- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / 1938. Väg- och vattenbyggnadskonst /
138

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Teknisk. Tidskrift

Kig. Göta älvsbrosektionen. Sammanställning av de relativa hällfasthetstalen (Hg).

porten deformeras något. Även vid provtagning med
det nya kolvborret skjuvas lerpelaren och krossas i
sin övre ände, men i övrigt är det i mässingstuben
tätt inneslutna provet mindre utsatt för deformation
såväl under utskjutningen ur kolvborret som under
transporten till laboratoriet än det i den vidare
glasflaskan överflyttade provet, varför utsikten att
erhålla goda bestämningar på materialets
sammanhållningsgrad är större, särskilt då det gäller de grövre,
lätt vattenavgivande och på grund därav för
deformation mest utsatta sedimentsorterna.

Lerans fasthetsgrad bestämdes med konprovet,
infört av de svenska statsbanornas geotekniska
kommission och grundat på det mått, som erhålles, då
en metallkon med bestämd spetsvinkel och vikt får
falla fritt från provets yta ned i provet.
Fasthetsgraden angives med de s. k. relativa hållfasthetstalen,
vilka basera sig på storleken av det utförda
deformationsarbetet.

Sambandet slutligen mellan de relativa
hållfasthetstalen och skärhållfastheten bestämdes med
jämförande undersökningar, varvid kolvborrproven
avskjuva-des i en liten stansapparat, som konstruerats av
civilingenjör Bror Fellenius och närmare beskrivits av
honom: "Apparat för bestämning av lerors
skärhållfasthet", Teknisk tidskrift 29 jan. 1938 VV, häfte 1.

Resultaten av sondborrningarna och av
laboratorieundersökningen av jordproven sammanställdes på
sedvanligt sätt i diagram, i borrsektionerna
placerade så att provningsresultaten kunna avläsas vid
de djup i lagerserien, där proven erhållits.
Diagrammen visa de relativa hållfasthetstalen såväl för prov
med bibehållen naturlig konsistens (H3) som för prov
i fullt omrört tillstånd (Hx), vattenhalten i
viktsprocent av totalsubstansen (F), finleksgraden (F),
volymvikten (Vv) och värdet på skärhållfastheten i
ton per kvm (t).

För några provserier med prov från varannan
meter till 40 m djup utfördes kemiska analyser med
bestämning av glödningsförlusten, CaC03, Cl, S, Fe,
humushalten och hygroskopicitetsgraden, vilken
senare visade så höga värden som 17—25, angivande en
ytterligt fet lera med stor kolloidhalt.

Lerans fasthetsgrad och dess variationer i dalsnittet
utefter Göta-älvsbron.

Med stöd av de utförda undersökningarna gjordes
en del sammanställningar av resultaten, som ganska
väl belysa Göteborgslerans natur. Inom nedre delen
av Göta-älvdalen är denna lera gröngrå,
svart-strimmig till kimröksvart. Den är i regel mycket
fet och genomgående något ehuru obetydligt
gyttjig. Gyttjeinlagringen uppträder omedelbart på de
varviga bottenskikten och ger leran ovan dessa
en synnerligen homogen sammansättning.
Vattenhaltsbestämningarna visa, att 65—75
volymprocent av leran bestå av vatten. Under de i korthet
angivna förhållandena måste denna lera vara en
rent kohesionär jordart (F. Brenner:
"Mineraljord-arternas fysikaliska egenskaper." Bulletin de la
Commission Géologique de Finlande no. 94.
Helsingfors 1931.)

Om vi taga fasthetegradens fördelning i närmare
betraktande inom den sektion, som uppborrats i
Göta-älvsbrons sträckning tvärs över älven, så finna vi, att
de relativa hållfasthetstalen (H3) ånge en på det hela
taget osedvanligt fast lera (fig. 2). Blott inom de av
stadsbebyggelsen ännu oberörda områdena är leran
inom en föga mäktig zon närmast under den forna
älvbottnen av lös beskaffenhet med relativa
hållfasthetstal omkring 40, dvs. den sammanhållningsgrad,
som kännetecknar den i naturen lösaste leran. I övrigt
är leran av fastare beskaffenhet, även inom ytlagren
med //,-tal upp mot 80, och med sakta ökande fasthet
till inemot 30 m djup, där lerans
sammanhållnings-grad stegrats till den fyr- à femdubbla av de lösaste
ytskiktens och karakteriseras av ff3-tal mellan 160
och 200. Omkring denna nivå vinner leran hastigt
i fasthet mot djupet, på ett par till ett tiotal meters
tjocklek växa //..-talen till 240 à 320, dvs. lerans
fasthetsgrad nästan fördubblas. Om man så vill, torde
man kunna tala om en övre zon med något lösare lera
och en undre med fastare, mellan vilka gränsen, som
naturligtvis ej är skarp, kan dragas vid omkring 30
m djup eller vid nivån ca - 20 m (räknat under
Göteborgs stads 0-plan, som ligger ca 10,14 m under havets
m. v. y.).

138 24 sept. 1938

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Sep 6 16:11:46 2021 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tektid/1938v/0142.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free