- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / 1938. Väg- och vattenbyggnadskonst /
139

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Vag och Vat tenbyggnadskonst







Sondskikt-

Làngdskalo
I 40 io

-Sannolikt
ler-skikf i sanden

Höjdskalan är fyra gånger längdskalan. Siffrorna i cirklarna angiva respektive borrhåls nummer.

Vid norra sidan av älvens segelränna stiger fasta
bottnen brant npp till ca -34 m, höjer sig därifrån
sakta till ca - 30 m, bildande en svagt välvd platå,
och sänker sig åter långsamt mot norr, så att den vid
norra älvstranden ligger på ca - 50 m. Det är en
isolerad, i ost-västlig riktning utsträckt bergrygg.
Dess upptäckt och förekomst föranledde brons
förläggning 40 m längre uppströms än vad preliminärt
hade planerats, då man här kunde påla till fasta
bottnen för klaffbropelaren. Själva bergkonturen har ej
kunnat fixeras genom borrningar men väl den
ungefärliga gränsen mellan lerans sandiga bottenlager och
den blockiga moränen på berget. Bergytan har dock
sannolikt nåtts intill krönet av södra branten, då
bor-ret här direkt från leran eller ur ett decimetertjockt
sandlager under denna stött mot starkt stupande, fast
och klingande underlag.

Visst samband synes råda mellan den i leran högt
uppstickande, breda bergkammen och lerans fasthet.
Över själva bergplatån är leran, med undantag blott
för de ytligaste lagren, rätt avsevärt lösare än inom
motsvarande nivåer på ömse sidor om platån. Medan
lerans fasthetsgrad ovan bergplatån ej uppnår
Hs-talet 150, uppgår den inom motsvarande zoner på
sidorna om platån till 160 och 240. Då emellertid
vattenhalten är något större och volymvikten något
mindre inom leran ovan platån än inom motsvarande
zoner på dess ömse sidor, torde skillnaden i
fasthetsgraden förklaras av att leran på platån är fetare än i
omgivningen. Sannolikt har bergryggen redan tidigt
verkat avlänkande på det utströmmande älvvattnet,
och detta förhållande har kvarstått under hela tiden
för fjordbottnens uppbyggande.

Grundförstärkningar med svävande pålar ge ju ett
allt bättre resultat, ju längre pålarna äro. Det
framgår av undersökningen, att det till icke oväsentlig del
är den med djupet ökande sammanhållningen hos
leran, som ger pålarna den större bärkraften.

Omfattande provpålningar utfördes för att utröna
de blivande sättningarna av brons fundament. Dessa
ha grundlagts på i leran svävande träpålar av 36 m
längd, (två skarvade pålar), med tillåten högsta
belastning av 25 ton pr påle.

Lerans vattenhalt och dess variationer i dalsnittet
utefter Göta-älvsbron.

Sammanställningen av lerans vattenhalter (fig. 3),
visar i stort med djupet avtagande vattenhalt. Då
leran, som nämnts, även närmast de sandiga
bottenlagren är mycket fet och genom hela .lagerserien av
synnerligen likartad sammansättning, måste denna
minskning av vattenhalten liksom ökningen av
fasthetsgraden tolkas som en följd av den allt starkare
komprimering, lerlagren undergå på grund av det
med djupet ökande trycket från överliggande lager.
Då mycket talar för, att sedimentavsättningen
omkring älven inom det av hamnen upptagna avsnittet
av dalen varit bragt till mättnad och älven
lokaliserad till en fåra i fjordbottnen redan långt före stadens
anläggning — på grund av de då förefintliga
långgrunda, vassklädda stränderna och älvfårans ringa
djup — låter det tänka sig, att
konsolideringsprocessen inom leran nått en jämvikt, som ytterligare blott
är underkastad den gradvisa justering, som den
mycket långsamt förlöpande negativa
strandförskjutningen nödvändiggör. Under älvfåran och under de
obebyggda områdena böra lerlagrens vattenhalter
vara -rättvisande mått på hur långt lerans naturliga,
sekulärt fortskridande sammanpackning nått. Om
vattenhalterna på dessa ställen jämföras, finna vi
visserligen i stort samma förhållanden rådande under en
nivå, som från omkring -10 m vid älven höjer sig
till ca - 5 m under de obebyggda områdena omkring
älven. Inom den ytligare lerhorisonten åter gör sig
en tydlig stegring av vattenhalten gällande i riktning
från älven, så att medan den maximala vattenhalten
vid älven är 46 %, är den närmare dalsidan 52 %.
Då volymvikten för en och samma vattenhalt inom
denna lerhorisont stiger i motsatt riktning, måste
leran tilltaga i grovlek mot älven. Under tidén för
avsättningen av denna lera har tydligen älvströmmen
nordligast framgått inom nuvarande älvfåran och
sannolikt varit bunden till denna.

Ett primärt drag i lerans lagerbyggnad, som
framkommit genom sammanställningar av vattenhalterna
och volymvikterna, är vidare en regional zonering,
bestående av en övre och en undre lerhorisont av lik-

24 sept. 1938

139

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Sep 6 16:11:46 2021 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/tektid/1938v/0143.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free