Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TekniskTidskrift
BERGSVETENSKAP
REDAKTÖR: ERNST J. A. ROTHELIUS
HÄFTE 8 UTGIVEN AV SVENSKA TEKNOLOGFÖRENINGEN 12 AUG. 1939
INNEHÅLL: De mellansvenska järnmalmernas omvandlingar i belysning av den geologiska utvecklingen
i svionisk tid, av Nils H. Magnusson. •— Cyanittillgångar inom det engelska imperiet. ■— Notiser. —
Noteringar.
De mellansvenska järnmalmernas omvandlingar i
belysning av den geologiska utvecklingen
i svionisk tid.
Av NILS H. MAGNUSSON.
De synpunkter och tankegångar, som denna
uppsats innehåller, hava förut i sina väsentliga drag
framlagts inför utländskt forum i en uppsats i
Quarterly Journal betitlad "The evolution of the
lower Archeaen röck in Central Sweden and Their
Iron, Manganese and Sulphide ores". Dessutom har
författaren vid skilda tillfällen i uppsatser och
diskussionsinlägg dragit i härnad för de synpunkter,
som blivit hans under ett mångårigt arbete i den
mellansvenska Bergslagen.
Allteftersom åren gått, har det stått allt klarare,
att den utbildning de mellansvenska järnmalmerna
nu visa, endast i undantagsfall och även då endast
delvis är den primära. ’Till en liknande slutsats kom
N. Sundius för de sedimentära malmerna inom
Gryt-hyttefältet, och detta fält är dock det från
petrografisk synpunkt bäst bevarade, dvs. det minst
omvandlade inom den mellansvenska malmförande
formationen. Författaren har senare haft tillfälle att
studera dessa malmer inom Grythyttefältet och har
kommit till samma slutsats som Sundius, att
malmerna äro omkristalliserade och ommineraliserade
samt att förflyttningar av materialet delvis ägt rum.
Dessa iakttagelser från vårt bäst bevarade område
äro av största vikt. Man kan utan vidare vänta sig
ännu större förändringar inom övriga delar av
Bergslagen, där de omvandlande processerna varit flera
och mera intensiva. De regionala undereökningar,
som utförts främst av P. Geijer, G. Lindroth och
författaren, visa också med all önskvärd tydlighet på
att så är fallet. Författaren vill därför med en lätt
ändring i formuleringen ansluta sig till Hj. Sjögrens
uttalande av år 1906, att historien om våra
järnmalmer egentligen är historien om deras
omvandlingar. Detta betyder med andra ord, att malmerna
äro beståndsdelar av berggrunden och att de hava
genomgått samma utveckling som denna. Samma
omvandlingsprocesser, som träffat berggrunden, ha
också påverkat malmerna och förändrat dem helt
eller delvis. Gentemot vissa tendenser i svensk
malm-geologisk forskning att lösslita malmerna och
behandla dem för sig utan hänsynstagande till den all-
männa geologiska utvecklingen har författaren här
med en viss skärpa velat betona denna sin
uppfattning, att malmerna både teoretiskt och praktiskt
måste betraktas som integrerande beståndsdelar av
berggrunden och ses i belysning av berggrundens
allmänna utvecklingshistoria.
Den malmförande formationen.
Berggrundens utveckling inom Bergslagen
åskådliggöres genom första och andra kolumnerna i
schemat å sid. 58. Den börjar med den malmförande
formationens bildning. Nog och övernog med bevis
hava under de trenne senaste decennierna samlats
för att denna formation i allt väsentligt är uppbyggd
av ytbildningar, främst vulkaniska bergarter (lavor
och tuffer) men även normala sediment (kalkstenar,
skiffrar, gråvackor och mer eller mindre fältspatrika
kvartsiter). Kalkstenarna uppträda främst samman
med de vulkaniska bergarterna, vilka i Bergslagen
benämnas leptiter och hälleflintor. Uppträdandet av
dominerande lavor och tuffer förutsätter även
närvaron av tillförselkanaler för den vulkaniska
verksamheten. Dylika "matargångar" hava också i
senaste tid iakttagits i ett stort antal gruvor inom de
västra delarna av Bergslagen och utgöra ett
ytterligare bevis för leptiternas och hälleflintornas
vulkaniska natur. De vulkaniska bergarterna variera
från ryoliter över daciter och andesiter till basalter.
Det är främst ryoliterna, dvs. de sura lavorna och
tufferna, som följas av järnmalmer.
Urgraniterna.
Redan under den vulkaniska perioden synes
ur-graniternas framträngande ha börjat. Deras
intru-sionstid griper sålunda delvis över leptitformationens
bildningstid. I huvudsak äro dock urgraniterna yngre
och synas till tiden nära sammanhöra med den
intensiva veckning, som böjt samman leptitformationen
och givit dess lager deras i allmänhet brant uppresta
lägen. I vissa fall kan man till och med visa, att
urgraniterna äro yngre än veckningen.
Urgraniter-nas intrusionstid omspänner sålunda en mycket lång
57
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
