Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Vag-och Vat t en byg gn ad skon st
(först å posten som "utsättare" och sedan som
"biträdande ingenjör" å arbetskontoret i fig. 1) och
vunnit erfarenhet såsom arbetsledare, övergår han såsom
arbetschef till husbyggnadsentreprenör och måste
under sin praktik så småningom utbilda sig i
husbyggnadsteknik. För närvarande kan han icke på
högskolan erhålla lämplig utbildning i detta ämne och
han har även svårt att få den husbyggnadspraktik,
som han borde erhålla.
Det torde för var och en vara klart, att det för vår
byggnadsindustri är fullkomligt nödvändigt, att dessa
undervisningsförhållanden på våra högskolor med det
snaraste komma att undergå genomgripande
förändringar. Huruvida den med verkliga anlag begåvade
och såsom arbetsledare rätt utbildade ingenjören skall
kallas arkitekt, byggmästare eller väg- och
vattenbyggare är fullkomligt likgiltigt; huvudsaken är, att
han är en person med den rätta begåvningen och den
riktiga såväl teoretiska som praktiska utbildningen.
Som förhållandet varit här i landet, ha vi kanske till
stor del på grund av våra utbildningsförhållanden
erhållit stora och vackra offentliga och enskilda
byggnader, som låtit tala om sig, men som ur teknisk och
ekonomisk synpunkt lämnat mycket övrigt att önska.
Att vi kunnat åstadkomma detta tyder icke på någon
hög teknisk ståndpunkt utan beror endast därpå, att
vi varit befriade från de stora militära bördorna, som
vidlåtit andra folk, och därför haft råd till detta
slöseri. Men den dag kan komma och torde snart
nog vara här, då vi liksom andra folk få se till att
handla efter förståndigare och mera ekonomiska
synpunkter.
Arkitekt Moje Bergström skriver i sista numret av
tidskriften "Byggmästaren" år 1935: "Med
arkitektens ställning följer i allmänhet även, att han blir
byggherrens rådgivare vid valet av övriga specialister
i de fall, där byggherren icke själv äger de
personliga förbindelser, som erfordras för ett lämpligt val.
Det bör då vara ett oeftergivligt krav, att
arkitekten icke har något privat ekonomiskt intresse av
vilka personer, som väljas för olika
specialuppgifter. Man torde väl också ganska bestämt kunna
påstå, att i vårt land arkitektkåren i gemen icke
mottager provisioner av andra fackmän, som de
rekommendera till ett uppdrag. Allt är så till vida
gott och väl.
Men i ett avseende äro förhållandena enligt
undertecknads mening otillfredsställande. Enligt här i
landet utbildad praxis har som bekant byggherren i
allmänhet icke alls något direkt ekonomiskt
mellanhavande med en av de många specialisterna, nämligen
byggnadskonstruktören. Denne intar sålunda en
särställning, i det att han erhåller sitt arvode av
arkitekten, vars arvode av byggherren även inkluderar
ersättning för konstruktionsarbetet. Man frågar sig,
varför en av de specialister, som erfordras vid sidan
av arkitekten, skall inta en ställning helt olik de
övrigas. Finnas några verkliga skäl härför, eller är
det endast gammal slentrian, som fortlever med hjälp
av tröghetens lag?"
Ett av de förhållanden, som för närvarande mest
belasta vår byggnadsindustri, torde just vara, att
konstruktörens arvode inneslutes i arkitekttaxan.
Då en byggherre skall uppdraga å,t en arkitekt att
utföra ritningar och handlingar till sitt
byggnadsföretag försöker han mången gång pressa arkitektens
Fig. 3. Organisationsplan för kommunalt husbyggnadsarbete
i kommun utan fast byggnadsorgan.
arvode, ofta långt under de priser, som kunna anses
skäliga. Konkurrensen arkitekterna emellan är ofta
så stark, att den arkitekt, som vill erhålla arbetet
endast kan få detsamma genom att pressa sina egna
kostnader så långt som möjligt. Då konstruktörens
arvode inkluderas i arkitektens taxa blir han tvungen
att anlita en konstruktör för lägsta möjliga arvode.
Arkitekten själv har ingen fördel av att
konstruktörens avlöning blivit pressad, men han erhåller
härigenom en mindre kvalificerad konstruktör. Det visar
sig sällan under arbetets utförande, vad den lägre
kvaliteten å konstruktionerna kostar, men man kan
vara övertygad om, att vad arkitekten sparat genom
konstruktörens lägre arvode kommer byggherren att
mångfalt få betala. Funnes icke denna möjlighet för
arkitekten att pressa konstruktörens arvode skulle
samtliga konkurrerande arkitekter inkomma med
högre fordran på arkitektarvode; arkitektens
förtjänst skulle bliva densamma som förut, men han
skulle ha möjlighet att erhålla mera förstklassig
kon-struktionshjälp.
Konstruktörens ställning framgår bäst genom en
liknelse. Arkitekten kan jämföras med en murare på
arbetsplatsen, och är då konstruktören närmast att
jämföra med murarhantlangaren. Det är blott den
lilla skillnaden, att murarhantlangaren har sin lön
fastställd i avtalet, men då vi jämföra hans ställning
med konstruktörens äger muraren, dvs. arkitekten,
att uppbära hans avlöning och sedan utackordera
arbetet till den lägst bjudande. Förrän denna
princip ändrats, kunna vi icke räkna på någon
uppryckning inom byggnadsfacket.
Det är således till lika stor skada för arkitekten
som för konstruktören, att den senares arvode ligger
i arkitekttaxan och borde därför arkitekterna och
ingenjörerna kunna enas om, att uppgöra sina resp.
taxor på så sätt att detta samband mellan taxorna
blir frigjort.
De sakkunnigas ställning här i landet är allt annat,
än avundsvärd. I de flesta fall anser sig arkitekten
26 nov. 1938
73
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
