Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 12. 25 mars 1939 - Den högre tekniska undervisningen under diskussion, av A: Grabe, G. Malm, P. Rydbeck, H. Kreüger, S. Nauckhoff, G. Sundblad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TekniskTidskrift
rare osv. Däremot håller jag före, att man skall
hänskjuta så få ekonomiska frågor som möjligt till kollegiet.
Det statförslag, som varje år skall föreläggas Kungl,
maj:t, måste dock sannolikt göras till föremål för
behandling inom kollegiet, men principiellt böra nog så
många ekonomiska frågor som möjligt behandlas på ett
enklare, snabbare och effektivare sätt än för närvarande.
Att ge rektor större befogenhet förefaller mig vara
riktigt, men i så fall måste man också ge honom den
biträdande arbetskraft, som behövs. Det hela blir
säkerligen både billigare och effektivare på det sättet.
Hur man skall göra med den s. k.
förvaltningsnämnden vill jag icke nu ingå på. Hela organisationsområdet
vore det säkerligen önskvärt att få närmare granskat.
Vidare anser jag, att styrelsen bör göras till sista
instans för åtskilliga frågor, som nu skola gå till Kungl,
maj:t. För närvarande är högskolans styrelse ofta
endast en postinstans, som bara skickar ärendena vidare
med påskrift om sin tillstyrkan. Det är säkerligen
möjligt att här genomföra åtskilliga förbättringar och
förenklingar, som också skulle lätta arbetsbördan för Kungl,
maj: t.
Jag måste göra den bekännelsen, att jag såsom preses
i Tekniska högskolans styrelse ofta haft en känsla av att
styrelsen har för litet kontakt med själva undervisningen.
Den känslan delas för övrigt säkerligen av flera i
styrelsen, ty vi ha funderat rätt mycket över hur den saken
skulle kunna ordnas på ett bättre sätt. Man har också
ganska allmänt inom styrelsen den uppfattningen, att
kontroll från högre instans över undervisningen i de
olika avdelningarna nära nog saknas. De, som
kontrollera professorer och föreläsningar, äro egentligen
eleverna. Det kan därför lätt hända, att en lärare försöker
pressa fram sitt ämne kanske på bekostnad av ett annat,
och en dylik press ger anledning till klagomål över
överansträngning hos eleverna.
Enligt mitt förmenande skulle det vara önskvärt att
få en översyn över undervisningen inom varje
fackavdelning. Den frågan har också berörts i
kommittébetänkandet. Man borde, såsom kommerserådet Enström
först föreslog, ha en person, som man skulle kunna
kalla studierektor, inom varje fackavdelning. I
praktiken tror jag det skulle kunna ordnas på så sätt, att
man tillsatte en verklig fackavdelningsföreståndare.
Denna befattning skulle icke såsom nu gå i tur inom
varje fackavdelning, utan befattningens innehavare
skulle för en längre period utses av styrelsen och skulle
också uppbära viss ersättning för sitt arbete. I så fall
skulle man alltid kunna välja den, som ur
organisationssynpunkt vore lämpligast. Man måste ju ha klart för
sig, att även en aldrig så skicklig vetenskapsman kanske
icke håller måttet såsom organisatör.
Jag sade nyss, att varje kontroll över undervisningen
saknas. Jag ber att få rätta detta så till vida, att dylik
kontroll teoretiskt skall utövas av rektor. I praktiken
är det emellertid orimligt att tänka sig, att han skulle
kunna hinna kontrollera en undervisning, som bedrives
av ett hundratal lärare. Vill man få till stånd en
verklig kontroll, måste det nog ordnas på det sätt, som jag
angav.
Jag skulle för min del vilja gå ett steg vidare.
Högskolans styrelse består ju av ett tiotal personer, som äro
fackmän på olika områden. Man borde i de större
fackavdelningarna kunna anlita de styrelseledamöter, som
äro sakkunniga på det området, såsom ett slags
rådgivande myndighet, varigenom dessa ledamöter också
skulle få tillfälle att så att säga mera leva sig in i
undervisningen.
