Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 31. 5 aug. 1939 - Tekniken som fredsfaktor, av T. Holm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TekniskTidskrift
tusen nutida kommunikationsvägarna — teknikens
verk! — förmedla tankar och rön över aldrig så väl
stängda gränser. Men icke blott detta. Det finns
också en andlig kommunikation mellan dessa folk,
som under årtusenden svetsats samman i en i stort
sett gemensam historia, en kommunikation, som är så
beskaffad, att vetenskapens och teknikens
uppfinningar och upptäckter ofta äga rum nära nog
samtidigt på flera platser i världen. Det måste bli så i
en miljö sådan som vår civiliserade värld, där de
nationella gränserna kulturellt sett endast äro fiktioner.
Men låt oss gå vidare. Det andra skälet till
krigskonstens misslyckande i världskriget liksom till dess
stora olösta problem den dag i dag är, ligger däri,
att anfalls- och försvarstekniken neutralisera varandra.
Mot projektilen stå pansaret och fältbefästningen, mot
gasen gasmasken och annan gasskyddsmateriel; gent
mot flygvapnet har luftvärns- och lyftskyddstekniken
framträtt med allt effektivare metoder och medel.
Vägen till seger går genom anfallet, heter det nu som
förr, men den moderna tekniken har väsentligen
tjänat försvaret. Projektilen själv, dvs. allt vad
skjutvapen heter, innesluter i sig ett defensivt element,
för så vitt som skjutvapnets betjänande kräver
stillastående, ja, nedgrävning, icke rörelse, som de gamla
blanka vapnen. Visserligen har motorn framträtt med
anspråk på att vara räddaren: motorn i stridsvagnen,
motorn i flygmaskinen, motorn, som skall bära de
tunga vapnen framåt i offensiv. Men pansar- och
luftvärnskanoner ha konstruerats med förmåga av
mycket stor träffsäkerhet emot även mycket snabbt
framförda farkoster. Förbi är den tid, då en Fuller, en
Liddel Hart kunde tillropa sin nation: låt oss
mekanisera och motorisera, så ha vi försprånget
vunnet.
Koalitionspolitik och ekonomisk kapprustning
komplettera bilden. Allt söker jämvikten. Men särskilt
framträdande är denna inom krigsteknikens värld.
Man kan tilltro människorna att hellre avstå från all
bebyggelse på jordytan och att förvandla sig till
underjordiska varelser än att avstå från att pröva
experimentet luftkrig—luftvärn. Människans
anpassningsförmåga är otrolig och förnekar sig icke, för så
vitt icke till slut den dag kommer, då ingenjörs
vetenskapen bjuder den dårade människan civilisationens
oåterkalleligen sista frukt: det fullkomliga, det totala
förstörelseredskapet, hämtat ur uranets kärna eller
annorstädes.
Söker man efter dylika överväganden att
koncentrera intrycken av krigskonstens nuvarande läge
under en samlad aspekt, så står man inför den
häpnadsväckande slutsatsen: krigskonsten har icke gått
framåt, den har gått tillbaka. Den tid lärer knappast
komma igen, då en Napoleon kunde i några raska
dagsmarscher sluta en levande ring kring Mack vid
Ulm, då en Moltke kunde hopa slutna massor kring ett
Sedan. Vår tid har frambragt massarmén, men det
moderna slagfältet tål inga massor. Häri ligger en
krigskonstens självmotsägelse, desto mer påfallande,
som hela krigsskådeplatsen, ja, även hemorten,
numera tenderar att bliva slagfält. Vår tid bygger
autostrador för masstrafik och motorer för
masstransporter; de äro bra i fred — men i krig? Bort
med trupperna från vägarna, åtminstone vid dager,
ty då upptäckas de av flygets ögon och träffas av
dess bomber; in med dem i den otillgängligaste ter-
rängen eller kryp fram under den mörkaste
natt-stunden med släckta lanternor! Förr kunde
trupperna få rekreera sig i goda förläggningar bland
människor och bebyggelse. Förbi är den tiden. Gas och
flyg tvinga trupperna som ödemarkens skyggaste
djur in i väl maskerade bivacker i skogarnas djup.
Står man till slut inför slaget, har man väl lyckats
under tusen och en svårigheter gruppera sig för
anfallet, då står man inför omöjligheternas omöjlighet:
att få fram levande människor över ett område, där
varje skrymsla ligger under ett regn av dödande
projektiler. Kort sagt: vilken gren av den nutida
krigskonsten man än rör sig i, tycker man sig stå i en
återvändsgränd; det är som om själva krigföringen, för
så vitt den tänkes kontrollerad av mänskligt förnuft,
stode inför ett: hitintills men icke vidare.
I detta sakernas tillstånd hava den nutida
krigskonstens s. k. pionjärer och nydanare trott sig finna
lösningen i — det totala kriget, kriget mot
civilbefolkningen. Låt oss här ej spilla många ord på
detsamma. Enligt min mening är det totala kriget
utspekulerat av hjärnor, förtorkade i fördomar, vilka
skulle kunna sammanfattas sålunda: låt oss alla gå
under med hela vår civilisation, blott vi få behålla
kriget!
En kulturhistoriker har sagt, att mänskligheten
tidvis företer bilden av en här, som saknar
generalstabsofficerare. Den driver planlöst hit och dit och styr
vid sådana tillfällen mot fördärvet, intill dess en
mening och en plan åter fattas i sikte. Den nutida
krigskonsten med dess urskillningslösa anammande
av förstörelsemedel, vilka till slut i ren desperation
riktas mot civilbefolkning, bebyggelse ocli mänskliga
kulturanstalter över huvud taget, denna krigskonst
företer typiska drag av ett blint framrusande utan
plan, utan ledning.
Ingen jörsvetenskapen är här icke utan skuld.
Ingenjören är vår tekniska världs
generalstabsofficer. Honom tillkommer det uppenbarligen icke blott
att uppfinna och konstruera utan även att hava
någon omsorg om att hans uppfinningar lända
mänskligheten till nytta men icke till obotligt fördärv.
Huru skall denna omsorg tillgodoses? Ja, kunde den
frågan besvaras, då vore en väsentlig del av tidens
oro och ångest lyftad från mänsklighetens bröst.
Innan denna artikel avslutas, må ännu ett ord
varda sagt, ehuru det strängt taget inte hör med i
sammanhanget, men som kanske är nödvändigt för
undvikande av missförstånd. Desavoueringen av
kriget innebär här icke desavouering av försvaret och
försvarsviljan. Tvärtom! Ju vederstyggligare kriget
är, desto hårdare måste tänderna sammanbitas, desto
större offer måste ett folk underkasta sig för sitt
försvar. Fredsvän och försvarsvän, det må vara svensk
lösen i vår bistra tid. Man kan gå ett steg längre och
säga med den frimodige tyske officeren Pintschovius:
krigshataren är den bäste försvararen, han är den
befälhavare, som bäst får sitt folk med sig.
Försvaret är ju dessutom, såsom av det sagda framgår, en
av tekniken jämförelsevis gynnad sida av
krigskonsten. En liten, tekniskt högtstående nation bör ju
vara relativt gynnsamt ställd i så måtto, som den
moderna tekniken är ägnad att uppväga fåtalets
nackdelar. Allt beror emellertid här på hur effektivt
dessa fördelar utnyttjas.
Ännu en erinran må i detta sammanhang göras.
402
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
