Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 37. 16 sept. 1939 - Försvarsberedskap? av K. A. W.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
kunnat användas för någon annan uppgift än att
utprova några få uniformspersedlar, till synes planlöst
skickats pr bil och motorbåt från den ena till den
andrå förläggningen, där vederbörande befälhavare
uppenbarligen icke vetat, vad han skulle ta sig till
med dem. Då ungdomar av detta och liknande slag
med fördel under förstärkt försvarsberedskap skulle
kunna utbildas till reservbefäl, borde en viss
differentiering till fromma för manskapets bästa
utnyttning kunna göras från början, därest ej våra
värnpliktigas och f. ö. även våra landstormsmäns
registrering vore så uråldrigt schablonmässig och
otymplig som den är.
Här fanns t. e. en f. d. stamanställd som för 25 år
sedan tjänstgjorde som maskinist på ett av marinens
fartyg. Det är självklart, att i dag när han utkallas,
ges han samma befattning och för säkerhets skull på
samma fartyg.
Om än måhända icke fartyget så nämnvärt för
ändrats, så har i alla fall vår man under dessa 25 åi
tagit civilingenjörsexamen och är sedan många år
en välkänd lärare vid en av våra tekniska
utbildningsanstalter just i maskinbyggnad- och
skeppsbyggnadskonst. Han är med andra ord just den man
kan önska sig för utbildningsändamål vid marinens
skolor. Detta upptäcktes tillfälligtvis av en
påpasslig officer, och saken rättades till, men det skedde av
en ren slump.
En civilingenjör, specialist ifråga om
betongisoleringar och därför särskilt användbar för ledning av
skyddsrumsarbeten, tillfrågas vid sitt inträde i
landstormen, om han har något emot frivillig
tjänstgöring. Då han härtill svarar nekande under
förutsättning, att hans specialitet kan komma till nytta,
antecknas han som "tjänstgöringsvillig tekniker".
Han inkallades omedelbart och går nu dagligen post
utanför ett av de industriella statsverkens kontor i
kungl, huvudstaden, ty bevakning av ett industriellt
verks kontor anses förmodligen i militära kretsar
vara en teknisk uppgift.
Författaren av dessa rader har på nära håll sett
exempel på en f. d. resprvofficer, som under två års
tid haft personlig inställelseorder på två skilda håll
andra mobiliseringsdagen. Avståndet mellan
inställelseplatserna var ca 800 km. Felet
påpekades i tjänsteskrivelse till vederbörande men lände
vare sig till svar eller rättelse. Fallet är ej
enastående.
Med dessa axplock ur beredskapsinkallelserna får
det vara nog.
Nu till den ekonomiskt-tekniska
försvarsbered-skapssituationen.
Om någon erfarenhet från åren 1914—18 verkligen
blötts och stötts, så må det väl kunna sägas vara
frågan om våra motorbränslen och -oljor, och huru
beredskapen med hänsyn härtill borde ordnas.
Nu, då den befarade verkligheten inträder,
förefaller det som åtminstone från statsmakternas sida
så gott som intet vore gjort.
Genom en sorglig samverkan mellan politik och
nykterhetsfanatism är möjligheten att något så när
100 %-igt utvinna vad som utvinnas kan i spritväg
ur våra sulfitavfallslutar utesluten. Endast några
fabriker äro nämligen utbyggda härför, och orsaken
härtill är dels politisk, dels att denna industri aldrig
unnats en aldrig så obetydlig men säker vinst-
marginal, så att den företagsekonomiskt kunnat
försvaras.
Nu skall här ingalunda förtigas, vad teknici ofta
framhållit, att man vid krig eller blockad måste räkna
med så reducerad sulfitproduktion, att
motorbränsleförsörjningen ej enbart kan baseras på sulfitsprit,
men det är faktiskt så, att ej ens alla de
sulfitfabriker som äro i drift framställa sulfitsprit, på
grund av att anläggningar härför av nyssnämnda
orsaker saknas.
Skall man våga hoppas på, att den mentalitet, som
i nykterhetens namn hittills hindrat denna självklara
försvarsberedskap, nu skall försvinna?
I många och vitala avseenden är vårt lands
försörjningsläge utomordentligt, ja, ojämförligt mycket
gynnsammare nu än för 25 år sedan.
I ett avseende är läget emellertid avgjort sämre,
i det att motortransportmedlen i dag spela en så
utomordentligt mycket större roll än då, såväl för
landets ekonomiska liv som för
livsmedelsproduktionen och distributionen. Det är därför som
motorbränsleförsörjningen är en så avgörande faktor i vår
försvarsberedskap, alldeles oavsett den enorma
betydelse den fått för de rent militära
försvarsåtgärderna. När på ledande håll, om än kanske i onödigt
alarmerande former, den yttersta sparsamhet med
bränn- och smörjoljor anbefalldes, är detta givetvis
på sin plats men väcker omedelbart misstanken, att
här måste något, som vi trott på, vara försummat.
Följden blir en rusning efter motorbränslen, enär
många varslande ett förbud ville söka göra undan
sina sista nödvändiga körslor. (Det förtjänar kanske
påpekas, att besparingspåbudet kom just i de dagar,
då alla skulle in från landet, när skolorna började.)
En vecka efter kom det första förbudet, mot
körning med privatbil, och efter ytterligare någon tid
kom det verkliga dråpslaget: förbudet även för
lastfordon.
Kan man efter lamslåendet av denna för hela
samhällslivet oändligt viktiga funktion tro annat än att
något måste vara på tok? Hela genomförandet av
förbuds- och licensproceduren tyder på mycket liten
förtänksamhet och fullständig brist på
organisatorisk förberedelse. Inga som helst principer för
licensbehovsprövningen funnos angivna från början,
och ej ens det enklaste blankettsystem fanns upplagt
eller tryckt, ja, eller ens förberett, och dock finnes
väl ingen initierad i det här landet som trott, att vi
skulle kunna klara oss utan reglering av handeln med
motorbränslen i den situation vi nu iråkat och länge
förutsett.
Icke heller konsekvenserna av att i ett slag
blottställa bortåt 400 000 medborgare på arbete och
inkomster hava av allt att döma varit alltför ingående
övervägda. Man frågar sig ovillkorligen, varför ej
genast en strängt begränsad inköpsrätt pr vecka
stipulerades som första åtgärd, en åtgärd som alla
funnit naturlig och som åtminstone förhindrat den
påstådda tredubbla veckokonsumtionen som togs till
intäkt för förbudets utfärdande.
Samtidigt som nu genom förbudet t. e. Stockholms
vidsträckta och före sommarinflyttningen rikt
befolkade skärgård blottställdes på motorbåtar
rekvirerades enligt förfogandelagen ett stort antal
ångbåtar, bogserbåtar, ång- och motorslupar i
beredskapens tjänst, där de ännu någon tid i de mest be-
450
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
