Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 8. 25 febr. 1939 - Tjänstepensioneringens och folkpensioneringens anpassningsproblem, av Emil Liedstrand
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
Tjänstepensioneringens och
folkpensioneringens anpassningsproblem.
Redan under de första ären efter folkpensioneringens
införande i vårt land (år 1913) gjorde sig en bristande
anpassning mellan denna pensionering och
tjänstepensioneringen starkt märkbar. Grunden härtill låg i de
regler, efter vilka de av allmänna medel utgående s. k.
pensionstilläggen bestämdes. Från det högsta belopp,
varmed pensionstillägget kunde utgå, avräknades
nämligen viss del av den egna inkomst, som en
pensionstaga-re kunde påräkna. Genom denna regel blevo många
arbetare, vilka av sina arbetsgivare åtnjöto pension (eller
understöd) å även tämligen blygsamma belopp, ställda
utanför den rätt till pensionstillägg, som eljest skulle
hava tillkommit dem, eller fingo dessa pensionstillägg av.
sevärt nedsatta. Man kan också uttrycka saken så, att
den förbättring i levnadsvillkor som uppstod för en
arbetare, därigenom att han tillerkändes en pension av
sin arbetsgivare, oftast endast kom att motsvara en
tämligen ringa del av de kostnader, som pensionen
åsamkade arbetsgivaren. Det är lätt begripligt, att en regel
med sådan effekt skapade mycken förargelse såväl bland
arbetsgivare som bland arbetare och även framkallade
många försök att genom kringgående av lagens
bestämmelser undgå denna obehagliga verkan av lagen.
Med den genomgripande reform, som
folkpensioneringen under de senare åren undergått, har man bl. a.
sökt uppnå en mildring av den nyssnämnda effekten.
Detta har åstadkommits på det sätt, att den fria egna
inkomsten, dvs. den inkomst, som icke inverkade på
till-läggspensionens (förutvarande pensionstilläggens)
storlek, höjdes från 50 till 100 kr., och att vissa inkomster,
såsom pensioner från arbetsgivare, pensioner och livräntor
på grund av försäkring m. m. bereddes en i lagen
privilegierad ställning. ’Sådan privilegierad inkomst tillåtes
numera intill ett årligt belopp av 300 kronor inom
lägsta dyrortsgruppen, 350 kr. inom den mellersta och 400
kr. inom den högsta, utan att inkomsten tages i
betraktande vid tilldelning av tilläggspension, överskrides
nämnda gräns, kan endast överskjutande belopp verka
nedsättande på rätten till tilläggspension.
Enär de pensioner, som av arbetsgivare utgivas till
arbetare, i mycket stor utsträckning stanna inom de
nyssnämnda gränserna, har den berörda effekten helt
eller till allra största del undanröjts för en mycket
betydande del av de arbetare, som nu åtnjuta pension från
sina arbetsgivare. Granskar man spörsmålet närmare,
skall man emellertid finna, att effekten ifråga kvarstår,
men att den överflyttats på en annan grupp av löntagare.
För att rätt förstå detta, bör man taga i betraktande den
senare tidens hastiga framryckning av
tjänstepensioneringen bland tjänstemän och förmän inom allmän tjänst,
industri, kommunikationsväsende, bank- och
försäkringsväsende m. m. Denna framryckning har i själva verket
varit så snabb, att man kan räkna med att
tjänstepensionering för det stora flertalet av sistnämnda grupper av
anställda skall vara praktiskt taget allmänt införd inom
en tämligen nära liggande framtid. Enär pensionerna
för den stora massan av dessa grupper av anställda ligga
på en nivå, avsevärt överstigande de från
folkpensioneringen utgående förmånerna, behöver man för dessa
grupper icke befara något nämnvärt inflytande av
folkpensioneringen.
