Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 11. 18 mars 1939 - Arbetsgivares och arbetsledares ansvar gentemot underordnade och gentemot tredje man, av Erik Löfgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
industriförsäkring-ar, men det är ett par punkter, som
jag gärna vill säga något om.
Jag erinrar om att skadeståndsskyldigheten enligt
gängse uppfattning har ett dubbelt syfte.
Huvudsyftet med skadeståndet är att den
skadelidande skall få sin skada ersatt. Men det ligger även
ett annat syfte i skadeståndsplikten, nämligen att
man bör om möjligt förhindra skadegörande
handlingar. Det är denna preventiva verkan av
skadeståndsplikten, som alltjämt har en viss betydelse,
ehuru den kanske något minskats. Med hänsyn
därtill kan det emellertid ur samhällelig synpunkt icke
vara lämpligt, att det avskräckande momentet helt
och hållet neutraliseras genom försäkring. Det går
helt naturligt icke an att låta försäkringen gälla för
uppsåtlig skadegörelse, och att den icke kan gälla för
böter och liknande påföljder, har tidigare framhållits.
Men ur samma aktøamhetssynpunkt kan undantaget
för skada å omhänderhavd egendom ha en viss
betydelse. Detta återfinnes i försäkringsvillkorens § 3,
där det under mom. f) talas om skada å egendom. Där
förekommer ett mycket diskuterat undantag,
nämligen att inan icke kan få ersättning för det som man
åtagit sig att göra. Man får icke ersättning, om man
skadar den egendom man åtagit sig att vårda. Jag
får icke ersättning, om jag åtagit mig att reparera en
sak men utför reparationen på ett felaktigt sätt.
Skulle försäkringen omfatta detta, kunde den ju bli
en täckmantel för allsköns slarv i fråga om åtagna
uppdrag, och det är naturligtvis icke meningen. Det
skulle också vara omöjligt att bedöma den risk man
övertog, om man skulle ersätta sådana saker. Om
försäkringen omfattade sådana åtagna uppdrag, skulle
det innebära, att försäkringsbolaget åtoge sig en
slags borgen för att ett visst uppdrag utfördes på ett
riktigt sätt. En installatör skulle då kunna på
försäkringsbolaget avlasta sitt ansvar för den
verkställda installationen. En hus- eller brobyggare kunde
göra detsamma. Ett dylikt ekonomiskt ansvar för
utförda arbeten har ansvarighetsförsäkringen icke till
uppgift att övertaga.
Icke heller kan försäkringen svara för ett avtalat
skadestånd, som går utöver det lagliga. Om t. e. en
arbetsgivare åtar sig att lämna sina arbetare ett extra
skadestånd, om de råka skadas i hans verksamhet,
så kan ansvarsförsäkringen icke ersätta detta, utan
ansvarsförsäkringen gäller blott för det skadestånd,
som framgår enligt allmänna rättsregler. Vidare ha
vi ett speciellt undantag. Om en fabrik släpper ut
hälsofarliga fabrikat och det är veterligt för
ledningen, att så är fallet, får därav orsakad skada icke
täckas. Dessutom finnas vissa fabriksskador, som
kunna vara av så omfattande och ödesdigert slag, att
de helt undandraga sig försäkringsskydd. Det gäller
t. e. om föroreningar av sjö eller vattendrag och
sådant.
Dessa och liknande undantag vålla naturligtvis
ibland ganska stora besvikelser hos försäkringstagare.
Om en bil skadas på en reparationsverkstad, blir
naturligtvis verkstaden ersättningsskyldig, men
ansvarighetsförsäkringen gäller icke. "Vad skall då
denna försäkring tjäna till?" är den lika vanliga som
ovederhäftiga fråga, som försäkringstagarna göra.
De speciella bestämmelser rörande vissa
egendomsskador, som jag här angivit, lia bolagen ansett sig
böra vidhålla, därför att en utvidgning på det om-
rådet skulle medföra så oberäkneliga risker, att de
icke ha någon möjlighet att fastställa en skälig premie
för dem.
Ansvarighetsförsäkringen gäller icke för
uppsåtliga skador, men jag bör kanske erinra om det i
viss mån märkliga förhållandet, att en sådan
försäkring gäller för skador, även om de ha orsakats av
grov vårdslöshet. Det är eljest en grundregel i all
annan försäkring, särskilt i skadeförsäkring,
brandförsäkring osv., att den icke gäller vid grov
vårdslöshet. Beträffande ansvarighetsförsäkring kan man
däremot icke göra undantag för grov vårdslöshet,
medan man betalar vid annan vårdslöshet. Skulle
man draga en sådan gränslinje, skulle man dels möta
en mängd rent praktiska svårigheter, och dels skulle
det för den skadelidande vara ganska sorgligt, om
han icke kunde få ersättning, därför att han så att
säga bevisade litet för mycket. Om han bevisade, att
personen i fråga varit slarvig och oförsiktig men ginge
så långt i sin bevisföring, att vederbörande till och
med hade varit grovt vållande, skulle försäkringen
icke gälla! Det vore ett resultat, som skulle
försämra försäkringsskyddet, och därför har man aldrig
dragit den gränslinjen i ansvarsförsäkringen.
Att gå in på alla möjliga detaljer i
försäkringsvillkoren kan här icke komma i fråga. Jag skulle
emellertid vilja framhålla, att med den omfattning
försäkringen har och med fasthållande vid att försäkringen
icke kan gälla för skador å omhändertagen egendom,
lämnar ansvarsförsäkringen enligt vad jag kan förstå
ett mycket gott skydd för företagen.
Däremot finns det vissa brister i
ansvarighetsförsäkringen, som på sina håll kunna vara rätt kännbara.
Antag, att ett företag icke vill ha ansvarsförsäkring
utan tycker att den är onödig. Hur skall det då gå för
en anställd, för en arbetsledare, som säger till sig
själv: "Det kan ju hända, att jag blir
skadeståndsskyldig för en skada, och då kan vederbörande vända
sig mot mig. Hur skall jag skydda mig för det
ansvaret?" Då vill jag gärna medge, att
försäkrings-anstalterna stå tämligen svarslösa, om det skulle gälla
att ordna en sådan försäkring. Det beror
naturligtvis på att det är så ytterst svårt att avgöra vilket
ansvar en sådan arbetsledare i själva verket har. Vill
arbetsledaren betala samma premie som hela företaget
skulle få betala, ordnar sig saken mycket enkelt.
Men man kan ju utgå från att han inte vill det.
Frågan blir då, hur en premieberäkning bör ske i
ett sådant fall. Jag vill visst icke säga, att
problemet är olösligt. Men man får förstå, att
försäkringsbolagen intaga en mycket försiktig ståndpunkt
gentemot en sådan försäkring. Vid en industri beräknas
premien i allmänhet efter avlöningssumman, och frågan
hur man skall beräkna premien för en arbetsledare
eller en ingenjör i ett visst fall är oerhört svår. Det
kan i många fall ligga till så, att hans ansvar är
praktiskt taget detsamma som hela företagets ansvar.
I andra fall är risken kanske mycket begränsad, men
hur stor begränsningen är kan vara svårt att avgöra.
Och är det för resten så säkert, att en verkmästare
den ena dagen gör precis detsamma som han gör en
annan dag? Kan han icke från en tid till en annan
få en växlande uppgift? Hur skall hans risk kunna
bedömas?
Detta problem har sin särskilda betydelse, när det
gäller sådana företag, om vilka man på förhand vet,
103
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
