Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 47. 25 nov. 1939 - Den norrländska tackjärnshyttan, av O. S.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk. Tidskrift
att bygga två masugnar om tillsammans 90 000 ton
tackjärn per år. Dessa masugnar skulle alternativt
kunna drivas med träkol eller koks.
Alternativ I. Träkolsdrift.
Under normala förhållanden är endast en mindre
del av nu existerande träkolsmasugnar i Sverige i
drift, Efterfrågan på träkolstackjärn i fredstid går
mer och mer tillbaka. Under nuvarande tid äro
visserligen flera ugnar i drift men icke alla. Efterfrågan
på tackjärn är f. n. stor men tillgången på träkol har
sin begränsning.
Resultatet är, att även om endast en av de
planerade Luleåhyttorna drives med träkol, detta i
verkligheten betyder, antingen att den genom att tränga
sig in på en redan överfylld marknad skaffar
motsvarande arbetslöshet vid annat järnverk och
dessutom säkerligen lägre priser eller också, då såsom
nu efterfrågan plötsligt blivit större, den tar träkolen
från ett annat verk och därmed stoppar detta verks
tillverkningsmöjligheter. Man kan invända, att våi
träkolsförsörjning skulle kunna ökas mångdubbelt.
Detta är rätt, men både oekonomiskt och
spekulativt. Oekonomiskt, därför att man då till träkol
använder sådant virke, som väsentligt bättre kan
utnyttjas i vår cellulosaindustri eller också att man
tar träkolen från trakter med sådan
framforslings-kostnad i skogarna, att detta icke motsvarar
försäljningspriset. Spekulativt därför att träkolsveden
hugges på vintern och får torka över sommaren samt
kolas nästa vinter, sålunda ett år i förväg. Sedan
användas träkolen genomsnittligt ett halvt år senare.
Situationen på järnmarknaden är så ojämn, att man
aldrig med säkerhet ett år i förväg kan bedöma,
huru stort träkolsbehovet kommer att bli. Träkol
kan visserligen lagras upp till 2 års tid, men över
ett år gammalt träkol ligger i ett väsentligt lägre
pris och även om därför tillverkaren också
ekonomiskt sett skulle kunna ligga med sitt träkol över
året, förlorar han dock så pass mycket vid
försäljning året därpå, att han hellre försöker sälja första
året med en mindre förlust. Detta oroar
träkols-marknaden och gör, att träkolspriserna i regel
fluktuera avsevärt beroende på tillgång och
efterfrågan.
Träkolstillverkningen i landet har undan för undan
minskat avsevärt och man måste med oro se hur
kolaryrket mer och mer försvinner. Speciellt i övre
Norrland vore det därför mycket önskvärt, om en
mera stadigvarande träkolning kunde komma till
stånd, men detta vinnes icke genom ett järnverk vid
Luleå, som även enligt förslagställarnas mening skulle
komma att drivas intermittent i avseende på
träkolstackjärn. Det är större utsikter till lösning av det
norrländska träkolsproblemet genom samverkan från
de mellansvenska masugnarna.
Även vid nuvarande forcerade efterfrågan på
träkolstackjärn ha icke samtliga träkolsmasugnar
kunnat igångsättas. Hindret har legat i
träkolsförsörj-ningen. Yi hade sålunda icke ens under nuvarande
förhållanden varit hjälpta med större
tackjärnsproduktion genom att ytterligare ett par
träkolsmasugnar tillkommit, såvida man icke i rätt tid satt
igång med betydande kolningar; dessa kolningar hade
i så fall dock icke varit betingade av de nya stora
ugnarna utan hade lika bra kunnat användas i de
nu på grund av kolbrist stående.
Alternativ II. Koksdrift.
Om man sålunda måste säga sig, att nya masugnar,
byggda för träkolsdrift, knappast kunna vara av
intresse, bortfaller också alternativet kombinerad
trä-kols- och koksdrift. Man kan därför från början
inställa ugnsbyggandet på koksdrift. Under sådana
förhållanden skulle en avsevärd besparing kunna
göras i fråga om anläggningskostnaderna, i det man
endast bygger en ugn med större kapacitet i stället
för två små ugnar. En ugn på 90 000 tons kapacitet
per år torde få anses vara den minsta storlek, som
ekonomiskt kan ifrågakomma. Denna ställer sig
givetvis mycket billigare i anläggningskostnad och
samtidigt även billigare i drift, allt per ton tillverkat
tackjärn räknat, och jämfört med alternativet två
ugnar.
På grund av läget i Luleå måste ett koksförråd
för minst 7 månaders behov finnas på platsen vid
vinterns inträde. En stor del av under vintern
producerat tackjärn måste bli kvarliggande, tills
möjlighet för sjötransport åter öppnar sig. Koksen skall
fraktas upp förbi Mellansverige, dit järnet sedan skall
nedfraktas. Här föreligger en dubbeltransport.
Det har föreslagits, att den svenska järnindustrien
i landet skulle ekonomiskt intressera sig i denna
anläggning. Järnindustriens män måste handla
ekonomiskt, och skulle man kunna enas om en
masugns-anläggning från den förenade järnindustriens sida,
skulle denna med all sannolikhet komma att placeras
i mellersta Sverige. Där finnes också svensk
järnmalm, som nu exporteras. Fördelen i en
mellansvensk masugnsanläggning ligger däri, att koksen kan
mottagas större delen av året. Frakten för koksen
till lämplig plats är icke större än till Luleå.
Malmfrakterna från mellansvenska gruvor bli lägre än till
Luleå, Den norrländska malmen är för att få fram
en exportkvalitet rätt svår att oblandad använda i
masugn. En mellansvensk järnmalm skulle därför
alltid i viss utsträckning få lov att med dyra frakter
skickas till Norrland. — I Mellansverige kan
lämplig järnmalmsblandning fås på platsen.
Konsumenterna ligga med mycket små fraktavstånd omkring
hyttan och de kunna få sitt järn året om, oberoende
av isförhållandena. — Man skulle kunna framdraga
en mängd andra nackdelar resp. fördelar, t. e. om
snöförhållanden och frusen slig, men det torde vara
nog med ovan angivna skäl för att man skall inse
det ekonomiskt olämpliga i att förlägga ett
tackjärnsverk till Norrland.
Anläggningen i Luleå skulle lågt räknat binda ca
13 mill. kronor och skaffa arbete till ca 100 man.
3 % ränta på 13 mill. är 390 000 eller kr. 3 900 per man.
Man skulle kunna låta ca 100 man leva på räntan
och ha kapitalet kvar. Bindes detta på ett sådant
sätt, som här föreslagits, är det mänskligt att döma
förlorat och man får vara glad, om man icke får kasta
nya goda pengar efter dåliga.
Det är emellertid mycket behjärtansvärt att söka
hjälpa övre Norrland genom att dit förlägga en
industri. Men man bör ej göra detta så att
industrimöjligheterna där för framtiden förstöras. Skulle ett
misslyckande nu ske, och allt talar härför, när det
är fråga om ett tackjärnsverk är det senare så ofant-
534
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
