Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 44. 4 nov. 1939 - Ekonomisk översikt, av Filip Oberger - Rationalisering i krigstid, en komplettering, av Carl Forssell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk. Tidskrift
hållandet, att åtstramningen på penningmarknaden
icke kommit till uttryck i en diskontostegring torde
ha sin grund i den statliga upplåning, som är att
förvänta.
Filip Oberger.
Rationalisering i krigstid,
en komplettering.
Bröderna Edstrand hava gjort vissa påpekanden
beträffande min artikel "Rationalisering i krigstid". Det
är riktigt att min förfrågan angående St. 44 avsåg
järnbalkar. Armeringsjärn har man länge kunnat erhålla
från svenska bruk av en kvalitet liggande mellan St. 44
och St. 52, och dessa möjligheter ha också utnyttjats
i privata byggnader utan statlig eller kommunal
kontroll. Enligt gällande statliga och kommunala normer
får man icke (utan underhandsöverenskommelser av
tungrott slag) rationellt utnyttja järnet, vare sig i
balkar eller armeringsjärn. Frågan är av så stor
ekonomisk betydelse, att jag hoppas finna plats för
nedanstående påpekanden utöver vad som anfördes i citerade
uppsatsen.
Bärkraften hos en järnkonstruktion liksom hos
armerad betongkonstruktion är — med undantag för vissa
tryckta stänger av smäckert slag — direkt beroende av
järnets sträckgräns, icke av dess brottgräns. När
sträckgränsen uppnåtts i farliga snittet (eller i de farligaste
snitten vid statiskt obestämda system), bliva
nedböj-ningarna så stora, att konstruktionen blir oduglig eller
direkt störtar ned. Konstruktionens bärkraft är därför
direkt proportionell mot sträckgränsen, och tillåtna
påkänningen bör rationellt vara direkt proportionell mot
sträckgränsen. Järnets brottgräns spelar, vid våra
vanliga konstruktioner, ingen direkt roll för bärkraften och
står icke i direkt samband med sträckgränsen. Vid
St. 37 skall brottgränsen vara minst 3 700 kg pr cm2.
Om detta värde föreligger, kan sträckgränsen i olika
fabrikat variera från 2 100 till ca 2 800 kg pr cm2. Den
tillåtna påkänningen är dock i varje fall 1100 (ev. 1 200)
kg pr cm2 i armeringsjärn och 1 200 i balkar, oberoende
av sträckgränsen. Ett
St. 44 med brottgräns
4 400 har på samma sätt
sträckgräns ca 2 500 à
3 200 och tillåten
påkänning resp. 1 300 (ev.
1 400) kg pr cm2 i
armeringsjärn och 1 400 i
balkar. St. 37 med
sträckgräns 2 800 ger ca 12 %
högre bärkraft hos kon-
struktionen än St. 44 med
2 500 men ca 15 %
mindre tillåten belastning.
Så länge sålunda tillåtna
påkänningen är oberoende av sträckgränsen finns ringa
möjlighet att i allmänhet ernå ett förnuftigt utnyttjande
av järnet. I samma stund det som regel kunde löna sig
för en byggherre att betala mera för järnet med högre
sträckgräns, skulle situationen bliva en annan. Det
kunde då löna sig för järnverket att lägga ned någon
bråkdel av ett ore pr kg järn för att kunna garantera
minimivärde av sträckgräns. Om samtidigt järnets
hållfasthet skulle överskrida den i förordningarna för St. 37
resp. St. 44 föreskrivna maximigränsen (!) är likgiltigt,
om blott järnet tål att kallbockas till minsta radie som
nyttjas vid armeringsjärn eller ca 1,5 X järntjockleken.
I varje fall borde för lagerjärn alltid kunna erhållas
garanterad sträckgräns, ty där kan provningsattest
finnas. Ett St. 37 med sträckgräns 2 500, har enligt ovan
20 °/o högre värde för köparen än ett med 2 100. Båda
parter kan vinna på saken inom denna marginal, och
frågan om järnets rationella utnyttjande skulle därmed
snabbt föras till ett bättre resultat, beträffande både
armeringsjärn och balkar.
