Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1. 7 jan. 1939 - Det utrikespolitiska kvartalet, av Rütger Essén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
ständigt fiasko, huvudsakligen på grund av
regeringens synnerligen energieka motåtgärder. Bl. a.
mobiliserades järnvägstjänstemännen, och alla
statsanställda, vilka deltogo i strejken, hotades med
omedelbart avsked. Stora polisstyrkor upprätthöllo
ordningen och hindrade effektivt ett återupprepande av
fabriksockupationer och andra liknande åtgärder i stil
med juni 1936. Resultatet blev också att
generalstrejken redan första dagen, den 30 november,
fullständigt bröt samman.
Regeringen hade härmed segrat, men folkfronten
kunde också betraktas som sprängd. Daladiers,
Bonnets och Reynauds ministär stöder sig hädanefter
endast på det borgerliga Frankrike. Detta läge är
desto svårare som Frankrike samtidigt har att utstå
de svåraste utrikespolitiska påfrestningar.
Frankrike, Italien och England.
Särskilt har förhållandet till Italien tillspetsats.
Omedelbart efter München-uppgörelsen tycktes
visserligen även de fransk-italienska förbindelserna
förbättras. Den 12 oktober utsågs Fran§ois-Poncet,
förutvarande ambassadör i Berlin och en av Frankrikes
främsta diplomater, till ambassadör i Rom och
ackrediterades härvid hos konungen av Italien och
kejsaren av Etiopien, vilket betydde franskt erkännande
av Abessiniens erövring. Men senare inträdde nya
komplikationer. Spanien-krigets utveckling
underhöll oron i Frankrike, där man alltjämt befarar att en
seger för Franco kan betyda, att Frankrike skulle få
ännu en gräns att försvara. Italien krävde å andra
sidan tillfredsställande av en rad huvudsakligen
koloniala önskemål. Man anser sig på italiensk sida ha
mottagit en utfästelse i denna riktning i det avtal
som i januari 1935 i Rom träffades mellan Laval och
Mussolini, men som sedan sköts åt sidan på grund
av Abessinienkriget och Frankrikes deltagande i
sanktionerna mot Italien. Nu gick det så långt att
Italien å sin sida förklarade sig obunden av detta
avtal och på den grund ej tvekade att komma med
nya krav. I deputeradekammaren höjdes
demonstrativt rop på Tunis och Korsika, likaså i pressen.
Officiellt framfördes emellertid önskemål om bl. a. över
låtelse av Djibouti vid Röda havet, om andel i
franska Djibouti—Addis Abebba-banan samt om
sänkta frakter i Suez-kanalen. Dessa krav synas ha
upptagits mycket illa på franskt håll. Sannolikt är
emellertid att de i närvarande läge närmast äro att
betrakta som en italiensk påtryckningsåtgärd,
kanske avsedd att avleda uppmärksamheten från en
förestående italiensk aktion i Spanien. Dessutom tror
man sig möjligen på italienskt håll genom det
starka understrykandet av sina anspråk mot
Frankrike skapa ett bä+tre utgångsläge för den medling,
som premiärminis;, r Chamberlain väntas inlåta sig
på vid sitt förestående besök i Rom. På detta sätt
är förhållandet Frankrike—Italien sammankopplat
med förhållandet England—Italien. Det engelska
avtalet med Italien av april i år anses nämligen nu ha
trätt i kraft, sedan Mussolini i oktober ostentativt lät
hemföra 10 000 man italienska trupper från Spanien.
Antagligen ha emellertid även nya italienska
stridskrafter senare insatts i Spanien, då det är uppenbart
att snabbheten av Francos emotsedda seger i hög
grad är beroende härav och denna utgång av
inbördeskriget på halvön nu som förut är den enda som
Italien anser sig kunna godtaga. Både Daladier och
Chamberlain ha emellertid med hänsyn till opinionen
i sina respektive länder mycket svårt att gå
Mussolini allt för långt till mötes. Det hela är en för alla
parter högst besvärlig diplomatisk härva, även om
någon omedelbar öppen konfliktfara ej kan anses
föreligga.
Den spanska frågan och det spanska kriget.
I Spanien stå bägge de krigförande parterna
alltjämt oförsonliga emot varandra. Under kvartalet
har dock ända in på dessa senaste dagar diplomatien
haft försteget framför vapnen. Tydligen har Franco i
det längsta hoppats på erkännande som krigförande
part, vilket skulle högst väsentligt stärka hans
blockads effektivitet och därigenom hans segerutsikter.
Detta erkännande synes emellertid alltjämt dröja. På
de militära fronterna har i allmänhet stiltje rått.
Dock ha nationalisterna genom en rad operationer
så småningom lyckats återställa läget vid Ebro,
sådant det var före republikanernas juliframstöt över
floden. Under dagarna efter jul ha de dessutom
igångsatt en allmän offensiv längs hela den
katalonska fronten, vilken medfört framgångar och
måhända leder till krigets avgörande på denna front.
Chamberlains politik och ställning.
Premiärminister Chamberlains diplomatiska roll i
Europa är som av det ovan anförda framgår just nu
av den allra största betydelse. Hans möjligheter att
genomföra sina avsikter äro emellertid i högsta grad
beroende av hans inrikespolitiska ställning, och denna
är icke höjd över allt tvivel. Inom det maktägande
konservativa partiet liar lian att räkna med bestämt
motstånd från den grupp, vars främste företrädare
äro Winston Churchill och Anthony Edén, och vilka
förorda bildandet av en allmän front mot
diktaturstaterna. Sin regering har Chamberlain flera gånger
måst ombilda. Till marinminister efter Duff-Cooper,
vilken avgick på grund av opposition mot
Miinchen-uppgörelsen, utnämndes i slutet av oktober lörd
Stanhope; den unge bemärkte politikern lörd De la
Warr blev samtidigt undervisningsminister. Senare
har lörd Runciman blivit Lörd President of the
Council och kolonialministern MacDonald, gamle
Ramsay McDonalds son, även minister för Dominions.
Allmänna parlamentsval förestå med tämlig stor
visshet senast under nästa år, och deras utgång synes
oviss. Fyllnadsvalen ge ingen bestämd ledning. I
varje fall har den tyska politiken efter september
icke ökat Chamberlains utsikter till en valseger. Å
andra sidan ha motståndarna icke något enhetligt
program, och de då och då uppdykande planerna på
en engelsk folkfrontsbildning från Churchill till
arbetarpartiet synas dömda till misslyckande. Den
energiskt genomförda upprustningen torde ha stärkt
Chamberlains ställning. Japans aktivitet i Ostasien
har samma verkan.
England och U. S. A.
Edén—Churchill-gruppen synes framför allt sträva
till att åstadkomma ett samgående mellan
Storbritannien och U. S. A. Bägge protagonisterna för.
denna riktning ha upprepade gånger avlagt besök i
staterna, där de ha inflytelserika förbindelser. En
nyligen ratificerad omfattande engelsk-amerikansk
5
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
