Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 14. 8 april 1939 - Det utrikespolitiska kvartalet, av Rütger Essén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
Det utrikespolitiska kvartalet.
Av RUTGER ESSÉN.
Stockholm den 31 mars 1939.
Ett kvartal i den politiska högspänningens tecken:
omvälvande händelser, krigsoro, rustningar och
inflationstendenser.
Återigen har ett kvartal förflutet, som helt stått i
den politiska spänningens tecken. Det spanska
inbördeskriget har avslutats med nationalisternas
fullständiga seger. Tjeckoslovakiens oberoende har
förintats, och landet har ställts under tyskt protektorat.
Memelområdet har införlivats med Tyska riket.
Rumänien har genom ett handelsavtal av vittgående
innebörd nära bundits till det stortyska riket. Stark
spänning råder mellan Italien och Frankrike samt
mellan Tyskland och Polen. Den offentliga meningen i
England är orolig och splittrad. Kring alla dessa
slag i slag följande händelser har framvuxit en allmän
nervositet och krigsoro, som, frånsett den
tjeckoslovakiska krisens höjdpunkt i höstas, aldrig sedan
världskriget varit mera framträdande. I alla länder
forceras rustningarna. Ekonomiska och
statsfinansiella synpunkter skjutas överallt — alldeles som om
krigstillstånd rådde — åt sidan för den militära
beredskapens krav. Till stor del på grund härav råder
så gott som överallt full industriell verksamhet, men
flerstädes få konsumtionens eljest naturliga krav stå
tillbaka, och de flesta stater äro faktiskt mer eller
mindre inne på inflationens väg. Framtidsspådomar
te sig mer ovissa än någonsin.
Det spanska krigets avgörande.
Avslutandet av det spanska inbördeskriget är dock
självfallet ur världslugnets synpunkt att betrakta som
en vinst. Under nära två och tre kvarts år har detta
blodiga och hätska krig verkat som en
allmäneuropeisk infektionshärd. Det har ständigt vuxit i
omfång och intensitet; det har i så gott som alla länder
bidragit att skärpa och förgifta de inrikes-politiska
motsättningarna. Det har också, vid upprepade
tillfällen satt freden mellan de europeiska stormakterna
i fara.
Det republikanska nederlaget kom snabbare än man
i allmänhet väntat. Vid föregående kvartalsskifte
hade den stora Franco-offensiven i Katalonien inletts
någon vecka tidigare och redan medfört betydande
framgångar. Dessa fortsatte därefter i raskt tempo.
Den 26 januari föll Barcelona. Den katalanska
milis-armén, som i början presterat aktivt motstånd, föll
sönder inifrån. Kring den 10 februari hade hela
Katalonien intill franska gränsen fallit i
Francotruppernas händer. Nära en halv million republikanska
flyktingar, inbegripet republikens president Azana
samt större delen av den republikanska armén,
vältrade över gränsen till Frankrike. Härmed var kriget
i realiteten avgjort, då det mer och mer effektivt
blockerade republikanska Central-Spanien omöjligen
länge skulle kunna göra motstånd.
Franco erkännes av Frankrike och England.
De diplomatiska konsekvenserna av det nya
krigsläget drogos också synnerligen raskt. Den 26
februari erkändes Francos regering som Spaniens
lagliga regering både av Storbritannien och
Frankrike. Motstånd häremot restes visserligen från
vänsterpartierna, i synnerhet från den franska
folkfrontens mera radikala grupper, men regeringarna
genomförde erkännandet utan hänsyn härtill. Den
franska regeringen visade därutöver vilken vikt man
tillade det kommande förhållandet till Spanien genom
att utse den gamle krigshjälten marskalk Pétain till
Frankrikes första ambassadör hos Francos regering.
Otvivelaktigt ansträngde man sig också ivrigt både
från franskt och engelskt håll att draga över den
nationalistiska spanska regeringen från den
orientering åt axelmakterna, som ända sedan inbördeskrigets
början varit en given följd av den aktiva hjälp som
Tyskland och i synnerhet Italien lämnat de spanska
nationalisterna. Dessa ansträngningar synas dock
icke ha krönts med framgång. Francos trohet mot
sina hittillsvarande bundsförvanter synes orubblig,
vilket dock ingalunda utesluter uppriktiga strävanden
att nå ett gott förhållande till västmakterna, något
som ligger i bägge parternas uppenbara intresse. Ej
heller kan det vara tal om att det nationalistiska
Spanien står i något vasallförhållande till Tyskland eller
Italien. Det har icke tillräckligt observerats att
Francos regering vid den europeiska krisen i höstas
utsände en otvetydig neutralitetsförklaring, för den
händelse ett europeiskt stormaktskrig skulle utbryta.
Kriget slutar med fullständig nationalistseger.
Efter Kataloniens erövring inträdde en paus i
krigsoperationerna. Man väntade på många håll en
förhandlingsfred mellan inbördeskrigets parter, och från
fransk och engelsk sida gjordes ivriga ansträngningar
att komma till en dylik uppgörelse. Vad som
omöjliggjorde den var dels hätskheten å ömse håll, dels
och framför allt det förhållandet att de spanska
republikanernas situation var både militäriskt och
politiskt hopplös, samt att det därför ej fanns någon
anledning för Franco-regeringen att frångå kravet på
kapitulation utan villkor. Dess styrkor
omgrupperades också för en ny offensiv. På den republikanska
sidan framträdde allt tydligare upplösningstendenser.
Den gamla regeringens chefer, konseljpresidenten
Negrin och utrikesministern Del Yayo, återvände till
Valencia och Madrid, men trängdes snart tillbaka av
överbefälhavaren Miaja, vilken slutligen i förening
med överste Casado formligen avsatte dem och
bildade ett "nationellt försvarsråd". Denna nya
regering fick därefter under dagarna 7—12 mars
uppbjuda alla sina krafter för att nedslå ett
kommunistiskt uppror i och kring Madrid, till vilket stora delar
av armén anslöto sig. Samtidigt bedrevos
förhandlingar med Franco. Men de gällde numera i
praktiken föga mer än fri lejd för flykt till utlandet för
republikanska ledare. Franco utlovade att ingen
bestraffning skulle ske annat än ifråga om dem som
gjort sig till skyldiga till brott enligt allmänna
strafflagen. Som ett stort antal av de berörda ledarna
emellertid föllo under denna kategori var saken
ohjälplig. Upplösningen spred sig mer och mer. Den
195
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