Beträffande forskningen kan jag inskränka mig till att
instämma i vad myntdirektör Grabe anförde. Frågan
om forskningen står ju för närvarande under livlig
debatt, och där har givetvis Tekniska högskolan sin
uppgift. Dess möjligheter att medverka i denna forskning
böra också helt och fullt utnyttjas. Tekniska högsko-
lans viktigaste uppgift är dock alltjämt att utbilda
ingenjörer. Högskolan skall emellertid också utbilda
forskare bland dessa ingenjörer, men antalet sådana kan
givetvis icke bli särdeles stort i förhållande till hela den
andra skaran av ingenjörer.
Jag vill slutligen också ansluta mig till myntdirektör
Grabes förhoppning om att det framlagda förslaget skall
leda till resultat. Vi, som sitta i Tekniska högskolans
olika myndigheter, äro så till vida ängsliga för en kungl,
kommitté att man så lätt med hänvisning till att en dylik
kommitté blivit tillsatt kommer att säga nej till alla nya
anslagskrav, vilket givetvis kan bli högst olyckligt.
Kommittéarbetet bör därför bedrivas så effektivt och sä
snabbt som möjligt, och dess tillvaro bör icke få utgöra
hinder för att högskolorna även under det
kommittéarbetet pågår tillföras de anslag, som äro erforderliga
för att hålla verksamheten i gång sådan den bör vara.
överingenjör P. RYDBECK:
Tekniska samfundet i Göteborg har genom beslut i
sin nämnd deklarerat sin anslutning till det av
kommittén utarbetade betänkandet angående behövlig
omorganisation av den högre tekniska undervisningen. Det kan
kanske därför vara på sin plats, att jag här, i egenskap
av ordförande i Tekniska samfundet, med några ord
motiverar detta beslut.
Inledningsvis vill jag då först nämna, att vi sett på
denna fråga huvudsakligen från praktisk industriell
synpunkt, dvs. med ledning av de fordringar i
kunskapshänseende, som man bör ställa på de i praktiken
arbetande ingenjörerna. Såsom en given följd härav ha vi
mera fäst oss vid frågan vilka kunskapsgrenar, som
man helst önskar se företrädda hos ingenjörerna, och
mindre givit oss in på spörsmålet, hur undervisningen
skall organiseras, med andra ord den pedagogiska sidan
av saken. Inom Tekniska samfundets nämnd äro de
flesta fackavdelningar företrädda, och var och en av
nämndledamöterna skulle kanske önskat få någon eller
några synpunkter framförda inom sitt respektive fack,
men då den tid, som står mig till buds, är starkt
begränsad, skall jag inskränka mig till att endast
beträffande mitt eget fack — det mekaniska — göra några
reflexioner, baserade på erfarenheter från min
verksamhet samt några självklara fakta, som jag först ber att
få nämna.
Det sätt, på vilket tekniken mera direkt ingriper i
människornas livsföring, sker genom produktion av
varor och materiella nyttigheter samt sedermera dessas
distribution. Distribution är ju närmast en
handelsteknisk angelägenhet, men båda grenarna utgöra
nödvändiga huvudelement i all företagsorganisation. Endast
genom en ständigt ökad produktion per arbetande individ
äro vi i stånd att öka distributionen, dvs.
handelsomsättningen, och därmed individernas levnadsstandard. Att
så är förhållandet jävas givetvis icke av det faktum, att
ofta tillfälliga störningar inom det ekonomiska livet
framkalla överproduktion och arbetslöshet. Detta visar
i själva verket endast, att vi ännu icke på långt när
behärska dessa problem.
Med denna bakgrund för ögonen är det ganska
glädjande att konstatera, att i kommittérades förslag
inrymts en väsentligt förbättrad ställning åt
produktionstekniska och därmed besläktade frågor. Ett faktum är,
att dessa läroämnen hittills varit tämligen styvmoderligt
behandlade inom den högre tekniska undervisningen,
åtminstone i jämförelse med den omvårdnad, som många
andra och numera mindre viktiga ämnen åtnjuta. Ty
såsom kommittén hovsamt antyder, att i våra dagar
huvudsakligen inrikta alla mekaniska ingenjörers
utbildning på konstruktion av kraftmaskiner, torde få
anses innebära en så långt driven specialisering, att den
endast kan förklaras av historiska förhållanden. Jag
vill på det livligaste ansluta mig till den ståndpunkt,
180
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>