Det kan vara anledning nu, då järnet redan stigit
ca 70 % i pris, att icke stanna vid frågan om rationellt
utnyttjande av de traditionella järnkvaliteterna, St. 37
och 44—48 samt det numera i praktiken använda St. 52,
utan dels på nytt taga upp frågan om sträckgränsens
höjande hos dessa genom kallbearbetning, dels pröva än
högre kvalitet.
Sträckgränsens höjande genom kallbearbetning är
sedan gammalt känd vid vridning av armeringsjärn, t. e.
fyrkantjärn vridna till skruvform (Ransomejärn). Man
trodde sig samtidigt få bättre förankring i betongen,
vilket ej blev fallet, men man vann höjning av
sträckgränsen med ringa kostnad. Samma förfarande kan
också användas för vanliga rundjärn och användes för
närvarande vid armeringsjärn av korsformad sektion.
Direkt dragning av järnet till önskat värde å
sträckgränsen kräver ringa arbete för själva töjningen av
järnet, kostnaden blir för apparatur och manipulation.
Vinsten skulle vara trefaldig. Man finge: 1) hög
sträckgräns, 2) raka järn och balkar samt 3) bleve av med
ytterst besvärande övre sträckgränsen. Den sista frågan
illustreras av figuren, som visar töjningsdiagram för
järn St. 37—48. När påkänning och töjning passera
värdet vid övre sträckgränsen, Osq, sker en plötslig
minskning av påkänningen ned till undre sträckgränsen,
aSu. Detta vållar inga besvärligheter i
provningsmaskinen, som mjukt följer med och registrerar
minskningen i motståndet. I praktiken är lasten vanligen
tyngden, som icke minskar vid konstruktionens
deformation. Följden blir, att då övre sträckgränsen
passeras, minskar konstruktionens motstånd plötsligt och
instörtandet sker lika plötsligt. På figuren är markerat hur
mycket en dragen stång kommer att på en gång töjas, då
övre sträckgränsen passeras, om lasten bibehålles
konstant. Regeln är, att arbetsytorna A och B
(arb.-voly-men fa ds) bliva lika stora. Vid vanligt järn blir härvid
töjningen 10 à 15 vilket medför instörtandet.
Botemedlet häremot kan vara att efter vissa metoder använda
statiskt obestämda system. Detta skall här ej tagas upp
till närmare behandling. Ett annat sätt är att taga bort
övre sträckgränsen samtidigt som sträckgränsen höjes
genom kallbearbetning enligt ovan. Å figuren är
antaget att järnet drages i maskin till påkänningen o t. Vid
avlastning uppstår den nya töjningskurvan ah, som blir
i det närmaste permanent, så länge ej ob överskrides.
Som "sträckgräns" tjänar nu den flacka delen be, vilken
är stigande. Efter denna kallbearbetning sker därför
ingen plötslig ökning i deformationen, överbelastning
ovan (5b ger snabbt ökande deformationer, men
kontinuerligt samband mellan last och deformation. Den
"krypning", som inträder av efterverkande
deformationer, sker även kontinuerligt. Faran av övre sträckgräns
är påtaglig, den kan beröva järnkonstruktionen dess
"smidiga" egenskaper och gör den "spröd".
Kallbearbetning av järnet på ena eller andra sättet till
sträckgränsens höjande eller avlägsnande är därför icke blott
ekonomiskt nyttig utan även påkallad ur
säkerhetssynpunkt.
Till sist må pepekas, att man under senare år kunnat,
åtminstone som armeringsjärn, från Domnarvet erhålla
ett stål med sträckgräns 4 500 à 5 000 vid brottgräns ca
8 000 kg pr cm2. Priset har varit ca 10 % högre än vid
vanligt järn, men sträckgränsen ca 100 % högre. Vid
byggnadsstatistiska institutionen har detta järn använts
vid alla försök, där det gällt att prova betongens håll-
Fig. 1. Töjningsdiagram för
järn St 37—-48.
512
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
