- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / 1938. Väg- och vattenbyggnadskonst /
120

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Teknisk Tidskrift

kunde också med rätta framhålla — då vi skildes vid
springbrunnarna i parken — att vi fått gästa ett hem
och ej ett museum.

Nästa uppehåll blev lunchen i Östarps
gästgivaregärd —ett av dessa enastående värdshus, som endast
Skåne kan uppvisa — och ett hastigt besök i
"Kulturens" gammelgård.

Över Dalby med vid utblick över ett storlinjigt,
grönt landskap i soldis och en annan väg genom
Lundagård anlände vi till Lomma, där Skandinaviska
eternitaktiebolaget och Aktiebolaget Dalby
siporex-fabrik anordnat intressanta utställningar i en
nybyggd lagerlokal, som i och för sig var tekniskt
intresseväckande.

Tre korta inledningsföredrag höllos, vittnande om
framsynthet, ihärdighet och gott samarbete hos
skånska industrimän. Talare voro konsul Wilhelm de

Sharengrad, disponent Bernhard Hansson och
ingenjör Erwin de Sharengrad.

För vår skull hade även eternitfabriken igångsatts,
och efter rundvandringen samlades vi i den nya
eleganta kontorsbyggnaden för förfriskningar och
avskedstal.

Därmed är väg- och vattenbyggarnas
50-årsjubi-leum färdigt, varför det må vara referentens sak att
klargöra orsaken till att vi uppsökt Skåne för
avslutningen.

Det förhåller sig nämligen så, att Malmöhus län är
det, som hyser det största antalet medlemmar av
avdelningen — en löjlig benämning på en förening med
ett tusental medlemmar. Att anslutningen varit så
talrik i Skåne beror naturligtvis på den höga utveck-

ling i alla avseenden, som utmärkt denna provins,
och ger vårt yrke goda förutsättningar.

Ingenstädes har järnvägsbyggandet varit så
extensivt, ehuru det nu är avslutat, men
tekniskt-orga-nisatoriska uppgifter återstå alltjämt. Det har följts
av ett tekniskt högstående vägarbete i stor skala.
Sålunda torde permanentbeläggningen ha fortskridit
längre än annorstädes i vårt land.

Runt Skånes kuster finna vi ett stort antal hamnar,
av vilka åtminstone fem äro av verklig betydelse och
tekniskt intressanta.

På husbyggandets område — både i fråga om
bostäder och industri — hava stora framsteg bevittnats.

Att tala om Skånes vattenkraft är paradoxalt med
tanke på slättåarnas ringhet. Men Malmö hyser dock
vårt största enskilda kraftföretag, spännande över
halva Götaland. Dess tillkomst bildar epok.

Det landskapet haft av vatten har däremot varit
utsatt för torrläggningsföretag i sådan omfattning att
t. o. m. storkarna hota att utebliva.

Ett säreget problem är grundvattnets
tillgodogörande, som i hög grad motiverat 1937 års
lagförslag, vilket nu prövas i lagrådet för att lämnas till
1939 års riksdag.

Bergshanteringen är en symfoni i vitt och svart,
kalk och kol, med förhoppningar om en framtid även
med olja och järn.

Slutligen hava vi industrien, framför allt den
kemiska, där ett storartat pionjärarbete utförts ifråga
om socker och cement. Var skulle väg- och
vattenbyggnadskonsten nu befinna sig, om vi ej haft det
sistnämnda materialet och dess förädlingsprodukter
som hjälpmedel? Richard Smedberg.

Om vouter på brobalkar.

Av civilingeniör U. BJUGGREN.1

Frågan om huruvida kontinuerliga betongbalkar
till broar skola förses med vouter eller ej har varit
en omstridd fråga i fackkretsar. Det har därvid aldrig
varit ifrågasatt, att balkar med vouter äro statiskt
bättre och knappast att de äro billigare än balkar
utan vouter, utan frågan har fastmer gällt, om vouten
är estetiskt tilltalande eller ej. För de flesta broar
utanför stadsområden kan man tryggt säga, att det
är sällan, som en större publik har tillfälle att
beskåda balkkonstruktionerna, då flertalet färdas
ovanpå bron och ej inunder.

Hitintills är det vouternas motståndare, som låtit
höra mest av sig, varför man lätt kunnat få den
missuppfattningen, att alla fackmän anse att vouter i och
för sig äro fula. Jag har försökt få en uppfattning
av olika personers åsikter om den ena och andra
konstruktionens estetiska värde. Fig. 1 visar en viadukt
med kontinuerliga betongbalkar, dels med, dels utan
vouter, ritade med proportioner som motsvara en
verklig konstruktions. Jag har intervjuat ett
flertal personer om vilken bro de ansett vara vackrast.
Av icke väg- och vattenbyggare föredrogo majorite-

1 Praktisk kvart vid avdelningens sammanträde den
12 september 1938.

120

ten den voutförsedda balken. Även väg- och
vattenbyggarna ansågo till största delen, att bron med
vouter såg mest tilltalande ut, och en tydlig skillnad
märktes i tonen på de avgivna svaren. De, som
ansågo den voutlösa bron vackrast, yttrade sig ganska
känslolöst och tillade liksom ursäktande något om
"raka, obrutna linjer". Man anade bakom dessa svar
de inlärda slagordens makt. De, som däremot
föredrogo den voutförsedda bron, verkade mer
övertygade. Påpekas bör dock, att samtliga omdömen fäll-

’ ’ • 1 1 ’ i’ ■

Fig. 1. Viadukt med och utan vouter.

22 okt. 1938

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Sep 6 16:11:46 2021 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tektid/1938v/0124.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free