Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Häfte 8. 25 febr. 1939
- Om äldre kartor, av Nils Gellerstedt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Teknisk Tidskrift |
| HÄFTE 8 | UTGIVEN AV SVENSKA TEKNOLOGFÖRENINGEN | 25 FEBR. |
| ÅRG. 69 | CHEFREDAKTÖR: KARL A. WESSBLAD | 1939 |
INNEHÅLL: Om äldre kartor, av civilingeniör Nils Gellerstedt. — Tjänstepensioneringens och
folkpensioneringens anpassningsproblem. — Facit. — Notiser. — Tekniska föreningar. — Sammanträden.
Om äldre kartor.
Av civilingenjör NILS GELLERSTEDT.[1]
Det är en lång och mödosam väg, mänskligheten
haft att vandra, innan den kommit till vår
nuvarande kunskap om vår jord.
Under antiken hade man dock kommit ganska
långt, men endast sparsamma uppgifter om den tidens
kartläggning ha blivit bevarade till vår tid.
Emellertid veta vi genom Herodotos, att kung Cleomenes
av Sparta omkring 500 f. Kr. var i besittning av en
kopparplåt, på vilken var graverad hela jordens
cirkel med oceanen och alla länders floder. Troligen
visade denna världskarta enligt den tidens vanliga
uppfattning jorden som en plan skiva, men striden
stod dock just då hård om jorden som klotformig
enligt Pythagoras (580—500 f. Kr.) lära.
Aristoteles (384—322 f. Kr.) framlade det första beviset
för jordens klotform. År 235 f. Kr. utförde greken
Eratostenes den första gradmätningen medelst
skuggberäkning efter en sträcka vid Nilen och fick
ut ett nästan riktigt värde på jordomkretsen,
40 000 km. Intet är nytt under solen. Varken våra
för kartreproduktion utförda kopparstick eller
jordens form voro den tidens människor alldeles
främmande.
Om forna tiders oceanresor känna vi en hel del.
Som regel hade de merkantilt syfte. De bedrevos
skäligen regelbundet och hava säkerligen ej kunnat
utföras utan att härför hade utarbetats något slag av
sjökartor. Jag vill endast som hastigast erinra om
de viktigaste av dessa resor.
Österut — med utgångspunkt i första rummet från
Röda havet och Persiska viken — bedrevs livlig
sjöfart på främre och bortre Indien, ja t. o. m. till det
landet Thinae, dvs. Kina, Från Kina räknade man då
med en 12 månaders resa till Abessinien. Från detta
land hemförde en kinesisk ambassad under kejsar
Ping vid tiden för Kristi födelse bl. a. en levande
noshörning, en bedrift, som säger oss något om de
resurser, man då besatt till sjöss. Själv har jag i Baalbek
sett väldiga monoliter av granit från Assuan i Södra
Egypten, vilka således i början av vår tideräkning
transporterats på Nilen och över Medelhavet samt
över det 1 540 m höga passet i Libanons bergskedja.
Redan 605 f. Kr. kringseglades enligt Herodotos
hela Afrika av en av den egyptiska farao Neko utsänd
expedition, vilken med utgångspunkt från Röda havet
återkom västerifrån genom Gibraltar sund eller som
det då kallades Herakles’ stoder. Även kan erinras om
kung Salomos och feniciernas resor till guldlandet
Ofir, troligen att lokalisera i Sydost-Afrika, samt om
Hannos expedition — kallad periplus, dvs.
kringsegling — från Kartago för kolonisering av Afrikas
västkust. Han avseglade år 505 f. Kr. med en flotta om
sextio fartyg, vart och ett av dem med 50 åror och
medförande — enligt vad hävderna förtälja — 30 000
personer jämte för en långresa erforderliga livsmedel.
Han uppnådde Kanarieöarna och koloniserade flera
platser söder om Herakles’ stoder ända ned till en
udde som de kallade Sydhornet, troligen vid Rio de
Oro nästan under Kräftans vändkrets.
Västerut, norr om Herakles’ stoder låg i forntiden
det metallrika Atlantis med sin mäktiga huvudstad,
som vid en jordbävning sjönk i havet. Denna stad är
sannolikt att identifiera med den tidigare antikens
kanske förnämsta handelsstad Tartessos vid
Guadalquivirs mynning. Atlantis var i så fall västra delen
av Pyreneiska halvön.
Den för oss nordbor intressantaste resan företogs
emellertid åren 348—345 f. Kr. av den lärde Pytheas,
hemmahörande i den blomstrande grekiska kolonien
Messalia, dvs. Marseille i södra Frankrike. Då
kartagerna denna tid behärskade Gibraltar sund och
sjöfarten på Atlanten, for han troligen med kartagiskt
fartyg. Han anses vara den förste som från
Medelhavsländerna kringseglade Britannien. Från
Skottlands nordspets seglade han över havet och anlände
efter sex dygns resa till ett land, som han kallade
Thule, sedermera benämnt Ultima Thule, där — enligt
vad han meddelar — solen vid midsommartiden
endast tre timmar var under horisonten, och där
barbarerna berättade, att på vintern "havet blev trögt
och besvärligt att befara, samt ej upprördes av
vinden". Han kom troligen till trakten av
Trondheimsfjorden, dit Thule således ursprungligen skulle vara
att lokalisera, varför Ultima Thule bör identifieras
med Skandinavien. Många andra tydningar ha under
tidernas lopp förekommit, såsom de gamla kartorna
utvisa, och danskarna vilja lokalisera Thule till västra
Grönland, från vilket de utgivit så benämnda
frimärken 1935. Överste Ingemar Petersson anser — som
vi sett i hans uppsats i Tekn. tidskrift sept. 1936 —
att med Thule skall avses ett mera allmänt begrepp,
"den yttersta Norden".
Under Antiken och före kompassens upptäckt
[1] I anslutning till ett föredrag på Svenska
teknologföreningens avdelning för Väg- och vattenbyggnadskonst den
16 januari 1939.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Tue Dec 12 02:22:08 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/tektid/1939a/0081.html
