Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 40. 7 okt. 1939 - Det utrikespolitiska kvartalet, av Rütger Essén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk. Tidskrift
gående kvartalsöversikt skildrats, genom att lämna
en ovillkorlig garanti till den polska regeringen för
bistånd från engelsk sida, 0111 Polen utsattes för ett
tyskt angrepp. Detta betydde självfallet icke —
såsom det på många håll utlades — att den engelska
regeringen lade i den polska regeringens händer att
bestämma om England skulle gå i krig. Polen var
snarast ett redskap. Den engelska garantiens
verkan blev också, att Polen bestämt och på alla
punkter motsatte sig de tyska uppgörelseförslagen, något
som utan den engelska garantien säkerligen icke
skulle skett. På grund härav blev förhållandet
mellan Tyska riket och Polen alltmer spänt och
ovänskapligt.
Emellertid var den brittiska garantien till Polen,
till vilken även Frankrike anslöt sig, endast ett
interimistiskt steg. Syftet med den engelska, och
franska, politikens omsvängning var skapandet av en
s. k. fredsfront mot angripare, dvs. ett motblock mot
axelmakterna. Detta kunde emellertid ej räkna med
någon given övervikt mot dessa, om icke Ryssland
tillträdde denna maktkombination. Garantien åt
Polen var därför endast en övergångsform, en brygga,
till uppgörelsen med Ryssland. Att nå denna var
huvudmålet för västmakternas nya
anti-München-poli-tik, och det politiska huvudintresset koncentrerade
sig därför också nu med full rätt på de förhandlingar
mellan England och Ryssland, som togo sin början
redan i april men kommo i ett verkligt aktivt
stadium först i juni.
Det tidigare förloppet av dessa förhandlingar, som
huvudsakligen fördes i Moskva, har skildrats i
föregående kvartalsöversikt. Utgången syntes redan
då oviss. Litvinovs fall och ersättande som
utrikes-kommissarie med Molotov, vilket inträffat i början av
maj, hade tytt på en omsvängning av den ryska
politiken. Om denna redan då, dvs. i maj—juni, varit
en av Rysslands härskare avgjord sak, så måste det
dubbelspel, som nu följde, anses vara ett i modern
tid tämligen enastående exempel på bedräglig
diplomati. Att de ryska maktintressena därmed väl
tjänats är dock klart. Redan genom det engelska
alliansanbudet tillerkändes Ryssland och dess regering
i praktiken en ställning av världsskiljedomare.
Genom att göra sig dyra, draga ut på tiden och
framlägga diverse krav som stickprov på hur långt England
ville gå, och vilket pris det ville betala, stärktes
ytterligare den ryska förhandlingspositionen. Den
allmänna opinionen i västmakterna tycktes dock
alltjämt hoppas på en ur dessas synpunkt god utgång av
förhandlingarna, och när Stalin och Molotov slutligen
framställde krav på att man tillsvidare skulle lägga
de besvärliga diplomatiska och "tekniska" frågorna
åt sidan och i stället taga upp direkta
militärförhandlingar, hälsades detta i Frankrike och England på
de flesta håll som ett tecken på att man nu äntligen
skulle komma "from sounds to things". Tvenne
mycket representativa militärdelegationer för respektive
England och Frankrike avsändes till Moskva, där de
den 12 augusti började förhandlingar med ledningen
för Sovjetunionens armé, flotta och flygvapen.
Förhandlingarna västmakterna—Ryssland förolyckas.
Detta såg ur tysk synpunkt mycket hotande ut,
men möjligen visste man redan vid denna tidpunkt i
bestämmande kretsar i Berlin, att saken icke skulle
bli så farlig som den såg ut. Märkligt nog befann
sig också samtidigt med allt detta en tysk
handels-delegation sedan åtskillig tid i Moskva och bedrev
där mycket reella förhandlingar. I varje fall stod nu
den stora och dramatiska omsvängningen i Rysslands
politik omedelbart för dörren.
Redan måndagen den 21 augusti meddelades, att en
ekonomisk uppgörelse på lång sikt träffats mellan
tyska och ryska regeringarna. Detta avtal innebar
icke blott vidgandet av det under de sista åren starkt
tillbakagångna rysk-tyska varuutbytet utan även en
omfattande ekonomisk-teknisk samverkan på andra
områden. Detta var en betydelsefull sak i och för
sig, men ännu mera så i det givna läget. Ryssland
kunde inte rimligen träffa ett dylikt avtal, samtidigt
med att en antitysk politisk allians avtalades med de
engelska och franska regeringarna. Redan följande
dag, den 22 augusti, utsändes också från Berlin och
Moskva den historiska nyheten, att tyska och ryska
regeringarna överenskommit att ingå ett
non-aggres-sionstavtal med varandra. Avtalet undertecknades
också redan på onsdagen, den 23, i Moskva, dit
tyske utrikesministern von Ribbentrop för detta
ändamål flugit från Berlin. Det visade sig innehålla
Rysslands fullständiga avfall från fredsfrontsidén.
Moskva-regeringen garanterade Tyskland att avstå
från alla angreppshandlingar även vid fall av tyskt
angrepp mot tredje makt, överhuvud för alla
tänkbara fall. Fredsfronten inskränktes genom detta
ryska avfall till att endast omfatta Frankrike, England,
Polen samt den efter Rysslands omsvängning osäkra
bundsförvanten Turkiet pius eventuellt Grekland och
Rumänien.
Den rysk-tyska non-aggressionstraktaten: en väldig
omsvängning i maktläget.
Den väldiga omkastning av maktläget, som den
ryska omsvängningen innebar, synes icke omedelbart
ha fattats av den ällmänna opinionen i västmakterna.
Man ville i det längsta tro på en rysk bluff. Men
verkligheten blev snart klarlagd. Det föreföll även
av många skäl att döma som om Ryssland rent av
gått över i motpartens läger.
Det hade förefallit logiskt och sannolikt, att denna
diplomatiska triumf för Berlin-regeringen, varigenom
omfattningsfaran i ett slag avlägsnades, skulle
medfört ett uppgivande av fredsfrontspolitiken från
engelsk sida, eller i varje fall en böjelse att se tiden
an. Detta skulle då ha tagit sig uttryck i ett
försvagande av garantien åt Polen och påtryckningar från
engelskt-franskt håll i Warszawa för att få Polen att
acceptera en rimlig uppgörelse med Tyska riket. Helt
visst räknade man i Berlin med en sådan verkan av
non-aggressions-avtalet med Moskva. Uteslutet äi
icke att sedermera förstummade krafter i London och
ännu mer i Paris verkligen arbetade i denna riktning.
Hur som helst kom den politiska krisens
tyngdpunkt någon tid efter det bomben sprungit i Moskva
att koncentrera sig till det tysk-polska
mellanhavan-det.
Den polsk-tyska konflikten. De sista förhandlingarna.
Vid den tysk-polska gränsen, där sedan april—maj
halv mobilisering genomförts på bägge sidor, rådde
sedan denna tid högst besvärliga förhållanden. I
april hade polska regeringen kategoriskt avvisat det
474
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
