Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 11. 18 mars 1939 - Arbetsgivares och arbetsledares ansvar gentemot underordnade och gentemot tredje man, av Erik Löfgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
så sällan det föreligger behov för ett företag att
teckna försäkring mot skadeståndsskyldighet enligt
gällande främmande rätt. Jag vill inte påstå att
försäkringsbolagen generellt vägrar att övertaga en sådan
ansvarighet, men om försäkringen för ett visst företag
skall omfatta skadeståndsskyldighet enligt
främmande rättsregler, måste det särskilt sägas ifrån. Det
finnes ett fall, där våra för närvarande gällande
tariffer helt generellt omfatta även
skadeståndsskyldighet enligt främmande rätt. Det är beträffande
skadeståndsskyldighet vid skeppsfart. Där måste
bolagen finna sig i att en försäkring får gälla enligt
de skadeståndsregler, som tillämpas på den ort där
fartyget befinner sig då skadan sker.
Försäkringen avser vidare endast skadestånd för
kropps- eller egendomsskada, som tillfogats annan
person. Den gäller sålunda icke blott för själva den
skada, som uppkommit t. e. på annans egendom. Även
den förlust, som indirekt orsakas härav t. e.
stille-ståndsersättning för skada å bilar kan ersättas av
försäkringen. Men grunden för ansvarigheten måste
utgöras av en skada å person eller egendom.
Försäkringen måste gälla en viss verksamhet. Tar
en fastighetsägare en försäkring, gäller den för en
viss fastighet, och tar ett företag en försäkring, gäller
den för just den verksamhet företaget bedriver. Detta
är ju ganska självklart.
En sak, som är av särskild betydelse för det ämne
vi ha oss här förelagt, är frågan: för vilkas
skadeståndsskyldighet gäller en sådan försäkring? Eller
med andra ord uttryckt: vilka äro försäkringshavare
enligt försäkringsbrevet? Försäkringshavare äro ju
enligt den terminologi, som vi för närvarande tillämpa
och som stöder sig på försäkringsavtalslagen, de
personer, vilkas intresse är försäkrat genom den
ifrågavarande försäkringen. Vid en ansvarighetsförsäkring
äro således de försäkringshavare, vilkas
skadeståndsskyldighet omfattas av försäkringen. Det framgår av
§ 1 i villkoren, att i försäkringen inkluderas icke blott
själva företaget utan även de anställda i ledande
ställning.
Man kan ju tycka, att detta är ett ganska
överflödigt stadgande med hänsyn till vad vi nyss hört,
nämligen att företagen regelmässigt bli
ersättnings-skyldiga för vad en person i ledande ställning gör
eller underlåter. Om således en person i ledande
ställning har orsakat en skada, så är ju företaget
ansvarigt för den. Varför skall det då behöva
sägas ifrån i villkoren, att försäkringen gäller även
för dessa ledande personers personliga ansvar för
skador i tjänsten? Ja, det beror naturligtvis
därpå, att dessa frågor om arbetsgivares och
arbetsledares ansvar äro ganska outredda. Man är hänvisad till
prejudikaten och vet inte så exakt var gränsen går
mellan skadeståndsskyldighet och icke
skadeståndsskyldighet. Därför har det alltid ansetts angeläget
att i ansvarighetsförsäkringen uttryckligen säga ifrån,
att försäkringen gäller även för arbetsledarens ansvar.
Jag erinrar förresten om det prejudikat, som
ombudsman Nordmark talade om nyss, då
överingenjören i Nymans verkstäder blev ansvarig, därför att han
konstruerat en pump felaktigt. Det är ju ett typiskt
fall, där skadeståndskravet riktat sig mot en
arbetsledare. Vad som var anledningen till att
vederbörande stämde ingenjören och icke företaget undandrar
sig vårt bedömande — det står inte i referaten ■—
men fallet visar, att en arbetsledare kan bli utsatt för
ett personligt krav från en arbetare, som blivit skadad
genom hans förvållande.
En ytterligare begränsning, som jag också får räkna
till de grundläggande, avser försäkringssummorna.
En försäkring måste naturligtvis ha en viss
begränsning, och inom svensk ansvarighetsförsäkring är det
standardbelopp som förekommer 20 000 kronor för
varje person och upp till 60 000 kronor vid
katastrofskada samt 10 000 kronor för egendomsskada. Detta
är de normala summorna. Särskilt vid bilförsäkring
har det visat sig, att dessa summor äro ganska små
med hänsyn till den risk för utbetalande av livräntor,
som numera föreligger. Det behöver som bekant inte
bli stora livräntor för att ett sådant belopp som 20 000
kronor skall överskridas. Därför brukar man numera
från försäkringshåll mycket livligt rekommendera, att
försäkringarna ordnas med högre summor än dessa
normaler. Detta är ju en mycket påtaglig verkan av
det låga ränteläget.
Beträffande försäkringens omfattning är det
normalt att våra ansvarsförsäkringar gälla för företagen
och arbetsledarna. Numera har man emellertid
övergått till att även teckna försäkringar, som
omfatta de anställdas ansvar. Detta ansvar
inkluderas i regel genom en viss tilläggspremie. Det behov,
som särskilt har framdrivit detta, ligger kanske
inte så mycket på det industriella området som mera
inom detaljhandeln. Det var de oupphörligt
återkommande springpojksskadorna, som gjorde denna sak
särskilt aktuell för en del år sedan. Det hände allt
som oftast, att en detaljhandlares cykelbud var ute
i något ärende och blev vållande till någon
trafikskada. Den person, som blivit skadad, stämde
principalen och menade, att denne var ersättningsskyldig,
därför att hans springpojke åstadkommit skadan.
Det blev en stor missräkning för vederbörande, att
principalen icke var ansvarig för en sådan skada.
Detta gjorde, att försäkringarna för en del år sedan
utvidgades till att omfatta även sådana skador. Man
tog med även dessa underordnades personliga ansvar;
det gällde naturligtvis endast de skador, som de vållat
i tjänsten.
Jag erinrar om ett av de rättsfall, som den förste
inledaren talade om, nämligen då en person körde ned
i en vak. Det skedde till följd av slarv hos
personalen vid Fiskeby aktiebolag. Det var ju ett typiskt fall,
då en på nyssnämnda sätt utvidgad försäkring hade
kunnat träda i kraft. Hade Fiskeby haft en
ansvarighetsförsäkring och hade denna ansvarighetsförsäkring
varit utvidgad till att omfatta även de anställdas
ansvar, så är det ganska klart, att det krav, som
gjordes gällande från den dödes efterlevande, hade
kunnat rikta sig mot de arbetare, som gjort sig
skyldiga till försummelsen beträffande denna vak i
sjön Svängbågen. De hade då kunnat få nytta av
Fiskebys ansvarighetsförsäkring. Fiskeby aktiebolag
blev, som vi hörde, icke ansvarigt för olyckan, och
det få vi ju säga vara fullt riktigt enligt gällande
regler.
Detta var de så att säga grundläggande
begränsningar, som framgå av § 1 i försäkringsvillkoren.
Sedan finns det en hel del särskilda undantag, som
komma under § 3. Jag skall naturligtvis icke gå
igenom dem alla. De ha inte så stor betydelse för
102
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
