Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 29. 22 juli 1939 - Om jordmagnetismen. Om orsaken till jordmagnetismen och till dess sekulära ändringar, av Th. Dahlblom - Om jordmagnetismen. Jordmagnetismen och dess orsak, av N. O. Bergquist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Ti dskri ft
Vid orter, där deklinationen vore uteslutande
beroende av primärpolernas attraktion, bör man med
riktiga värden på dessas belägenhet få samma
värden på A/S för ett visst år. De ovannämnda lägena
för A-polen och S-polen giva ganska likartade
värden på polernas relativa styrka A/S.
För år 1908 erhölls medelvärdet å A/S till 2,56 med
data från 12 magnetiska observationer på så skilda
orter som från Nordsjön (De Bilt) till Adriatiska
havet (Pola), till Svarta havet (Odessa) samt från
Köpenhamn (Rude Skov) till Spanien (Tortosa).
Maximala avvikningar från medelvärdet 2,34 och
2,79.
År 1933 hade antalet magnetiska observationer
inom nämnda områden ökats till 18, och med data från
dem erhölls medelvärde 1,76. Maximala avvikningar
1,65 och 1,95.
Minskningen under de 25 åren 1908—1933 från
2,36 till 1,76 motsvarar årlig minskning med 0,985,
och om den fortsätter på samma sätt, har A/S år
1975 nedgått till 1 eller de båda magnetiska
nordpolerna hava då lika stor intensitet.
Då icke blott deklinationen utan även H är känd,
finner man lätt de båda komposanternas storlek, och
att A-polens styrka minskas och S-polens ökas.
Med data för Greenwich finner man, att under åren
1905 till 1923 A-polens styrka har minskat från 13 917
till 12 852 men S-polens ökat från 5 840 till 6 959 y.
Ändringarna samverka till att draga kompassnålens
nordända österut.
I existensen av två magnetiska nordpoler och
ändringar av deras styrka har man således orsaken till
den årligen avtagande västliga deklinationen i Europa.
På orter belägna vid och på båda sidor om
storcirkeln genom de båda nordpolerna måste
deklinationen förbliva nästan oförändrad, ty ändringar av
komposanternas storlek kunna föga inverka på
re-sultantens riktning. Att så är fallet ser man av data
i Transactions of Edinburgh Meeting år 1936. Vid
Tucson, Arizona, har sedan år 1910 den årliga
ändringen varit mindre än 1’, och från Tashkent, 41°20 N,
69°18 E, ända till Kinas ostkust har den varit
knappast 2’. Däremot skall ändringen bliva störst
vinkelrätt mot nämnda storcirkel. Den är vid Europas
västkust 11’ och i mellersta Europa 8’, vilket ju även
visar att två magnetiska nordpoler existera.
Mycket stora förändringar hava de magnetiska
storheterna, deklination, inklination och
horisontalintensitet undergått sedan den tid, då observationer
på 1500-talet började utföras i nordvästra Europa.
En kompassnål i Paris var ännu år 1580 riktad mot
Norges sydspets men år 1814 på mellersta Island.
Kartskisser av Van Bemmelen angiva, att ända till
år 1665 ostlig deklination har förekommit inom ett
avlångt område från mellersta Sverige till Spanien.
Västlig deklination inom hela Europa började vid
slutet av 1600-talet och tilltog ända till 1820-talet,
varefter den avtagit. Som även inklinationen var
7° större på 1600-talet, måste man anse, att de stora
ändringarna hava varit orsakade av en stark
sekundärpol, som sedermera har försvunnit.
Även på södra halvklotet hava stora förändringar
förekommit. I Rio de Janeiro (L 23°S) var
deklinationen år 1660 12,1° ostlig, men år 1920 var den 11.2°
västlig. I Kapstaden (L 34°S) var den år 1600 1°
ostlig, men år 1920 var den 26,1° västlig. (Jordens
magnetiska sydpol anses år 1904 hava varit belägen
vid 72° 50’ S, 156° 20’ E.)
Verkliga orsaken till deklinationens ändringar är
demagnetisering eller remagnetisering av magnetit
under berggrunden med försvagning eller förstärkning
av magnetismen, försvinnande eller uppkomst av
magnetpol, genom någon tilldragelse, som kan hava ägt
rum så långt tillbaka i tiden som under
tertiärperio-dens senare del. Vid den alpina veckningen, under
oligocenperioden, då berggrund på stora områden
sammanpressades till bildning av stora bergskedjor,
har säkerligen stark värmeutveckling förekommit.
Värmeflödet från jordens inre till ytan hejdades,
varigenom temperaturen under områdena kommit att
stiga under kanske mera än 100 000 år och till stort
djup. Det torde hava tagit mycket längre tid för
avbördandet av temperaturöverskottet, så att
remag-netiseringen kan fortgå även i nutiden. Stora
områden hava förblivit nästan omagnetiska, enär
berggrunden vid deras botten har högre temperatur än
demagnetiseringstemperaturen. En annan orsak till
uppkomsten av nästan omagnetiska områden har
varit vulkanismen. Värme från en vulkans
eruptionskanal och från dess lavatäcke har under 10
000-tals år spritt sig, och då den mött värmeflöde från
annat vulkanområde, har sammanhängande, nästan
omagnetiskt område uppkommit. Då genom
utgrening V-format sådant område bildats, har nära dess
spets en magnetpol uppkommit, sydpol eller nordpol,
beroende på om spetsen varit riktad mot norr eller
mot söder.
På de stora djup, där magnetiten på ovannämnt
sätt får ändrad egenskap, ske temperaturändringarna
så långsamt, att följden av den årliga
deklinations-ändringen blir så likformig, att på sjökorten angiven
årlig ändring kan under en lång följd av år förbliva
riktig.
Jordmagnetismen och dess orsak.
Av ingenjör N. O. BERGQUIST.
Jordmagnetismen och särskilt förekommande
variationer i densamma synes ha visst samband med ett
flertal andra geofysiska fenomen, såsom norrsken,
magnetiska oväder, Heavisideskikt, solens höjd på
himlen, årstid, månens rotation runt jorden, vertikala,
elektriska strömmar i atmosfären m. m.
Här är ett helt problemkomplex, där visserligen
vetenskapen observerat en viss lagbundenhet i vardera
företeelsens växlingar, men där arten av sambandet
mellan företeelserna ännu ej är känd.
Till belysning och förklaring av föreliggande fakta
framställes härmed följande
Teori.
I enlighet med modernt relativistiskt
åskådningssätt är det likgiltigt vilket koordinatsystem vi välja
vid behandling av fysiska problem. Vi ha full rätt
att, om vi så önska, föredraga Ptolemaios’ världsbild
framför Kopernikus’, vilket naturligtvis icke betyder,
att Ptolemaios’ system är bättre än Kopernikus’.
Det är endast för att göra följande teori mera
lättbegriplig, som vi föredraga att säga, att solen rör sig
i en cirkel (ellips) runt omkring jorden, som står
388
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
