att utöva den centrala och
tekniska uppsikten över vägväsendet samt att noga
aktgiva på vägväsendet med hänsyn till dess förmåga att
tillgodose trafikens krav ävensom att genom
tillgodogörandet av tekniska framsteg och tillämpandet av
enhetliga normer på bästa sätt främja vägväsendets
utveckling. För sådant ändamål har styrelsen bl. a.
att utfärda tekniska och tekniskt-ekonomiska
anvisningar och normalbestämmelser.

De normalbestämmelser för vägbyggnad, som
hittills gällt, utfärdades år 1931, och det torde därför
vara ganska klart, att dessa icke voro av
beskaffenhet, att kunna tillgodose den nutida trafikens krav.

1938 års normalbestämmelser, vilka nu föreligga
och av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen fastställts,
hava i många avseenden grundats på de synnerligen
värdefulla undersökningsresultat och utredningar,

i Föredrag vid Svenska teknologföreningens avdelnings för
väg- och vattenbyggnadskonst sammanträde den 14 mars 1938.

som av 1931 års väg- och brosakkunnige framlades i
deras år 1934 avgivna betänkande.

"Normalbestämmelserna", som äro uppdelade i
tvenne avdelningar Allmänna bestämmelser och
Arbetsbeskrivning hava sammanförts i ett häfte,
"Normalsektioner för vägar" i ett särskilt häfte,
omfattande 54 st. ritningar.

Uti de Allmänna bestämmelserna angivas de
synpunkter, som skola vara vägledande vid vägars
planläggning —• såväl ifråga om nybyggnad som
omläggning och förbättring — samt tekniska data för olika
byggnadstyper i fråga om bredder å kör-, gång- och
cykelbanor, lutningar, kurvradier, fri sikt m. m. och
därjämte huru och i vilken ordning trummor, broar,
färjor, skyddsräcken, mötes-, vänd-, parkerings- och
hållplatser, vägskäl, planteringar och dylikt skall ske.

Uti Arbetsbeskrivningen lämnas allmänt hållna
föreskrifter ifråga om själva arbetenas utförande.
Vid dess utformande har särskilt beaktats, att den
skall vara tillräckligt omfattande för att kunna läggas
till grund för infordrandet av anbud å vägbyggnader.
Att göra den alltför detaljerad skulle givetvis ej
varit lämpligt med hänsyn till de olika
förhållanden, som råda i vårt land, ty vad som t. e. är
lämpligt för södra Sverige passar icke alltid för Norrland
och tvärtom.

I fråga om de "Allmänna bestämmelserna" är
framför allt nedanstående av intresse.

Vägarnas indelning.

Enligt väglagen indelas de allmänna vägarna uti
landsvägar och ödebygdsvägar.

Ur statsbidragssynpunkt, dvs. med hänsyn till
storleken av det statsbidrag, som utgår för vägars
byggnad, hava vägarna givits en indelning, som kan sägas
hänföra sig till deras betydelse såsom trafikled. Med
hänsyn härtill skiljer man på sådan huvudväg, som är
av särskild vikt för den långväga, genomgående
samfärdseln eller eljest av stor vikt ur trafiksynpunkt —
i normalbestämmelserna benämnd rikshuvudväg —
samt annan huvudväg, som är av stor vikt för den
allmänna samfärdseln mellan och till huvudorter i ett
län eller för förbindelse med dylika orter i andra län
— i normalbestämmelserna benämnd länshuvudväg.
Annan landsväg, vilken sålunda förmedlar den mer
lokalt betonade trafiken, har i normalbestämmelserna
givits benämningen bygdeväg, ödebygdsväg åter, är
sådan väg, som till avsevärd längd sträcker sig över
fjäll, genom skogar eller genom glest befolkade
trakter och som, ehuru den icke prövas nödig för
allmänna samfärdseln, likväl finnes vara till gagn för
det allmänna såsom ägnad att främja landets
uppodlande och bebyggande. Det torde vara av intresse
att påpeka, att ödebygdsvägarna ingalunda enbart må
betraktas såsom vägar, vilka hava att fylla ett
mycket ringa trafikbehov. Så är ej förhållandet, utan
tvärtom kunna dessa under vissa tider av året hava
att upptaga en ganska betydande och även tämligen
tung trafik. Jag åsyftar härvid deras uppgift att
tjäna såsom transportväg för timmer, konstgödsel
och andra förnödenheter, vilket medför, att de icke

28 maj 1938

63

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Sep 6 16:11:46 2021 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tektid/1938v/0067.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free