Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2. 14 jan. 1939 - Belastningsförhållanden och elektrodproblem vid stora elektrostålugnar, av S. von Hofsten - Radiomottagares tonkvalitet, av Siffer Lemoine
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
har visat sig uppstå tämligen lätt antingen i nippeln,
som förenar elektroderna, eller vid urborrningens
botten. Söderbergs-elektroderna däremot ha ingen
dylik försvagande skarv och de ha därför en jämn
styrka, som är absolut fullgod, då de tillverkas med
omsorg av förstklassig elektrodmassa.
Söderbergs-elektroden tillverkas som bekant på så
sätt, att färdigblandad elektrodmassa, värmd till ca
150°, instampas i en plåtcylinder, som kommer att
utgöra elektrodens yttre mantel. Denna är försedd
med invändiga, radiella ribbor, som huvudsakligen
tjäna till att leda in den elektriska strömmen till
elektrodens inre, så att massan lättare värmes och koksar.
Den är således en i ugnen bränd kolelektrod och tål
liksom denna endast 1/4 så hög strömtäthet som
grafitelektroder för samma ugn. För stora ugnar tages
dock som regel grafitelektroderna proportionsvis
något grövre för att erhålla erforderlig mekanisk
styrka. De grova Söderbergs-elektroderna medföra
fördelen av något snabbare nedsmältning samt att
valvet skyddas bättre för direkt bestrålning genom
skuggverkan från elektrodkroppen. Bland övriga
mindre fördelar av de olika typerna kan förtjäna
nämnas en något mindre energiförbrukning med
grafitelektroder, troligen uppgående till högst ett par
10-tal kWh per ton stål.
Elektrodåtgången per ton stål är det mycket
vanskligt att ånge exakta värden för, enär den varierar så
avsevärt för olika ugnar och olika metallurgiska
arbetsmetoder och är beroende av en mängd olika
förhållanden. Viktigast vore att kunna fastslå den
relativa åtgången av de olika elektrodtyperna under
samma driftförhållanden. Med ledning av egna
erfarenheter och meddelade uppgifter torde med god
säkerhet kunna anges, att åtgången av
Söderbergselektroder håller sig i något under det dubbla värdet
mot grafitelektroder. Resultaten från Sandviken peka
nämligen på ett förhållandetal mellan åtgången av
Söderbergs- och grafitelektroder av 1,8 till 1 och ett
likvärdigt resultat har erhållits vid annat svenskt
järnverk. Siemens synes garantera värden, som svara
mot 2,3 till 1 för kol- resp. grafitelektroder, och
Söderbergselektroderna äro säkerligen minst jämngoda med
kolelektroderna.
Beträffande den verkliga elektrodåtgången har i
Sandviken för Söderbergs-elektroder i 14-tons ugnen
erhållits något över 10 kg/ton götmetall för charger
med raffinering under vit slagg. Med
grafitelektroder i 7-tons ugnen ligger värdet för dylikt raffinerat
i ca 5,7 kg. Ungefär samma åtgång har nåtts i
Bofors, varifrån 6,0 kg anges för såväl deras nya 15-tons
ugn med 350 mm grafitelektroder, som för den
mindre 10-tons ugnen, under det att Hofors, som
arbetar med 400 mm grafitelektroder i sin 15-tons ugn,
hittills haft högre åtgång. Det lägsta utländska
värdet och vad som av Siemens anges är ca 5 kg per
ton stål.
För charger tillverkade med svart slagg har i
Sandviken med Söderbergs-elektroder erhållits en åtgång
av endast drygt 6 kg/ton götmetall; för
grafitelektroder anges av Siemens 3,5 kg, under det att den
verkliga förbrukningen från Bofors uppges till 4,8 kg/ton
götmetall, vilken siffra dock hänför sig till något mer
krävande kvaliteter.
Om man därför i jämförande kostnadskalkyler
räknar med en dubbelt så hög åtgång med
Söderbergs-elektroder som med grafitelektroder, så har
grafitelektroderna vederfarits största möjliga favör.
När nu priset för grafitelektroderna är ca 4 ggr
högre än för Söderbergs-elektroden, fullt färdig och
sintrad i ugnen, så framgår att elektrodkostnaden vid
Söderbergs-elektroden skulle endast bli ungefär
hälften så hög som för grafitelektroden — om man kunde
bortse från licenskostnaden för den patentskyddade
Söderbergs-elektroden. Denna hölls under tidigare
år av "Det Norske Aktieselskab for Elektrokemisk
Industri" på en rimlig nivå, men har numera, sedan
en belgisk firma, "Alliages et Métaux", övertagit
Söderbergs-patentet för stålugnar, höjts till det
mångdubbla värdet, synbarligen för att skydda
tillverkarna av grafit- resp. kolelektroder.
Som sammanfattning av elektrodproblemet för
stora ljusbågsugnar kan slutligen citeras, vad som
anföres i en engelsk metallurgi, "Electric melting
practice", av Robiette år 1935. "The invention of
the Söderberg electrode is one of the most important
improvements made in arc furnace practice since the
War. ... It is claimed that these electrodes show
a saving of 30—60 per cent. over the cost of
amorphous carbon and graphite electrodes." Detta
synes vara fullt riktigt; det är blott att beklaga att
den numera tillämpade licenspolitiken ej medger, att
denna uppfinning med dylik fördel kan nyttiggöras
av stålverken.
Radiomottagares tonkvalitet.
En av förutsättningarna för en kvalitativt god
radiomottagning är att mottagarapparaten är
konstruerad att fullt naturtroget återge det trådlöst utsända
programmet. Härutinnan förelågo synnerligen
allvarliga brister under rundradions tidigare år. Så
småningom ryckte emellertid kvalitetsfrågan i
förgrunden och har på sistone tilldragit sig ett allt större
intresse hos fabrikanterna. Mycket har
åstadkommits på området, men en hel del återstår ännu, innan
spörsmålet kan anses utagerat.
För att råda bot på förhållandena ha bl. a. förslag
tidigare gjorts, att radiomottagare i likhet med annan
elektrisk materiel skulle förses med viss märkning,
angående selektivitet, frekvensgenomsläpplighet etc.
Detta har dock icke vunnit tillräckligt beaktande eller
stöd från tillverkarhåll: på radiomarknaden, framför
allt tidigare, vid apparatförsäljningen ofta nyttjade,
sällan bevisade slagord, såsom naturtrogenhet,
"fide-lity" osv., skulle förlora i styrka och kläm, och
allmänheten hade blivit i tillfälle att själv bilda sig ett
omdöme om reklamens sanningshalt. Detta står i
viss utsträckning allt fortfarande kvar som ett viktigt
önskemål och väntar på förverkligande.
I julinumret 1938 av Siemens Zeitschrift behandlar
17
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
