Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 47. 25 nov. 1939 - Nobelprisen i fysik och kemi, av J. Tandberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TekniskTidskrift
HÄFTE 47 UTGIVEN AV SVENSKA TEKNOLOGFÖRENINGEN 25 NOV.
ÅRG. 69 CHEFREDAKTÖR: KARL A. WESSBLAD 19 3 9
INNEHÅLL: Nobelprisen i fysik och kemi, av fil. dr J. Tandberg. — Den norrländska tackjärnshyttan.
— Granitbetänkandet. — Facit. — Tekniska föreningar. — Personalnotiser. — Sammanträden.
Nobelprisen i fysik och kemi.
Av fil. dr J. TANDBERG.
Årets nobelpris i fysik har tilldelats
professor Ernest O. Lawrence i Berkeley,
Kalifornien; kemipriset har delats mellan
professorerna A. Butenandt i
Berlin-Dahlem och L. Ruzicka i Zürich. Det från
föregående år reserverade kemipriset har
tilldelats professor Richard Kuhn i
Heidelberg.
Fysikpriset.
Den unge professor Ernest
Lawrence i det
mångbesjungna Kalifornien har fått
nobelpriset som belöning för
sitt arbete med cyklotronen.
Hur en cyklotron arbetar torde
numera bland teknici vara
allmänt känt. En kort
beskrivning har tidigare publicerats i
denna tidskrift.1 Vad som är
värt särskild beundran är att
konstruktören verkligen vågat
sätta i gång det gigantiska
arbetet. Efter några lyckade
försök i mindre skala byggde
Lawrence en stor cyklotron i
"full skala". Han hade den
goda turen att få disponera en
jättestor elektromagnet på 60
ton, som tillverkats redan
under förra världskriget för te
legrafiskt ändamål men som
icke kommit till användning.
Vidare lyckades han få ett pålitligt högvakuum och
lämplig elektrisk utrustning, så att han kunde alstra
joner med flera millioner elektrovolts energi. En
ytterligare gynnsam omständighet var, att han strax
kunde använda tungt väte, som ger utmärkta
resultat i samband med atomsprängning. Sålunda erhöll
han stora intensiteter av snabba deuteriumjoner och
därmed även ett rikt material av nya radioaktiva
ämnen från bestrålade preparat.
Det bör i detta sammanhang ej förgätas, att del
första uppslaget till multipel acceleration av joner
stammar från Sverige. Den svenske fysikern
Gustaf Ising angav redan år 1924 principerna här-
i Tekn. tidskr. h. 10, 11 mars 1939, Kemi nr 3, sid. 23.
för. Som enkel mekanisk analogi skisserade Ising
även en anordning med en kula, som sakta rullar
fram över en plan yta. Vissa delar av ytan kunna
höjas en smula, när kulan befinner sig på dessa
partier, och kulan rullar åter ned på planet längs ett
sluttande plan. Varje gång kulan åter når planet,
har den fått större hastighet. Den elektriska
motsvarigheten är att låta en jon
passera en rad cylindrar, som
laddas elektriskt i lämplig
tidsföljd. Sådana raka
urladdningsrör ha även tillverkats
och man har med hjälp av
relativt små spänningar kunnat
accelerera tunga joner
(kvicksilver) till stora hastigheter.
Den vidare utvecklingen var i
princip att böja Isings raka
urladdningsrör i cirkel och
låta jonbanan bli spiralformig i
ett magnetfält. Även rent
mekaniska modeller till denna
anordning finnas utförda för att
åskådligt demonstrera
cyklotronens princip.
Som en särskilt lycklig
omständighet må nämnas, att
jonknippet i cyklotronen blir utsatt
för en automatisk stabilisering,
som konstruktören näppeligen
vågat hoppats på från första
början och som hjälper till att
giva stora strömstyrkor i jonströmmen. En ström
av 0.15 milliampére helium joner svarar mot den
mängd alfapartiklar, som utsändes från 30 kg radium,
och Lawrence disponerar en sådan ström. Dessutom
kan han giva partiklarna större hastighet än vad
fallet är hos de naturliga alfapartiklarna och han kan
rikta dem alla parallellt mot en bestämd yta. Den
högsta energi, han hittills kunnat giva åt jonerna, är
omkr. 17 MeV (millioner elektrovolt) och han hoppas
på att nå ännu högre värden i en under byggnad
varande större cyklotron. När jonerna nå sådana höga
hastigheter börjar det uppträda en viss svårighet för
dem att hålla rätta takten i cirkelbanorna. Detta
beror på den av Einstein förutsagda effekten, att
massan ökar med hastigheten. Jonerna bli trögare och
Ernest O. Lawrence.
531
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
