Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 27. 8 juli 1939 - Det utrikespolitiska kvartalet, av Rütger Essén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TekniskTidskrift
väg återstå än en uppgörelse med axelmakterna. Ty
att utan ryskt stöd ställa sig både mot dessa i Europa
och mot Japan i den Fjärran Östern förefaller
uteslutet. Men mången kommer då att fråga sig, varför
ej England så gott först som sist överlät hegemonien
i Östeuropa åt Tyskland och avstod från varje
ingripande här, i stället för att först förspilla sitt
anseende och inflytande på fåfänga försök att vinna ryskt
stöd.
Dessa överväganden göra det i varje fall sannolikt,
att England kommer att gå mycket långt för att nå
en uppgörelse med Sovjetunionen.
Tyskland och de nordiska staterna.
Vid sidan härav och i samband med dessa
förhandlingar har även förhållandet mellan Tyskland och de
nordiska staterna ådragit sig betydlig
uppmärksamhet. Efter Hitlers riksdagstal den 28 april gjorde
tyska regeringen en framställning till de fyra
nordiska regeringarna om de var för sig ville avsluta
icke-angrepps-pakter med Tyska riket. Detta
förslag blev därefter föremål för behandling vid en
nordisk utrikesministerkonferens den 9 maj i Stockholm.
I en kommuniké betonade de fyra utrikesministrarna
sina regeringars neutralitetsvilja. Därefter svarade
varje regering för sig. För Sveriges, Finlands och
Norges del blev förslaget, under framhållande av den
uppskattning, det tyska erbjudandet framkallat,
avböjt såsom överflödigt. Danmark däremot
accepterade och avslöt senare ett dylikt avtal med Tyska
riket. Som motiv härför torde framför allt den
gemensamma landgränsen fått gälla.
Kyssland och Äland.
Den finsk-svenska plan för befästande av
Ålands-öarna, som omnämndes i föregående kvartalsöversikt,
har även blivit avsevärt påverkad genom den stora
omsvängning i den europeiska stormaktspolitiken,
som ägt rum sedan överenskommelsens innehåll i
höstas avtalades mellan de båda regeringarna.
Senare än de andra signatärmakterna lämnade tyska
regeringen den 2 maj sitt bifall till den finsk-svenska
planens genomförande. Därmed förelåg icke längre
några folkrättsliga hinder härför. Då emellertid
Ålandskonventionen av 1921 på sin tid avslöts under
Nationernas Förbunds auspicier, måste även en
föredragning av frågan inför förbundsrådet ske. Denna
ägde rum den 22 maj. Sovjetunionen, som icke är
signatärmakt, yrkade härvid på frågans
uppskjutande. Avsikten var uppenbarligen att hindra planens
förverkligande, något som bestyrktes genom senare
offentliga uttalanden av Molotov. Rådet, som i
nödfall kan avgöra denna fråga med majoritetsbeslut, och
där majoriteten för övrigt var bunden genom tidigare
bifall, ansåg emellertid frågan ha förevarit i och med
föredragningen. Den ryska invändningen fick
därför ingen folkrättslig betydelse. Däremot är
Rysslands motstånd mot öarnas befästande självfallet en
politisk faktor av stor vikt. Ännu mera
uppseendeväckande och för såväl Sverige som Finland
olycksbådande är dock, att den ryska regeringen i detta
sammanhang öppet uppställt krav på att bli erkänd
som en i denna fråga lika intresserad part som
Sverige och Finland. Den ryska invändningen ledde
i Sverige till ett uppskov med frågans avgörande.
Läget är alltjämt svävande. Uppenbart är att det i
främsta rummet är det engelska alliansanbudet som
från ryskt håll utnyttjats till denna till sin karaktär
offensiva framstöt.
Engelsk inrikespolitik.
Även de engelska inrikespolitiska förhållandena
präglas av den internationella spänningen. Den
febrila upprustningen har satt tydliga spår i den
budget, som framlades i april. Den statliga
upplåningen är i starkt stigande. I slutet av april måste
regeringen också bekväma sig till att — för första
gången i fredstid — proklamera den allmänna
värnplikten, åtminstone i princip, och begära
parlamentets bifall till inkallelser på denna grundval.
Till-lämpningen är ännu icke fullt klar, och det är icke
ifrågasatt att gå lika långt i allmän medborgerlig
vapentjänstutbildning som på kontinenten. Närmast
gäller det sex månaders utbildning för några
årsklasser. Men som bevis för den brittiska
framtidsoron är detta steg synnerligen signifikativt.
Däremot ha de ständigt åter uppdykande ryktena om att
ministären Chamberlain skulle omdanas till en allmän
nationalförsvarsregering åtminstone icke ännu
förverkligats. Närmast har man talat om namnen
Churchill och Edén. Emellertid ha ett par nya
regerings-poster för upprustningens genomförande tillskapats.
Det inre läget i Frankrike.
Även i Frankrike är stämningen synnerligen
allvarlig. Detta har bl. a. medfört ett nedläggande i
största utsträckning av de parlamentariska striderna
och en fortsatt samling kring regeringen Daladier
som nationell försvarsregering. Som följd härav har
denna också kunnat tämligen ostört och med fortsatt
framgång fullfölja sitt arbete på finansernas och
arbetsförhållandenas sanering. Parlamentet är nu
hem-förlovat för sedvanliga ferier — tidigare än vanligt
— och Daladier fortsätter att regera med stöd av
fullmaktslagarna från i höstas. I utrikespolitiken
fullföljes samma linje som den engelska, och särskilt
synes både den franska diplomatien och den franska
försvarsledningen vinnlägga sig om att stärka
ställningen kring Medelhavet.
Val i Belgien, Danmark och Ungern.
Parlamentsval ha bl. a. ägt rum i Belgien,
Danmark och TJngern samt förestå i Finland. I
Belgien, där läget blivit kritiskt mellan flamländare och
valloner, och där konung Leopold III måst vädja till
statsenhetens räddande, gåvo valen av den 2 april till
resultat att katolikerna blevo kammarens största
parti, samt att rex-partiet led ett svårt nederlag.
Den socialdemokratiska regeringschefen Spaak
ersattes efter åtskilliga svårigheter slutligen den 18
april av H. Pierlot, vilken trädde i spetsen för en
katolsk-liberal koalitionsregering.
Socialdemokraterna hade vägrat sin regeringsmedverkan. I Danmark
gingo vid valen den 3 april socialdemokraterna något
tillbaka och de national-socialistiska grupperna, som
visserligen fortfarande äro mycket små, gingo något
framåt. Ingen regeringsförändring skedde. Ett till
folkomröstning framlagt förslag om ny författning,
vilket bl. a. innebar landstingets avskaffande, föll, då
det ej nådde föreskriven anslutning. Valen i Ungern
slutligen, som förrättades i slutet av maj gåvo stor
majoritet för den sittande konservativa regeringen
373
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