Det är emellertid naturligt, att tjänstepensioneringens
framryckning inom sistnämnda grupper måste
aktualisera frågan om införandet av en dylik pensionering även
inom vissa mellangrupper av löntagare, som ännu endast
i tämligen ringa mån kommit i åtnjutande av sådan
pensionering, nämligen butiksanställda, anställda i hant-
verk, vissa kroppsarbetare m. fi. liknande grupper. För
sistnämnda kategorier av löntagare måste man räkna
med pensioner, som i det stora hela ligga på en avsevärt
lägre nivå än den för det stora flertalet av de
förutnämnda grupperna av tjänstemän och förmän
tillämpade. Härigenom kommer emellertid tjänstepensioneringen
för nu ifrågavarande kategorier av löntagare att röna
ett avsevärt inflytande av folkpensioneringen. Detta
torde framgå av följande betraktelser.
Därest en löntagare av sin arbetsgivare erhåller
största möjliga pension för att hans rätt till tilläggspension
ej skall därigenom inskränkas, uppgår hans totala årliga
inkomst, därest han icke är gift och han tillhör lägsta
dyrortsgrupp, till i genomsnitt räknat kronor 770. I detta
belopp ingår pension på grund av obligatoriska avgifter,
erlagda till folkpensioneringen, med ett beräknat belopp
av kronor 120 (de lägsta och högsta beloppen av denna
pension vid oavbruten avgiftsbetalning från 18 till 65
års ålder utgöra ca 100 och 170 kronor). Skulle
emellertid arbetsgivaren vilja förbättra hans levnadsvillkor
genom höjning av nämnda totala inkomst från 770 till 877
kronor, dvs. med 107 kronor, måste han bereda
löntagaren en höjning i pensionen med icke mindre än 357
kronor, dvs. med ett belopp, som är tre och en tredjedels
gånger så stort som den förbättring, som tillkommer
löntagaren.
Detta har sin förklaring däruti, att arbetsgivaren för
uppnående av den nämnda förbättringen för löntagaren
måste giva honom så stor ytterligare pension, att den till
löntagaren eljest utgående tilläggspensionen å kronor
250 helt bortfaller. Att arbetsgivaren vid en dylik
oproportionerligt kraftig stegring av pensionskostnaden
i de allra flesta fall kommer att avstå från att bereda
löntagaren den ifrågavarande förbättringen, är ju fullt
naturligt. Skulle det emellertid hava varit fråga om en
så stor önskad förbättring av löntagarens inkomst under
pensionstiden som exempelvis 1000 kr. — i vilket fall
han haft att åtaga sig en årlig kostnad av 1 250 kr.,
motsvarande en kostnadsfördyring av 25 % ■— hade
uppenbarligen arbetsgivarens obenägenhet varit mindre. I nu
nämnda förhållanden ligger förklaringen till att det
hämmande inflytande, som nuvarande bestämmelser i
folkpensioneringen otvivelaktigt komma att utöva, är
starkast inom ett visst, bestämt område för den avsedda
inkomstsumman under pensionstiden för att så
småningom avtaga, när sagda inkomstsumma växer utöver den
övre gränsen för detta område. Området ifråga kan för
de olika dyrortsgrupperna angivas på följande sätt.
För att höja löntagarens totala inkomst under
pensionstiden från ett årligt belopp av i nedanstående
tabell, kol. 1, angiven storlek (ungefärlig) till den storlek,
som angives i kol. 2 (ungefärlig), måste arbetsgivaren
öka sin årliga prestation med det i kol. 3 angivna
beloppet, dvs. med 3V3 gånger den förhöjning, som därigenom
uppstår i löntagarens årliga inkomst under pensionstiden.
kol. 1 kol. 2 kol. 3
(kr.) (kr.) (kr.)
Ensamstående person
Dyrortsgrupp I ..... .. 770 877 357
II 920 1070 500
III . 1 070 1263 643
Gift par
Dyrortsgrupp I ..... . . 1 540 1754 714
II 1 840 2 140 1000
III 2 140 2 526 1 286
Siffrorna för gifta par hava angivits, under
förutsättning att arbetsgivarpensionen är uppdelad mellan
mannen och hustrun.
Ännu torde den ovan berörda hämningseffekten endast
hava framträtt i tämligen ringa utsträckning. Detta
beror på att ordnandet av därav berörda löntagares
pensionsfråga ännu icke i mera nämnvärd grad kommit
igång. När så emellertid kommer att ske, kan man vara
76
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
