Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 28. 15 juli 1939 - Skydd mot brand i kollager
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TekniskTidskrift
ligare upptagning av syre underlättas. I allmänhet
hålla hårdare och täta kol mindre fritt vatten än
lätta, för söndersmulning benägna kol.
Kolväten, som äro adsorptivt bundna i kolet,
befordra självuppvärmning genom sin stora
antändbarhet (1). Hoskin (4) anser bortgången av metan från
lagrat kol såsom huvudorsaken till självantändning.
Kol, som sönderdelats genom längre tids lagring,
avskiljer ej längre metan, och är därför enligt hans
åsikt icke självantändligt. Hoskin tror sig med
denna uppfattning ha funnit en förklaring till det
påfallande faktum att kol, som genomgått en första
lagringstid, ej mera självantänder.
Vida spridd är åsikten att självantändning
påskyndas genom kolets förorening med svavel. Denna åsikt
beror på antagandet, att svavel lätt oxideras och
därigenom verkar temperaturstegrande. Försök (5) som
gjorts i U. S. A. synas bekräfta detta. Dessutom
påpekades på världskonferensen 1928 (6), att genom
oxidation av svavelkis (pyrit) kolet spränges sönder i
små partiklar. Följden härav skulle då bli, att
angreppsytan ökades i utomordentlig hög grad.
Däremot ha dock av Rosin (1) gjorda försök visat, att
inlagring av svavel i form av pyrit, markasit eller
kal-ciumsulfid ej är primär orsak till självantändning.
Sammansättningen av det omgivande gasskiktet
påverkar tändningstemperaturen. Genom användning
av inerta gaser höjes t. e. tändningstemperaturen,
dvs. retarderas hastigheten för självantändning.
Samma iakttagelse gör man vid konstgjort åldrande av
kol genom syre och ozon. Vid försök med åldrande
av stenkolspulver i ozon-, syre-, ozonluft- och
luftström fann författaren vid en koncentration av ca
5 gr ozon pr m3 luft exempelvis följande
tändpunkts-förhöjning:
andning är större i ytskikten än i bottenskikten. Om
kanaler med ventilationshuvar gå längs under lagret,
eller kolboxen ej är tät, blir dock högen genomluftad
uppifrån och ned, då kall luft begärligt insuges genom
mellanrum och sprickor, och den uppvärmda kolsyran
med den mellanbefintliga luften stiger uppåt liksom
i en skorsten.
Driftsinverkan. Största faran för självantändning
av kolhögar är, såsom påvisades på
världskraftkonferensen i London (6), mellan 6 veckor och 3
månader efter upplagringen. Uppvärmningen börjar i
allmänhet på ett djup av ca 2 meter under övre ytan
och befordras genom stor lagerhöjd. Vid många
uppfordringsanordningar är det farligt med nedfallande
stybb, som ofta bildar körtlar mellan större
kolstycken. Kolets värmevärde minskas vid lagring i det
fria med ca 1—3 % under första året enligt
världskraftkonferensens utredning. Kontrollmätningar i
tyska verk ha givit följande resultat:
efter 1 års lagring ca 1,5 % (Niederschl. kol)
„ 2 „ „ „ 2,4 %\
„ 21/2 „ „ „ 3,8 % [(Oberschl. kol)
„ 3 „ „ „ 4,8 %|
I luft- och ozonluftström I syre- och ozonström
Behandl. Tändpunkt i Behandl. Tändpunkt i
tid i min. luft ozonluft tid i min. syre ozon
15 109 109 6 124 124
80 — 113 230 127 131
250 109 119 — — —
Fysikalisk påverkan. Begynnelsetemperaturen är
vid lagring av kol av utslagsgivande betydelse för
förloppet av självuppvärmning. Kol med en
begynnelsetemperatur av 50° behöver ungefär 3 ggr så lång
tid för självantändning som kol av 70° temperatur.
Redan vid 65—85° avgiver kolet vatten och kolsyra
i mätbara mängder.
Varierande grovlek befordrar självantändning.
Finkol bland grova stycken oxiderar ej blott fortare än
enbart grovt kol utan förhindrar även den fria
luftcirkulationen, genom vilken oxidationsvärmet
bortledes från kollagret. Ett lager av grövre nötkol intill
ett lager av finkol uppvärmes alltid först vid den
gemensamma gränsytan, emedan här god
luftcirkulation och stor adsorptionsyta sammanträffa.
Den mellan kolstyckena inneslutna luftmängden
räcker ej till för att hålla kolets oxidation i gång.
I kollager äger dock en ständig luftcirkulation rum
på så sätt, att förbrukad luft bortgår och ny luft
inandas. Denna cirkulation befordras genom variation
i barometertryck och yttertemperatur. Vid övergång
från varmare till kallare väder och Vid nattfrost
iakttogs t. e., att självantändning uppstod i störthögar
av mellantyska brunkols-industribriketter (7). Kolets
Vid undervattenslagring kan en värdeminskning av
kolet knappast påvisas, vid lagring i saltvatten har
till och med en ökning iakttagits. Försök i U. S. A.
(5) visa, att nedsättning av värmevärdet är beroende
av lagringstemperaturen. Vid vanlig temperatur (upp
till 50°) kunde en minskning av värmevärdet ej
fastställas. Om däremot temperaturen i kollagret tidvis
låg mellan 75° och 125°, uppträdde en tydlig förlust,
som efter 35 dagars lagring uppgick till ca 8—15 %.
Skydd mot självantändning.
Lämpliga kollager. Vid noggrann övervakning av
kolhögarna kan enligt min mening zoner eller körtlar
för lågtemperaturavgasning (Schwelnestern)
undvikas, om ett kollager ej göres större än att det i och
för avkylning kan omläggas eller befordras till
förbrukning inom 3 gånger 24 timmar (vintertid 4 X 24
timmar). Med denna åsikt motsätter jag mig
medvetet föreskrifterna i "Merkblätter" ävensom Berlins
polisförordning, som i många fall ej äro
genomförbara. Enligt Berlins polisförordning av den 16/12
1907 får ytan av ett kollager uppgå till högst 1 000
m2, och "Merkblatt" AWF45 (9) fordrar en
uppdelning i 1 000-tonshögar. En sådan hög skulle i
stordrift räcka en dag, och det är självklart, att en dylik
uppdelning i dagsmängder ur utrymmes- och
ekonomiska skäl är omöjlig.
Att ett helt kolberg råkat i brand är dessutom en
sällsynthet och möjligt endast om ingen övervakning
sker, ty självantändningen är närmast begränsad till
enstaka härdar och märkbar genom uppstigande av
vita rökmoln. Därifrån och till tändning av hela
kolhögen åtgår för det mesta flera dagar, och
erfarenheten lär, att det vid ovan angivna förhållande
mellan lagerstorlek och uppfordringskapacitet alltid är
möjligt att i rätt tid avlägsna brandhärden och släcka
den på frilagd plats.
Låg temperatur. Vid 60° temperatur i kolhögens
inre är den farliga gränsen nådd. Ihållande
temperaturstegring över denna gräns för till nedsättning av
värmevärdet och till självantändning. För
bekämpande av självantändning rekommenderas från olika
380
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
