Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 35. 2 sept. 1939 - Tekniken som fredsfaktor II, av T. Holm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Teknisk Tidskrift
HÄFTE 35 UTGIVEN AV SVENSKA TEKNOLOGFÖRENINGEN 2 SEPT. 1939
ÅRG. 69 CHEFREDAKTÖR: KARL A. WESSBLAD
INNEHÅLL: Tekniken som fredsfaktor II, av överstelöjtnant T. Holm. — Pneumatiska kärnor för
betonggolv. — Trä eller aluminium ombord på passagerarfartyg. — Lokaltrafikkongressen i Zürich—Bern 1939.
— Organisationen av den högre tekniska undervisningen i Sverige. — Notiser. — Litteratur. —
Personalnotiser. — Sammanträden.
Tekniken som fredsfaktor II.
Av överstelöjtnant T. HOLM.1
Människan och vapnet.
Har människan mekaniserats av tekniken? Har
hon förlorat något av sin själ åt maskinen, så att
hon numera är dess slav i stället för dess herre?
Inom ramen av denna stora och aktuella fråga
förtjänar kapitlet om krigsmaskinernas psykiska
återverkan på sina handhavare sin särskilda
uppmärksamhet. Brochmann, författaren till det kända
arbetet "Maskinen och människan" (1938) skriver: "I
rättfärdighetens namn få vi dock erkänna, att
kadaverdisciplinen, som förr var mycket eftertraktad,
nu är på retur. Och varför? Maskinen, tekniken har
även här hållit sitt intåg. Pistoler, gevär, kulsprutor
och pansarvagnar, från de mest primitiva hjälpmedel
till komplicerade räkneapparater ingå nu i
utrustningen. Kriget mekaniseras, men av individen, som
skall behärska de tekniska hjälpmedlen, kräves
mångsidig kunskap och uppdriven intelligens. Och
därmed skingras den antimilitära hatstämning, som
forna tiders förslavande tjänst tände i oroliga andar."
Brochmann har härmed velat påvisa, att militären
inte blir sämre, åtminstone inte själlösare, av
krigstekniken, snarare tvärtom. Tvivelsutan har han rätt
i de påpekanden han gör, men han glömmer en sak,
en mycket viktig sak. En tysk officer, Pintschovius
("Die seeliche Widerstandskraft im modemen Kriege")
rör vid den, då han säger: "Det är lättare för en
civiliserad människa att skjuta en annan med en
pistol än att skära strupen av honom. Ett par meter
gör här mycket." Låt oss utveckla denna tanke en
smula, hur osympatiskt detta tema än är. Om redan
pistolen verkar att göra det "lättare" för handhavaren,
vad skola vi då säga om geväret och kulsprutan,
som ofta handhavas på så stort avstånd, att man
knappast ens ser den man vill träffa med skottet,
eller om granatkastaren och artilleripjäsen, med vilka
man alltid riktar indirekt, dvs. så, att servisen vid
vapnet inte ser någonting av fienden, inte ens den
terräng, han skjuter på? För denna servispersonal
blir skjutningen ett rent hantverk, ett i och för sig
helt och hållet oblodigt verk. Mannen vid pjäsen
vrider på rattar och skruvar, matar in projektiler
1 Föregående uppsats återfinnes i nr 31 av den 5 aug. 1939.
och verkställer avfyring — var och en sköter sin
detalj — men ingen behöver veta någonting om
verkan av vad han gör. Det vet endast
batterichefen, som med tillhjälp av kikare,
beskjutnings-planer och en hel serie mer och mindre komplicerade
instrument leder skjutningen så, att projektilerna
träffa målet. Men även för honom är fienden så
pass avlägsen, att "målet" blir något mer eller
mindre opersonligt, något abstrakt, i många fall
endast ett stycke terräng, där "fienden" förmodas
befinna sig eller varöver han beräknas komma att
framgå. Batterichefen är förskonad — även han —
från att på närhåll se vad han åstadkommer med sitt
välriktade slag. (I sinom tid får för visso både den
ene och den andre uppleva projektilernas verkan.
Det nutida slagfältet sparar inte nerverna, men här
är fråga om det direkta sambandet mellan handens
och hjärnans verk och dess resultat.) Och vad skola
vi säga om den högre befälhavaren, från
bataljonschefen och uppåt, vilka befinna sig mer eller mindre
långt bakom det egentliga slagfältet — och måste
befinna sig där för att kunna ha trådarna i sin hand,
dessa trådar, som tekniken förser honom med?
Detta tema skulle kunna utföras mycket mera, men
det antydda torde vara tillräckligt för att giva skäl
för en förmodan, att man kanske i dylika
förhållanden har att se en av orsakerna — en mental, en
psykologisk förklaring — till att militärer och ingenjörer
i förening ha kunnat hitta på något sådant som det
totala kriget, kriget mot civilbefolkning och
kulturinrättningar, alla tiders grymmaste och mest
barbariska krigssätt. Ty inte är väl ändå våra dagars
människa, våra dagars militär t. e. eller våra dagars
tekniker, råare, grymmare, mer blodtörstig, mindre
mänsklig än äldre tiders? Är det inte snarare
tvärtom? I Shakespeares dramer och följaktligen även i
den värld han skildrar, händer det ofta, att kungar
och hertigar personligen hugga huvudet av högt
uppsatta fiender. Våra dagars fältherre är ofta en
person, som inte skulle kunna döda ett djur en gång,
men med sin skrivbordshand flyttar han utan tvekan
den bricka på operationskartan, som sänder några
tusen människor i döden. Men bakom militären står
ingenjören, ingenjören vid ritbord och i laborato-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
