Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 45. 11 nov. 1939 - Den teknisk-vetenskapliga forskningens utveckling jämte överblick över de senaste tjugu åren, av Axel F. Enström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk. Tidskrift
Den teknisk-vetenskapliga forskningens utveckling
jämte överblick över de senaste tjugu åren.
Av AXEL F. ENSTRÖM.1
När det för nu tjugu år sedan inskrevs i
Ingeniörsvetenskapsakademiens stadgar att verkst. direktören
vid högtidssammankomsten skulle ge en översikt
över forskningens framsteg, visste man sannerligen
icke vad man gjorde. Jag har under årens lopp sökt
att nödtorftigt fullgöra uppdraget, men med för varje
år allt kraftigare reservationer i avseende på
resultatets värde. För att i dag, med den utveckling
tekniken och den därmed förknippade vetenskapliga
verksamheten tagit, kunna åstadkomma en verklig
översikt, skulle det behövas ett för ändamålet inrättat
ämbetsverk, disponerande över en mångsidig
fackkunskap. Som bekant torde vara saknas f. ö. icke
ansatser till att skapa ett sådant organ avsett för
kontinuerlig informationstjänst. (Här är emellertid icke
platsen att närmare ingå på den frågan.)
På den rent vetenskapliga arbetsfronten dominerar
alltjämt atomforskningen och alldeles speciellt
atom-kärnforskningen. År 1919 var ett märkesår så tillvida
som Rutherford då gjorde sina första rön i fråga
om materiesönderdelning medelst bombardemang med
ß-partiklar från radioaktiva substanser. Härigenom
öppnades fönstret mot atomens inre struktur. Sedan
ha följt slag i slag den ena uppseendeväckande
upptäckten efter den andra, resulterande i den s. k.
moderna alkemien, inom vilken man medelst s. k.
kärnreaktioner kan överföra ett grundämne till ett annat
genom borttagande eller tilläggande av någon av
atomens byggnadsstenar. Under det att dessa
reaktioner hittills rört sig om en successiv överföring till
närliggande isotoper, innebär den sista tidens
atomsprängning av uranium medelst
neutronbombardemang ett nytt moment, i det att resultatet blivit
atomkärnans uppdelning i flera mindre stycken,
identiska med kända ämnen av mindre atomvikt (arbeten
av Hahn och Strassmann samt makarna Joliot
m. fi). Vid denna sprängning, som sker med
företrädesvis långsamma neutroner, frigöras snabba
sådana och stora energimängder.
Härigenom har frågan om möjligheten att för
praktiskt bruk kunna frigöra de fantastiskt stora
energimängder, som rymmas inom atombyggnaden, åter fått
aktualitet, och diskussionen pågår som bäst, huruvida
det är tänkbart att uranium, sedan sprängningen en
gång blivit initierad, skall kunna fortsätta med
själv-generativt bombardemang, fortsätta att "brinna". Om
denna process kunde förverkligas, skulle ur 1 kg uran
alstras 20 mill. kWh (en energimängd ungefär lika
med den, som årligen åtgår i en stad av Uppsalas eller
Eskilstunas storlek). Ännu så länge har man
emellertid icke kunnat spåra några sådana verkningar —
den alstrade energien synes bli återabsorberad —
men frågan är icke avförd, utan bearbetas vidare.
Kanske man om ytterligare tjugu år hunnit ett stycke
på vägen att använda uranium- eller andra
atomkärnor såsom "bränsle" liksom man nu använder stenkol.
1 Föredrag vid IVA:s högtidssammankomst den 24 okt.
1939.
Den gåtlika kosmiska strålningen har under de
gångna tjugu åren blivit ett forskningsobjekt av
första ordningen. Det faller utanför ramen av denna
redogörelse att gå in på enskildheter. Det må endast
nämnas, att det nyaste nya på detta område rör
avslöjandet av vissa fenomen i avseende på den
hårdaste strålningen, vilka fenomen kunna uttolkas
genom antagandet att det finns en förut okänd
elektron med en ett par hundra gånger större massa än
den vanliga elektronen. Huru härmed förhåller sig
torde den närmaste framtiden komma att visa.
För tjugu år sedan var vetenskapen något så när
bekant med elektronen. Den dag i dag är baserar sig
en hel teknik med många branscher på användningen
av elektronen. Radioteknikens väldiga utveckling är
ett välkänt exempel. Televisionen grundar sig helt på
elektronstrålens utnyttjande. Inom krafttekniken ha
de s. k. om- och likriktareapparaterna kommit att
intaga en mycket viktig plats. Hjälpapparater,
mätinstrument o. d. av mångskiftande slag arbeta på
elektronprincip. Här kan endast anföras några spridda
notiser rörande de nyaste framstegen.
På radioområdet arbetas f. n. på nyttiggörande av
cm-vågorna. Dessa lämpa sig väl för vissa
kommunikationsändamål, då de kunna formas till smala,
lätt-riktade knippen. Sändareapparater för sådana vågor
ha berett svårigheter, av den paradoxala grunden,
att elektronerna i vanliga radiorör röra sig för
långsamt vid dessa snabba växlingar. Med andra ord att
de små kapaciteter, som finnas mellan metalldelarna
i rören och självinduktionen i tilledningarna äro —
ehuru små — tillräckligt stora för att i detta fall vålla
störningar. För att kringgå svårigheten har General
El. Co. i Amerika beträtt en ny väg med s. k.
hastig-hetsmodulation (teorien utarbetad av W. C. Hahn).
Televisionen har numera förts ut på det praktiska
planet både i Tyskland, England och Amerika, i det
att mottagareapparater, i storlek jämförbara med
större radioapparater och av motsvarande enkelhet i
skötseln, släppts ut -i marknaden. Den tyska
mottagaren lär betinga ett så lågt pris som 650 RM.
Såsom en intressant egendomlighet kan anföras att
man lyckats på mekanisk-optisk väg åstadkomma
television, givetvis på kortare räckvidd. Man
betjänar sig härvid av ultrakorta ljudsvängningar, vilka
sätta en vätska i vad som kunde kallas gittertillstånd,
som på lämpligt sätt påverkar ljuset.
Kvicksilverlikriktarna ha framförallt fått
användning för matning av spårvägar och elektriska
järnvägar. De ha antingen utförts med glaskärl för
mindre enheter, eller med järnhöljen, företrädesvis i
större enheter. I senare fallet har man måst för att
uppehålla vakuumet förse varje aggregat med en
särskild luftpump. Med hjälp av nya material, som nu
stå till förfogande, har man emellertid kommit fram
till konstruktioner av järn, som kunna undvara
luftpumpen.
Den svenska insatsen på området kom sent men
har fört till en fullständig framgång, tack vare ett
516
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
