Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 29. 22 juli 1939 - Om jordmagnetismen. Om orsaken till jordmagnetismen och till dess sekulära ändringar, av Th. Dahlblom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Ti dskri ft
Fig. 2.
mysterium.1. Till minst 94 % måste den härröra av
magnetiska massor under jordytan, men järn i en
central järnkärna kan icke vara orsaken, ty rent järn
upphör att vara magnetiskt vid 768°; meteorjärn vid
754°, men temperaturen i järnkärnan — om sådan
existerar — måste vara ett par tusen grader. Med
den temperaturökning, som man vanligen räknar med,
32° per km, skulle magnetitens
demagnetiseringstem-peratur 565° vara rådande redan på 18 km djup.
Om det ovanför detta djup funnes någon magnetitrik
bergart, borde den någonstädes hava kommit i dagen
vid de stora berggrundsveckningarna, men de
djupbergarter, som därvid kommit till jordytan, äro lika
fattiga på magnetit som andra bergarter och kunna
omöjligen giva upphov till jordmagnetismen. Man
har trott att trycket på djupet skulle höja ämnens
demagnetiseringstemperatur, men av experiment
utförda i Washington av L. H. Adams och J. W. Green
(Geoph. Lab. Nr 747) framgick, att starkt tryck
snarare sänker än höjer dessa temperaturer.
Jordmagnetismen är ett faktum, och mot detta står
åsikten om temperaturökningen 32° per km, till vilken
man kommit genom statistisk sammanställning av
temperaturmätningar i borrhål av endast några
hundra meters djup samt extrapolering därifrån till
många tiotusental meters djup. Frågan om
temperaturökningen mot djupet har aldrig blivit
vetenskapligt behandlad. Man måste då utgå från orsaken till
temperaturökningen, nämligen att från i jordens inre
rådande hög temperatur ledes värme mot dess yta.
Man har följande relation: Värmemängden = värme-
1 Härom skrev år 1925 D. L. Hazard i "Earth’s
Magnetism" : "Coincident with the accumulation of observational
data regarding the earth’s magnetism by means of magnetic
surveys and the operation of magnetic observatories there
has been a continuous attack ön the fundamental problems
of the phenomenon: what is it, what caused it to change?
Many of the leading phycicists and mathematicians of the
past century have joined the attack. Advances in other fields
of science have been seized upon in hope that they might
furnish a clue to the mystery of the earth’s magnetism?
Cathode rays, the electronic theory of matter, the constitution
of the sun and probable condition of the interiör of the earth
are all being studied as to their possible bearing ön the
magnetic field of the earth."
ledningsförmågan X gradienten. Som
värmeledningsförmågan är inverterade värdet av
ledningsmotståndet, ser man relationens likhet med ohmska lagen.
Värmeledningsförmågan bestämmes genom mätning
av det antal kalorier, som genomgår provstycket
av X cm tjocklek per sekund, då
temperaturskillnaden mellan provets ytor är t°, således
gradienten := dt/dX.
J. Joly (Radioactivity and Geology) utgår ifrån
att där bergarternas ledningsförmåga är 0,004 är
temperaturökningen 1° på 32 m. Gradienten
således 1/3200 och värmemängden, som kommer till
jordytan = 1,25 X 10—6 cal/cm2 • sek. Jag har funnit den
något mindre såsom 1,0 och 1,1 X 10—6.
Sedan år 1906 är det känt, att det finns
värmealstrande atomer i bergarterna t. e. radium och
rubidium, och av den värmemängd som kommer till
jordytan torde 40—50 % vara alstrad i ett ytskikt
av 2—3 km tjocklek. Från jordytan nedåt avtager
således värmemängden, och med avtagande
värmemängd avtager gradienten. Nedanför 3 km djup blir
ökningen föga mer än hälften så stor som närmast
dagytan. Redan på mindre än 1 km djup hava både
klastiska och kristalliniska bergarter mestadels
värmeledningsförmågan 0,007—0,008. Vid 0,5 km djup
kan den sägas motsvara 1° på 55 m (= 18° per km)
och med värmemängden djupt ned minskad till
hälften, bör man räkna med ökningen 9°—10° per km i
stället för såsom tnan trott 32° per km. Följden
härav är, att man kan räkna med, att
demagnetiserings-temperaturen är rådande först på mera än 3 gånger
större djup än 18 km. Om berggrunden har en
medeltjocklek av 42 km, kunna magnetitmassor under
berggrunden nere i magman vara orsak till
jordmagnetismen. Att man icke kunnat finna orsaken till
jordmagnetismen har berott därpå, att
värmealstringen i berggrunden genom atomomvandling icke
beaktats. Då man någorlunda säkert kan bedöma
genomborrade bergarters värmeledningsförmåga, finner
man nedåt ökad värmemängd, angivande, att högre
temperatur uppmätts i borrhålet än den, som
angränsande bergarter hade före borrningen. För att
åstadkomma ett djupt borrhål användes ett stort
kraftbelopp, ofta under mera än ett års tid, och att man
efter knapphändig spolning skall uppmäta riktig
temperatur är icke sannolikt. Därför har man fått den
mycket oriktiga uppfattningen om
temperaturökningen mot djupet.
Geologer och vulkanologer anse, att magman har
ungefär smälttemperaturen för bergarter, enär man
i utflödande lava har uppmätt temperaturer upp
till 1100°, men då magnia från stort djup uppstiger
i eruptionskanal och vid utbrott omvandlas till lava,
uppstår en med förbränning jämförlig
värmeutveckling, som höjer temperaturen, och denna
värmeutveckling fortsätter även sedan lavan utflödat med påföljd
av eljest oförklarlig kontaktinverkan på kall lava,
vilken inverkan såsom Clarence F. Fenner säger
"förutsätter stora förråd av energi i någon form"
(Bull. Geol. Soc., vol. 49, p. 1441).
Det minskade värmeflödet mot jordytan nedanför
det djup, där värmealstring i bergarterna upphör, och
den i följd därav långsammare temperaturökningen
nedåt leder till åsikten att magma är en het, mycket
koncentrerad vatten-silikatlösning med mycket stor
ångtrycksnedsättning. Endast i enlighet därmed är
386
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
