Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 40. 7 okt. 1939 - Det utrikespolitiska kvartalet, av Rütger Essén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk. Tidskrift
Krigsutbrottet Tyskland—Polen.
Vad konflikten mellan Polen och Tyska riket
beträffar, var härmed allt hopp om en fredlig lösning
ute. Själva krigsförklaringen avgavs vid en session
med tyska riksdagen följande morgon, fredagen den
1 september. Härvid gav Hitler en skildring av
krisens historia ur tysk synpunkt, varefter han
förklarade, att sedan nu Polen avvisat alla
förhandlingsanbud och genom upprepade och särskilt under natten
till den 1 svårartade gränsöverfall definitivt visat
sig ovilligt till en fredlig uppgörelse, återstod intet
annat än att "tala i samma språk" och "möta våld
med våld". Den tyska krigsmakten hade därför fått
order att gå till kamp mot Polen. Själv skulle Hitler
gå i fält "såsom Tyska rikets förste soldat". Skulle
han omkomma vore hans förste efterträdare Göring
och efter denne Hess. Tyskland skulle föra kampen
ensam. Rysslands fredliga hållning var säkerställd.
Bundsförvanten Italiens hjälp krävdes icke i denna
rent tyska kamp. I väster hade Tyskland inga krav;
"vår västvall är samtidigt för alla tider rikets
gräns".
Riksdagen antog härefter en lag om Danzigs
omedelbara införlivande med riket. Detsamma hade
omedelbart förut skett i Danzig.
Kriget mot Polen hade samma dags morgon tagit
sin början. Det fördes med en utomordentlig kraft
och medförde redan första och andra dagen
framgångar av avgörande betydelse.
Västmakternas ultimata och krigsförklaringar.
Krigsutbrottet framkallade en våldsam reaktion i
London och Paris. På kvällen den 1 överlämnade
brittiska och franska ambassadörerna på sina
regeringars order till von Ribbentrop likalydande noter,
vari framhölls, att den tyska gränsöverskridningen
och krigshandlingarna mot Polen måste utlösa
Englands och Frankrikes förpliktelse att träda till
Polens hjälp, varför de båda regeringarna till
Tysklands regering ställde den fordran, att upphöra med
angreppshandlingarna mot Polen och omedelbart
draga sina trupper tillbaka från polskt område.
Detta var i sak ett ultimatum, ehuru ingen exakt
tidpunkt fastställts för kravens uppfyllande. I
Frankrike beordrades allmän mobilisering. Den
brittiska flottan befann sig redan sedan några dagar på
krigsfot. Något svar på den engelsk-franska
hemställan i Berlin var knappast att vänta.
Emellertid var utbrottet av ett europeiskt
stormaktskrig ännu icke en alldeles avgjord sak. En
ny fredsaktion utgick nämligen från den italienska
regeringen och synes icke ha varit alldeles
utsiktslös, då den i varje fall i Frankrike åtnjöt vissa
sympatier. Mussolinis förslag gick ut på
sammankallandet av en konferens alla berörda makter emellan
(inklusive Sovjetunionen) till tisdagen den 5
september. Förutsättningen skulle vara omedelbar
vapenvila på uppnådda positioner. Detta förslag
accepterades av Tyskland och enligt italiensk uppgift även
av Frankrike. Vid ett upprört engelskt
parlamentssammanträde på lördagskvällen den 2 vägrade
Chamberlain och Halifax att uttala sig definitivt om
engelsk krigsförklaring, uppenbarligen därför att
ståndpunktstagandet till Mussolinis fredsaktion ännu
ej var klar. Från västmaktssida har man förnekat
att England och Frankrike intogo olika ståndpunk-
ter till förslaget. I varje fall nåddes enighet till
söndagsmorgonen. Västmaktsregeringarna vidhöllo då
sitt krav på omedelbar tysk reträtt från allt
ockuperat polskt område. Därmed var den italienska
fredsaktionen förfallen. På söndagen den 3 september
följde Englands och Frankrikes krigsförklaringar till
Tyska riket. De voro något olikartade. Enligt den
engelska inträdde krigstillståndet från kl. 11, och
deklarationen innebar en allmän krigsförklaring.
Enligt den franska inträdde krigstillståndet kl. 17
samma dag, och den franska deklarationen hade
formulerats Sel} ätt Frankrike från detta klockslag komme
att (underförstått: med väpnade medel) uppfylla sina
fördragsförpliktelser mot Polen. Skillnaden i
formulering var helt visst icke tillfällig.
"Det andra världskriget", stormaktskriget mellan
Tyska riket, Storbritannien och Frankrike, har
alltså sedan den 3 innevarande september månad varit
ett faktiskt bestående tillstånd. Och dock — om
man frånser Polen, där det militära kriget redan är
avgjort — har den månad, som förflutit efter
krigstillståndets inträde, mera behärskats av diplomatiska
och politiska händelser än av militära. Detta har
skapat ett högst egenartat osäkerhetstillstånd, som
ännu varar. Under det 1914 redan allmän
mobilisering — och ännu mer krigsförklaring — betydde, att
folkets alla krafter insattes på krigets förande till
seger — så synas nu även krigsförklaringar i vissa fall
mera te sig som en yttersta påtryckningsåtgärd än
som signalen till en omedelbar kamp med alla
medel. Den märkliga underlåtenhet från ömse sidor att
på den västra krigsfronten slå några som helst
slag-av avgörande betydelse är säkert icke uttömmande
förklarad med den bundenhet för krigföringens
möjligheter, som följer av de båda väldiga
befästningsanläggningarnas, den tyska Västvallens och den
franska Maginot-linjens, sträckning längs hela
fronten mitt emot varandra.
I öster, mot Polen, har emellertid kriget avgjorts.
Polen besegras. Det ryska ingripandet.
Detta är icke en militär krönika, och därför skall
här endast konstateras, att detta avgörande, som lett
till den polska arméns förintande och praktiskt taget
hela landets ockupation av fientliga arméer, är
resultatet av. en med utomordentlig kraft genomförd,
väldig tysk omfattningsaktion av de polska arméerna,
utförd med stark insats av flygstridskrafter och
pansartrupper. Det polska försvarets snabba
sammanbrott har helt visst kommit som en överraskning för
västmakterna, där man i varje fall hoppats, att Polen
under flera månader skulle binda avsevärda tyska
stridskrafter. Det ryska ingripandet i Polen, som tog
sin början söndagen den 17 september, har i varje fall
icke varit av militäriskt avgörande betydelse. Polen
var redan dessförinnan definitivt militärt besegrat,
och det fortsatta motståndet hade icke kunnat bli
långvarigt.
Emellertid är detta ryska ingripande ur andra
synpunkter en händelse av utomordentlig betydelse.
Den hade föregåtts av en fredsuppgörelse med Japan,
varom mera nedan, samt av en propagandakampanj
mot de polska myndigheternas förtryck av vitryska
och ukrainska "rasbröder" i Ostpolen. Man kunde
därför väl förutse vad komma skulle. Slaget
utdelades emellertid icke förrän Polens nederlag i kampen
476
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
