Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 25. 24 juni 1939 - Modern svensk ljudfilmsapparatur, av Evert Aulin och Arne Holtzberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Ti dskri ft
återgivningsporten med absolut konstant hastighet
och dels ett optiskt, nämligen att erhålla en så skarp
uppteckning som möjligt av den spalt, som avbildas
på ljudbandet. På ett tidigt stadium förekom i vissa
konstruktioner av tontillsatser den s. k. fasta
film-banan, dvs. filmen drogs av ett tandhjul förbi en
stationär filmport. Aga-Baltic insåg emellertid redan
tidigt nödvändigheten av att utbalansera eventuellt
inkommande störningar genom ett svängningssystem,
och redan i en av deras första
tontillsatskonstruk-tioner passerade filmen över ett roterande svänghjul,
vilket drevs av filmen själv. Detta svänghjul
tillsammans med filmens egen elasticitet åstadkom en
jämn rörelse. Så småningom har detta system
förbättrats och moderniserats och har numera
accepterats av praktiskt taget alla andra fabrikanter.
Vad det optiska problemet beträffar användes från
början den s. k. mikrooptiken. Enligt denna
kondenseras ljuset från en tonlampa på en mekanisk
spalt, vilken spalt sedan i förminskad skala avbildas
på filmens tonband. Det visade sig emellertid svårt
att erhålla en skarp bild av spalten på filmen, då ju
silverkornen i den senare åstadkomma en diffus
belysning av kanterna. På senare tiden har man därför
övergått till den s. k. makrooptiken, enligt vilken en
jämförelsevis stor del av ljudbandet belyses av en
tonlampa. Denna belysta del avbildas sedan av en
optik i förstorad skala på en mekanisk spalt, varefter
en del av ljuset, efter att ha passerat denna spalt,
träffar fotocellen. Fördelen med detta arrangemang
är för det första, att en skarpare begränsning av
ljusstrålen erhålles och för det andra att systemet lätt
låter anpassa sig till återgivandet av såväl push-pull
som stereofonisk film.
Hand i hand med tontillsatsens utveckling gick
givetvis utvecklingen av förstärkarna. De första
förstärkare, som användes, hade ett rätt begränsat
frekvensområde och deras utgångseffekt var av
jämförelsevis liten storleksordning, under det att våra
moderna förstärkare utmärka sig för ett synnerligen
brett frekvensområde och en distorsionsfri
utgångseffekt av avsevärd storlek.
Genom ovan anförda förbättringar nådde man till
slut den punkt, där begränsningen av
återgivningskvaliteten var att söka i högtalarkonstruktionen.
Vid denna tidpunkt insattes all kraft på att
konstruera en tidsenlig högtalare, vilket resulterade i
den s. k. cellhögtalaren. Man hade redan på ett tidigt
stadium konstaterat, att man med ett högtalarsystem
ej kunde tillfredsställande återgiva det stora
frekvensområde det här var fråga om. Vidare hade man
funnit, att spridningen av det högre och det lägre
frekvensområdet från en vanlig baffelhögtalare ej var
lika. De högre frekvenserna utvisa nämligen en
utpräglad riktningsverkan, under det att de lägre redan
på kort avstånd från högtalaren sprida sig åt alla
håll. Följden var, att den ljudkvalitet, som erhölls
mitt framför högtalarna avsevärt skilde sig från den
som erhölls vid sidorna av densamma, I
cellhögtalaren uppdelas effekten från förstärkaren av ett
fördelningsfilter på två högtalarsystem, av vilka det
ena reproducerar det lägre frekvensområdet och det
andra det högre. Vidare är det högtalarsystem, som
reproducerar de högre frekvenserna, försett med ett
s. k. cellhorn med tillhörande akustisk transformator.
I detta cellhorn uppdelas de av membranet alstrade
akustiska svängningarna av den akustiska
transformatorn i ett flertal kanaler, var och en försedd med
ett litet logaritmiskt utformat horn. Dessa horn, som
ha olika riktning, sammanfogas och bilda cellhornet.
Genom detta arrangemang ernås att även de höga
frekvenserna spridas över en jämförelsevis stor
vinkel, varvid sålunda en enhetlig ljudblandning
erhålles i hela återgivningslokalen. Utmärkande för
cellhögtalaren är vidare dess i jämförelse med andra
högtalare synnerligen höga elektroakustiska
verkningsgrad samt dess vidsträckta volymområde.
Det senaste utvecklingssteget inom
ljudfilmstek-niken är införandet av s. k. stereofoniskt ljud. Detta
innebär, att man vid inspelningen begagnar sig av
två separata upptagningsaggregat. Det av
aggregaten upptagna ljudet upptecknas på ett gemensamt
ljudband sida vid sida, Även vid återgivningen
användas två helt separata kanaler, vilka avslutas med
var sin högtalare. Det är på detta sätt möjligt att
bibringa åhörarna intrycket av att ljudkällan har både
en viss utsträckning och ett visst definierat läge i
rummet, vilket bidrager till att öka illusionen.
Märkvärdigt nog, synes även en stereofonisk återgivning
direkt inverka på åhörarnas uppfattning av ljudets
frekvenskaraktär.
Moderna inspelningsapparater.
En modern ljudfilmsupptagningsapparat av
Aga-Baltics fabrikat består i huvudsak av två delar,
nämligen mixerbordet, där ljudet så att säga ’.’tillagas"
och kamerabordet, där ljudet fotograferas.
Mixerbordet med tillhörande mikrofoner är i
allmänhet placerat i ett mindre, väl ljudisolerat rum
intill ateljén, men det kan även användas intill
scen-uppställningen i ateljén, där ljudingenjören kommer
i närmare kontakt med inspelningen. Från
mikrofonerna, som anslutas till en kontaktlist på
inspelningsbordet, ledes mikrofonströmmen till tre
förstärkare med stegvis variabel förstärkning, så att såväl
starka som svaga ljud kunna upptagas. Den
förstärkta mikrofonströmmen föres från varje
förstärkare till ett filter, där korrektioner i bas och diskant
kunna göras, om så erfordras. Efter dessa filter ligga
volymkontrollerna för inställning av ljudstyrkan.
Från volymkontrollerna föres sedan talströmmen till
en kompressionsförstärkare och kontrollförstärkare.
Kompressionsförstärkaren, som har variabelt
kompressionsområde 0—20 db, levererar tonströmmen till
linje med O-nivå och 600 ohms impedans för
anslutning till kameraförstärkaren. Kontrollförstärkaren
levererar samma ljud men med variabel nivå till
kontrollhögtalare och utstyrningsinstrument. För
inställning och fortlöpande kontroll av anläggningen finnes
en tongenerator med glidande ton inbyggd.
Vid upptagning av stereofoniskt ljud äro de här
nämnda förstärkarna dubblerade till två helt
oberoende kanaler.
För stereofonisk upptagning är även kamerabordet
byggt i dubbelkanalsystem, med kompletta
slutförstärkare och dubbla ljusventiler med optik, som
bryter samman ljudteckningen på ett ljudband.
Kameran är försedd med kasetter för 300 m film,
utjämningsfilter för filmframmatningen, fotocell för
kontroll av exponeringsljuset, fotocell med
förstärkare för mätning av frekvenskarakteristik och
katod-stråleoscillograf för undersökning av distorsion m. m.
355
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
