Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 11 ½. 23 mars 1939 - Forskningsberedskap, av A. Liljeström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
klara upp en igenfrusen kylare eller ett igensotat
tändstift.
Den tekniska miljöns betydelse.
Genom denna förskjutning kommer det tekniska
kulturarvet att växa från generation till generation.
Vi ha en miljöpåverkan, som sakta men säkert
förändrar folkmaterialet, samtidigt som det åt varje ny
generation giver ett allt större latent kunskapsmått.
Många av skolornas demonstrationsmodeller ha
blivit komiskt uråldriga för modern ungdom. Ingen
behöver t. ex. demonstrera den elektriska strömmens
värmeverkningar i en sal upplyst av elektriska
lampor och måhända värmd av elektriska kaminer.
Flygplans- och radiobyggande skolpojkar kunna rent av
bli besvärliga för lärare av äldre årgång.
Det finns individer, som av ekonomiska eller andra
omständigheter tvingats att välja levnadsbana redan
vid unga år, och som sedan trätt fram som
uppfinnaregenier eller organisatoriska snillen och framgångsrikt
bidragit till vårt lands tekniska utveckling. De ha
själva i en befruktande miljö, utan något hjälpande
ingripande från vårt undervisningsväsende, fullbordat
daningsprocessen från råvara till mönstergillt
helfabrikat.
Det ligger i statens intresse att även medverka till
att jämna vägen för en sådan utveckling genom att
tillse, att våra folkskolor lämna sitt bidrag till den
tekniska miljöns anrikning. Även hänsynen till vår
arbetarstams kultivering talar därför. Varje höjning
av denna arbetarstams kultur befrämjar industriens
arbete och återverkar på forskningens utveckling i
landet. Folkskolan är obligatorisk för alla och skulle
kunna utgöra en tekniskt befruktande miljö för vårt
tekniskt intresserade folk. Men det är tyvärr
humanisterna som regera folkskolan och skriva dess
läroböcker. Den tekniskt hungrande pojken får därför
stenar i stället för bröd. Lantbrukets mekanisering
och motorisering fortskrider i raskt tempo, men vad
tager folkskolan för del häri? Astronomi och
heliocen-triska hypoteser till hjälp för världsuppfattningen!
Och en från 1700-talet härstammande glasmodell över
en sug- och lyftpump och någon plansch över en
förhistorisk ’"dynamomaskin"! Att man i vår tid köper
back- och bottenventiler som lösa rördelar, och att till
landsbygdens elektrifiering hör växelströmsmotorer,
har ännu inte trängt in i någon skola. Men tack vare
den tekniska "miljön så vet varje bondpojke detta,
och många av dem veta att om man råkat koppla in
en elektrisk motorpump fel, så att den pumpar
baklänges, så behöver man bara kasta om två fasers
anslutningar till kopplingsplinten för att få motorn att
snurra åt rätt håll.
Men vi ha ju lärlings- och yrkesskolor, säger någon.
Mycket riktigt, och vissa kommuners insatser äro
utomordentliga. Men hur sköta statsmakterna sin del
av arbetet? Jag vill inte här ingå på den frågan.
Jag vill endast belysa den med ett enda exempel:
den kamp Kommerskollegium fört med olika
statsorgan för att få ordnad installatörundervisning över
hela landet. Staten ställer kompetenskrav och
uppdrager åt Kommerskollegium att se till att de
uppfyllas. Men det finnes ingen av staten ordnad
undervisning, varigenom kompetens kan förvärvas.
Kommerskollegium har varit nödsakat att i många fall
hänvisa till Stockholms båda privata tekniska läro-
anstalter, där Kommerskollegiets ombud fått utöva
inspektorsverksamhet.
Statens hittillsvarande liknöjdhet inför tekniken och
dess kulturinsats gör, att den, som har brinnande liåg
för tekniska studier, hänvisas till
korrespondensinstituten, om han bor på landet, eller till de privata
tekniska instituten, om han bor i närheten av dem. Staten
blundar för dessa undervisningsformers existens. Man
har varit mycket angelägen om att utrota alla privata
skolor av mer eller mindre humanistisk typ för att
ersätta dem med allmänna läroverk. Men de här berörda
undervisningsformerna få inte bara frodas, utan den
kontroll, som staten utövar på alla andra
undervisningsområden genom Skolöverstyrelsen, lyser här med
sin fullständiga frånvaro, och detta fastän det gäller
kultiverandet av en rasegenskap, som äger vital
betydelse i vår nations kamp för sin existens.
Teknikens gåvor till kulturarbetet.
Det är lätt att kritisera, men hur skulle staten
kunna lösa en så oerhörd uppgift som att i landets alla
avkrokar odla en sund teknisk anda? Härtill vill
jag svara att tekniken själv gjort detta möjligt, Är
det icke tekniken som skapat radion och filmen?
Hur användas de tekniska möjligheter radion
representerar? ’Efter 10 års rundradioverksamhet kom
äntligen teknikerna in genom Teknologföreningens
arkitekters radiokommitté som tagit upp bostadsfrågan.
Får detta tydas som en ljusning på den tekniska
fronten? Hittills ha humanisterna härjat tämligen
ensamma med psykologi, befolkningsfrågor m. m. Om ett
privat korrespondensinstitut skulle införa sådana
program i stället för de tekniska kurserna, skulle det
snart göra konkurs. Tänk dessutom, vad ensittarna i
vårt lands avkrokar ska känna sig uppbyggda av
sådana bildningsbidrag som en litteraturkrönika eller
Gunillas reflexioner på vägen hem från bio. Böcker
de aldrig komma att läsa, filmer de aldrig få se!
Men alla kunna väl inte just få sitt
älsklingsprogram? Då det gäller folkbildningen borde de det!
Och det kunna få det! Det sörjer tekniken för. I hur
många år har icke telegrafverkets tekniske
representant predikat möjligheten av att utnyttja svensk
rundradios internationellt beviljade olika våglängder till
dubblering av programmen? Men hur utnyttjas dessa
olika våglängder? Jo, till att från olika, stationer kila
in samma och åter samma program i eterträngseln.
Varför skola merinkomsterna från radiolicenserna gå
till ökad personal och mässingsorkestrar i stället för
till mera mångsidig folkupplysning i dubblerade
program?
Och teknikens andra stora gåva till kulturarbetet,
filmen? Borde inte varje folkskola ha möjlighet att
framföra undervisningsfilm? I landsorten ambulera
apparater och varje folkskola får kanske denna
upplevelse. Men huru långa äro pauserna mellan varje
filmuppvisning? Ofta ett helt, ibland ett halvt år.
Och vad visas? "Negrer och krokodiler och julottor
och Kairo." Kunde inte tekniken som tack för sin
stora gåva få tjäna sina egna intressen till litet
omväxling — under statens benägna medverkan? Ha
vi råd att låta lantbrukets stora och dyrbara
maskinpark, motorer, skörde- och mjölkningsmaskiner
om-händerhas av en fullständigt självlärd personal? Eller
att låta den över hela landet fördelade bilservicen
rekryteras på måfå? Skulle inte en liten serie av
132
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
