Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 5. 4 febr. 1939 - En riktad radiofyr, av Sven Öberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
t
Kurslinje
i
I
I
i
i
/
/
/
/
Fig. 1 och 2. Strålningskarakteristiker.
Ur den i "Underrättelser för sjöfarande" utfärdade
kungörelsen om radiofyren i Öregrund inhämtar man
bland annat följande.
"Radiofyren utmärker infartsleden genom
Öregrundsgrepen längs en kurslinje med bäringen c.
153°.
Radiofyrens frekvens är 1 565 kHz (191,7 m
våglängd), dess tonfrekvens är 535 Hz. Signalerna
utgöras av riktade signaler, vilka var 60 :e s avbrytas
ett ögonblick, varunder radiofyrens
igenkännings-signal, som utgöres av morsesiffran 1, sändes oriktad.
De riktade signalerna äro sammansatta av
morsebokstäverna A (—) och N (—- •). På kurslinjen äro
de båda bokstäverna lika starka och smälta därvid
samman, så att endast en konstant ton höres. Vid
sidan av kurslinjen framträder den ena eller den
andra av bokstäverna i tonen, starkare ju längre på
sidan av kurslinjen man befinner sig. Vid gång mot
radiofyren och vid avvikelse från kurslinjen styrbord
hän höres bokstaven A, vid avvikelse babord hän
höres bokstaven N."
Vill man närmare studera verkningssättet hos en
riktad radiofyr utgår man lämpligen från en vanlig
ramantenn, dvs. en induktansspole med i förhållande
till övriga dimensioner mycket stor diameter. Man
återfinner ramantennen i egenskap av pejlantenn på
de flesta större fartyg; den har den
strålningskarakteristik, som är återgiven i fig. 1. De olika
vektorerna angiva genom sin längd ramens förmåga att
uppfånga signaler från respektive håll, eller — om
ramen användes som sändareantenn — den styrka,
som strålningen har i de olika riktningarna (här och
i det följande avses endast riktningar i
horisontalplanet). Karakteristiken har som synes två flacka
maxima och två mycket skarpa minima. Då man be-
tjänar sig av ramen som mottagareantenn för
pejl-apparater, är det därför helt naturligt, att man
utnyttjar strålningskarakteristikens minimipunkter, som
medgiva en mycket skarpare riktningsbestämning än
de flacka maxima. Genom vissa konstgrepp kan man
särskilja de två minimiriktningarna och därigenom
uppnå en entydig riktningsbestämning.
Om ramantennen kombineras med en vanlig öppen
antenn av viss storlek, som anslutes till ramens ena
ändpunkt, erhålles en hjärtformad
strålningskarakteristik enligt fig. 2 (den heldragna kurvan). Detta
antennsystem ger blott ett maximum och ett
minimum, och man skulle därför kunna tycka det vara
lämpligare att använda ett dylikt antennsystem för
en pejlmottagare än enbart ramen med dess båda
minima. Så är emellertid icke fallet, framförallt på
den grund, att det i fig. 2 ideellt och vackert
uppritade minimet i verkligheten gärna blir mindre
skarpt, särskilt i jämförelse med de båda minima, som
ramantennen ensam uppvisar.
Växlar man fas på den öppna antennen i
nyssnämnda antennsystem, m. a. o. ansluter den till
ramens andra ändpunkt, kommer
strålningskarakteristiken att vrida sig 180° (antytt med den streckade
kurvan i fig. 2), men den blir till formen oförändrad.
Låter man denna fasvändning ske regelbundet och
tämligen hastigt samt exempelvis på så sätt, att
antennsystemet är kopplat på det ena sättet under
relativt korta perioder — "punkter" —- och på det
andra sättet under något längre perioder — "streck"
—- erhåller man en riktad radiofyr. Längs en rät
linje från sändaren, som går genom en av de båda
strålningskarakteristikornas skärningspunkter,
komma nämligen punkterna och strecken att utsändas
med lika styrka, och de smälta då samman till en
konstant och oavbruten ton i en mottagare, som
befinner sig på denna linje. Men flyttar man mottagaren
på sidan om linjen komma punkterna eller strecken
— beroende på vilken sida man valt —• att överväga
och framträda i tonen. Utan andra hjälpmedel än
mottagaren har man alltså möjlighet att kunna
förflytta sig längs linjen, vilken utgör den kurslinje,
som radiofyren utmärker.
Med det nyss beskrivna antennsystemet får man
en jämförelsevis ringa grad av skärpa i
kurslinje-indikeringen, detta emedan de två
strålningskarakte-ristikorna skära varandra under en tämligen trubbig
vinkel. Genom att vidtaga vissa åtgärder —
framförallt lämplig avvägning av strålningsintensiteten
hos den öppna antennen — kan man emellertid
förändra formen på karakteristikorna så, att de skära
varandra under en från kurslinjen sett mycket spetsig
vinkel. Man erhåller då en mycket bättre
indikerings-skärpa, i det att signalerna framträda vid helt ringa
förflyttning på sidan om kurslinjen.
Systemet att sammansätta de riktade signalerna
av punkter på ena sidan och streck på andra sidan
om kurslinjen har en nackdel: de båda teckenslagen
kunna möjligen under ogynnsamma omständigheter
förväxlas av personer, som icke äro väl övade i
morsetelegrafering. Fördenskull har man för
öre-grundsfyren liksom i många andra fall i stället valt
indikeringssignalerna A och N, vilka även de, givna i
följd, tillsammans bilda en oavbruten ton.
Omkopplingen av antennsystemet mellan varje
deltecken i indikeringssignalerna kan enklast ske med
38
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
