Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 28. 15 juli 1939 - Skydd mot brand i kollager
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TekniskTidskrift
håll inläggning i lagret av värmeavledande metallrör,
som kylas medelst luft eller vatten. För stora
kollager, som skola lagras under längre tid, föreslås
inbyggande av automatisk brandalarm, som ger signal,
då en viss temperaturgräns nåtts (9).
Skyddsmetoder. Om hittills anförda åtgärder för
bekämpande av självantändning icke synas
tillräckliga, kan man använda sig av speciella
skyddsmetoder. Genom inblandning av t. e. kalciumhydrat nås
enligt Lebels förslag (8) ett verksamt skydd mot
självantändning. Kalciumhydratet framställes genom
att strila vatten över möjligast lika stora
kalkstycken, och sedan det utan vattenöverskott fullständigt
sönderfallit och svalnat, strös det ut jämnt med en
sil över kolet. Till följd av sina hygroskopiska
egenskaper tager det åt sig fuktigheten i kolet och
lagerrummet, som är oxidationsprocessens huvudfaktor.
Uppvärmes kolet likväl, bildas kolsyra, som
begärligt upptages av kalciumhydratet och med detta
bildar kalciumkarbonat.
Rosin (1) uppnådde goda resultat med
klormagne-siumlut. Genom en ringa tillsats av ca 1—2 % och
påföljande ångbehandling lyckades det honom
förhindra självantändning av den ur det på detta sätt
behandlade kolet framställda lågtemperaturkoksen
(Schwelkokse). Då emellertid klormagnesiumluten
tillsattes icke lågtemperaturkoksen utan
utgångsmaterialet, antar jag, att den verkade först efter
genomgången av den vid pyrning vanliga
temperaturzonen. Vid en temperatur av 400—500°C avskiljes
nämligen saltsyra, som torde ha hindrat
självantänd-ningen. Detsamma gäller för användning av
ammo-niumklorid, som även avskiljer saltsyra i nämnda
temperaturområde, varvid dess bas förflyktigas. En
tillsats till kol av ca 2 % ammoniumklorid med
påföljande ångbehandling av den genom pyrning
utvunna koksen omintetgör dess självantändning.
Att saltsyra motverkar självantändning framgår
även av. försök i stor skala, gjorda av der Deutsche
Erdöl-Aktiengesellschaft (Dea), som till den heta
askans spolvatten tillsatte 2 % saltsyra (1).
En annan av Rosin använd metod (1) kännetecknas
därav, att man leder ånga och kolsyra över
lågtem-peraturkoks och genom kylning inställer en
reaktionstemperatur av 43°. Genom luftens tillträde till en
på så sätt förbehandlad lågtemperaturkoks utdrives
kolsyran och bindes värme, så att det vid luftens
ad-sorption utvecklade värmet åter förbrukas och
självantändning förhindras.
Denna skyddsmetod har i praktiken visat sig
lämplig för lågtemperaturkoks, men jag känner
däremot ej till den praktiska användbarheten av övriga
metoder. För lättantändliga kol, lagrade i slutna
boxar, är enligt min mening inledande av kolsyra en
fördel. Men i de flesta fall lönar det sig ej att
använda speciella skyddsmetoder. Driften är
tillräckligt tryggad, om man tar vara på hittills vunna
erfarenheter och därav härledda föreskrifter.
Lagrings toreskrifter’.
Självantändning befrämjas av:
1. Finkornigt kol, då totala ytan växer med
avtagande kornstorlek, och avledning av bildat
värme försvåras genom mindre mellanrum.
2. Inblandning av olja, papper, träbitar och annat
lättantändligt material.
3. Kolväten, särskilt metan, som bortgår från kolet.
Kol, som vittrat genom längre tids lagring,
avskiljer ej mer metan och tänder ej.
4. Luftcirkulation i kolhögen, emedan härigenom
förbrukad luft föres bort och nytt syre tillföres
med friskluften. Denna cirkulation befrämjas
genom variationer i barometertryck och
ytter-temperatur. Därför inträffar ofta
självantändning vid övergång från varmare till kallare väder
och vid första inträffande nattfrost.
5. Blandning av olika kornstorlekar, grovt kol och
kolpulver, emedan grova stycken befrämja
luftens tillträde till det känsligare pulvret.
6. Värmetillförsel genom solbestrålning, närbelägna
eldstäder och ångpannor, ångledningar m. m.
7. Befuktning genom regn och snö, då vatten
verkar som katalysator, och även vid efterföljande
avdunstning små sprickor uppstå i kolstyckena,
varigenom angreppsytan förstoras.
8. Lagring i stora höjder, då härigenom
övervakning och värmeavledning från de undre skikten
alltför mycket försvåras.
Medel tiU skydd mot självantändning:
9. Lagergolvet bör vara torrt och fritt från
stängsel, strävor, pelare. Slagg bör ej finnas på golv
och i kanaler, då sådan befrämjar syretillförseln
till kolhögen. Måste järnkonstruktioner ingå i
kolhögen, böra de vara betongmantlade.
10. Vid nybeläggning av lagerplatser bör befintlig
stybb avlägsnas, emedan den eljest många gånger
ger anledning till självantändning.
11. Skilda lagerplatser för kol av olika grovlek. Vid
transporter bör kolet skyddas mot
söndersmul-ning, så att nytt kolpulver ej bildas.
12. Skilda lagerplatser för olika slags kol.
13. Uppdelning av kolhögarna. Kolhögen bör ej
vara större än att den kan omläggas på lämplig,
frilagd plats eller förbrukas inom 3 X 24 timmar
(vintertid inom 4 X 24 timmar). Mellan högarna
lämnas minst en meter breda brandgravar.
14. Om brandgravar av brist på utrymme tillfälligt
igenfyllas, böra dessa först frigöras, innan kol
tages från lagret.
15. Låg lagerhöjd. För stenkol angivas följande
approximativa stapelhöjder:
a) gasrikt kolstoft (över 18 % fi. best.) upp till
4 m,
b) gasrikt styckekol (över 18 % fi. best.) upp till
6 m,
c) gasfattigt kolstoft (under 18 % fi. best.) upp
till 6 m,
d) gasfattigt styckekol (under 18 % fi. best.)
upp till 8 m.
Måste dessa stapelhöjder överskridas av brist
på utrymme, bör temperaturen noga kontrolleras
(se nr 16).
16. Ständig temperaturkontroll. Om de under 15
angivna lagerhöjderna överskridas, bör
temperaturen avläsas dagligen och termometern höjas
1 m varje dag. Högsta mätpunkt 2 m under
övre ytan. Vid angivna lagerhöjder avläses
temperaturen 2 ggr i veckan omväxlande i nedre
ändan och i mitten av sänkröret. Omedelbart
efter avläsningen höjes termometern.
381
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
