Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 41. 14 okt. 1939 - Rationalisering i krigstid, av Carl Forssell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk. Tidskrift
tillverka St. 44 och att det därför åtminstone under
normala tider faller sig synnerligen svårt att skaffa
lagerbehållning av St. 44. Det torde därför kunna
ifrågasättas, om den svenska järnsorten St. 44 är
lämpligt väld. De båda stålsorter, som tillverkas av
ordinärt järn, borde törhända vara St. 37 och St. 48,
vilket senare tillverkas av tyskarna, eventuellt under
benämningen St. 50. Såvitt man kan döma av
utsago från valsverksingenjörer, torde en sådan
uppläggning av stålkvaliteterna icke behöva vålla alltför
stor svårighet hos valsverket. Om vi nu planera för
utnyttjande av den egna produktionen, är det dock
all anledning att se till, att våra klassificeringar
stämma med den klassificering, som man kan få på
importjärn, ty om vi kunna erhålla importjärn till
rimligt pris, finns all anledning att fortsätta med
denna import så länge det går.
Utom de frågor överingenjör Chatillon-Winbergh
upptagit till behandling finnas inom
byggnadstekniken åtskilliga, som just i dessa tider kunde vara
värda ett beaktande. En sådan fråga är ett bättre
utnyttjande av de statiskt obestämda systemens
många företräden. Sedan gamla tider har man på
åtskilliga håll haft en påtaglig förkärlek för statiskt
bestämda system, i sin enklaste form uppträdande
som en balk på tvenne stöd med sitt Q X L : 8 som
dimensionerande faktor. På senare tid har man i
åtskilliga byggnadsverk både inom Stockholm och
annorstädes med största omsorg sökt att avlägsna
statiskt obestämda kvantiteter t. e. genom att förse
pelare med kulleder i både övre och nedre änden,
andra anordningar icke att förglömma. Vad man
vinner med sådana kulleder eller liknande, kan vara
ett sänkande av en eller annan temperaturpåkänning,
vilken dock i de allra flesta fall spelar en mycket
liten roll. Man förlorar däremot pengar och får en
påtagligt ökad risk för skador vid åverkan. En
kontinuerligt fortlöpande bjälke, som har upplag på ett
flertal pelare, behöver på samma sätt icke falla ner,
därför att t. e. en flygbomb slår av bjälken emellan
två pelare. De kvarstående stumparna i detta fack
kunna bära sig själva såsom konsoler från
angränsande fack, och reparation kan bliva en ganska enkel
affär, då intet nedstörtande behöver ske. Har man
däremot bjälken avhuggen över varje mellanpelare,
kommer motsvarande skada att omedelbart medföra den
träffade bjälkens nedstörtande. Skadorna bli större
och reparationerna bli svårare. På samma sätt med en
bågbro. Är bågbron fast inspänd i båda ändarna, kan
en ganska allvarlig skada få drabba den uppe vid
hjässan, utan att den behöver falla ned, är den
däremot ledad i sina upplagsändar, kan motsvarande
skada medföra ett totalt instörtande. Ju flera
statiskt obestämda kvantiteter man kan införa i en
kon-stiuktion, ju bättre är det i allmänhet. Ju större är
möjligheten att konstruktionen hänger kvar, sedan
en viss skada har inträffat. Om den bara hänger
kvar och kan bära två man och en planka, när den
första reparationen göres, kan det hända, att det
successiva reparationsarbetet kan genomföras utan
alltför stora svårigheter och bron på nytt göras
bärbar. Liknande synpunkter kunna genomföras också
vid husbyggnader, där korrekt genomförda kontinuer-
liga konstruktioner med ringa eller ingen
kostnadsökning kunna medföra betydande fördelar just i den
formen, att lokala skador icke behöva medföra
sammanstörtande.
I samband härmed och i anslutning till de
påpekanden, som gjorts av överingenjör Chatillon-Winbergh,
tillåter sig undertecknad att hänvisa till en uppsats
i Teknisk tidskrift 1924, häft 47, Väg- och
vatten-byggnadskonst nr 11, angående ekonomisk
dimensionering av byggnadskonstruktioner. Där
framlägges ett sätt att kombinera järnbalkar med
betongpelare genom att järnbalken drages tvärs igenom
betongpelaren och ingjutes i betongen. Man kan
härigenom med små balkdimensioner nå stor
bärkraft och erhåller dessutom fullständig inspänning
i betongpelarna, s£t åittr hela den bärande stommen
bildar en serie ramar, vilka giva en betydande
styvhet åt byggnadskonstruktionen. Åtskilliga
byggnader hava med god effekt uppförts på detta
sätt.
Då man går att använda de riktlinjer, som
framlagts av överingenjör Chatillon-Winbergh, bör man
också noga beakta, vad denne påpekar, att
utnyttjandet av det högvärdiga stålmaterialet fordrar
omsorgsfullt genomarbetade konstruktioner. En detalj
i den armerade betongen kan härvid vara värd att
beakta. Särskilt vid bostadsbyggnader är bjälklagets
egen vikt den väsentliga belastningen, rörliga
belastningen utgör många gånger inte mer än ca 20 % av
totala belastningen. Detta gör att de beräknade
påkänningarna komma att nära uppnås under den
ständigt verkande belastningen. Har man då för
kvalitetsstål en påkänning av 1700 kg/cm2 kommer
bjälklagets egen vikt att åstadkomma en påkänning
av ungefär 1 400 kg/cm2. Denna påkänning är
tillräcklig för att åstadkomma fullt synliga
sprickbildningar inom den dragna zonen utav konstruktionen,
vilken åtminstone vid mitten av spännet ofta är
undersidan. Dessa sprickbildningar kunna vara alldeles
ofarliga, om konstruktionen är rätt genomförd, och i
synnerhet om armerings järnen äro korrekt
förankrade, men är detta icke fallet, kunna de bliva
besvärande. Sakkunskap vid konstruktionernas
utarbetande är därför en nödvändig förutsättning, om ett
rationellt utnyttjande av högvärdigt material skall
kunna ske. Problemet om ändförankringarnas rätta
anordning är härvid ett kardinalt problem, som
föreligger inom denna teknik. Med donationsmedel från
Cementa har vid Byggnadsstatiska institutionen vid
Tekniska högskolan i Stockholm under de två sista
åren bedrivits en omfattande försöksverksamhet i
strävan att klarlägga denna konstruktionsdetalj. Det
har därvid bekräftats, att de vanliga
ändankrings-krokarna icke giva tillfredsställande resultat, en
omständighet, som är känd från olika
undersökningsserier och som även påpekas av överingenjör
Chatillon-Winbergh.
Det initiativ, som tagits av överingenjör
Chatillon-Winbergh, är synnerligen lovvärt och manar till
efterföljd genom att alla och envar oavlåtligt sträva att
ta vara på alla de möjligheter, som kunna föreligga
till tekniska förbättringar, vilka kunna medföra både
besparingar och ökad säkerhet.
482
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
