Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2. 14 jan. 1939 - Radiomottagares tonkvalitet, av Siffer Lemoine - Notiser - Eldfaran vid bearbetning av magnesiumlegeringar, av Brt. - Nitar av lättmetall, av Brt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
vilka metoder denna översiktliga redogörelse icke
skall ingå.
Av kurvorna i fig. 4 framgår vidare, att därest den
"förvanskade", hörselriktiga karakteristiken skall
erhållas, rör erfordras med högre utstyrningsförmåga
än vid linjär förstärkning, utan att man kan
tillgodogöra sig effektens fulla utnyttning eller att vid samma
rör som vid linjär förstärkningskarakteristik en
förminskning av den utstyrda effekten äger rum.
Alla de mått och steg, som vidtagas vid mottaga-
Fig. 4. Linjär (b) och fysiologiskt riktig (a)
förstärkarkarakteristik.
rens konstruktion och elektriska dimensionering i och
för att ernå en hörselriktig återgivning, hänga intimt
samman med val av högtalare. Samma synpunkter
kunna anläggas som ifråga om slutröret: vid
konstant ljudstyrka skall högtalaren kunna återge både
det lägre och högre tonområdets större amplituder,
utan att distortion inträder. Viktigt är sålunda för
det lägre registret, att egensvängningar av lågt
periodtal hos högtalarmembranet förhindras uppstå.
I fråga om uppkomsten av högfrekvent distortion
måste likaledes sörjas för att sådan så vitt möjligt
undertryckes. Det ställer sig emellertid ur
mättek-nisk synpunkt betydligt svårare att exakt fastställa
en högfrekvent klirrfaktor eller förekomsten av
sammansatta högfrekventa tonbildningar. Särskilt
beaktande fordrar bl. a. dimensioneringen av bandfiltret
för undvikande av fasförskjutning ävensom förloppet
av högfrekvensens likriktning i mottagaren.
Vad till sist sådana störningar angår, som kunna
inverka på tonkvaliteten och som ligga inom
mottagaren själv, rörbrus etc., är det självfallet, att
sådana skola i styrka ligga under hörbar störnivå. I
praktiken är det de utifrån kommande störningarna,
som bliva de dominerande. Helt frånsett sådana av
lokal art är det vid mottagning av stationer över
långdistans ofta ofrånkomligt att ha tillgång till ökad
selektivitet, alltså ett visst trängre tonområde i
inställningen, för att exempelvis undgå överhörning
från i frekvens närliggande stationer.
På en god radiomottagare ställes numera därför
kravet, att den vid inställning på lokalstation skall
kunna arbeta med största möjliga bandbredd och ge
bästa möjliga tonkvalitet, under det att den för
långdistansmottagning eller av andra skäl skall vara
försedd med anordningar för stegvis eller kontinuerligt
reglerbar avbländning av tonområdets yttre delar.
Tekniken av i dag medger, att dessa krav och
önskemål bliva tillgodosedda. Siffer Lemoine.
Notiser
Eldfaran vid bearbetning av magnesiumlegeringar.
Magnesium är en tämligen eldfarlig metall. Man
måste därför iakttaga en viss försiktighet vid
bearbetning av magnesium och magnesiumlegeringar, då i
annat fall explosioner och svårsläckta eldsvådor kunna
uppstå.
Magnesiumdelar av icke alltför klena dimensioner äro
dock ej eldfarliga. Man kan t. e. ej tända en 1 mm
Mg-tråd eller en 0,2—0,3 mm Mg-plåt med en tändsticka.
Slipdamm och tunna svarvspån äro däremot
lättantändliga. Vid svarvning bör man därför undvika att taga
för tunna skär eller att låta svarvstålet beröra det
roterande arbetsstycket utan matning (så som ofta sker,
då en viss arbetsoperation avslutats). Härvid bildas ofta
mycket fina spån, och om dessa understiga en viss
tjocklek (cirka 20^), kan t. o. m. självantändning uppstå
genom friktionsvärmet.
Man måste även sörja för god eggskärpa hos
svarvstålet samt en icke alltför liten ryggvinkel (min. 5 °).
öppen eld och gnistor måste undvikas i lokaler, där
magnesiumlegeringar bearbetas. Lödning och svetsning
få sålunda under inga förhållanden förekomma i
samma rum. Motorerna skola helst vara försedda med
kortslutna ankare. Man bör vidare tillse, att slipdamm och
spån bortföras kontinuerligt. De böra förvaras utanför
verkstaden i betong- eller järnbehållare och sedermera
blandas med salt eller sand samt nedgrävas.
Skulle trots allt eld uppstå i magnesiumspån, bör man
ej försöka släcka med vatten. Vattnet angriper
nämligen brinnande magnesium under vätgasutveckling och
detta väte kan framkalla farliga sticklågor och
explosioner. Elden kan släckas i enklare fall med en asbestduk
eller en asbesthandske, i svårare fall med gjutjärnsspån,
som strös över eldhärden. Till följd av dessa späns
relativt goda värmeledningsförmåga kylas de brinnande
magnesiumspånen snabbt och slockna. — Sand är
mindre lämpligt som eldsläckningsmedel bl. a. av den
anledningen, att maskinen lätt skadas, om sanden tränger in i
lagergångarna. (Z. VDI, 82, 856, 1938.)
Brt.
Nitar av lättmetall. Inom flygmaskinsindustrien
användas i stor utsträckning nitar av
aluminiumlegeringar innehållande Cu
samt mindre mängder,
Mg, Si, och Mn
(Dura-lumin 681 ZD y3). Om"
materialet "förädlas"
genom hastig kylning från
cirka 500 °C, förblir det
under den närmaste
tiden mjukt men börjar
sedan hårdna efter en
viss s. k. inkubationstid.
Dessa egenskaper
medföra, att man kan nita
materialet, medan det är
mjukt, varefter det
hårdnar och giver nitskarven
hög hållfasthet. De
vanligen använda
legeringarna äro emellertid i
förädlat tillstånd väl hårda.
Nitskallarna brista där-
Fig. 1. Samband hårdhet—
lagringstid för EHF :s
nitmaterial och det normalt
använda materialet
(Duralu-min 681 ZD 1/3).
19
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
