Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
graniterna, äro de starkt utspädda med
granitmaterial. en riklig nybildning av skarnmineral har ägt
rum och ofta finner man i graniten på skarnmineral
rika aureoler runt järnmalmsresterna. Kalkstenarna
äro antingen helt omvandlade till silikatmassor eller
också omgivas de resterande kalkkärnorna av
silikat-mantlar, såsom de av M. Weibull och H. von
Eckermann från Tennberget beskrivna. I den pegmatitrika
ytterzonen finner man ävenledes stora förändringar i
form av en ökning av kornstorleken och nybildning
av skarn i samband med pegmatitmaterialets
inträngande i malm eller kalksten. Man finner nybildning av
granat, hedenbergit, hornblende. epidot och glimrar
■samman med fältspat och i ännu högre grad kvarts.
Där pegmatiterna uppträda mera isolerade och ej i
så nära samband med graniterna äro deras verkningar
av mera lokal natur. Goda exempel erbjuda här
pegmatiterna i Grängesbergs exportfält. Allbekant är,
hur pegmatiterna. där de genomskära
blodstensmal-merna, omgivas av smala kontaktzoner av s. k.
"sju-stjärnsten", bestående av magnetit-oktaeder mer eller
mindre jämnt inströdda i blodstensmassan. Inåt mot
pegmatitkontakten övergår sjustjärnstenen vanligen i
en kompakt svartmalm. En dylik total eller partiell
omvandling av blodsten till svartmalm synes vara
vanlig intill pegmatiterna. Dock har förf. på några
ställen, bl. a. i Håksberg, iakttagit en nybildning av
järnglanstavlor i svartmalm fram mot pegmatiterna.
Det är ett intressant problem att diskutera, vad som
i ena fallet betingat överföringen av järnglans i
magnetit och i andra fallet fått reaktionen att gå i
motsatt riktning. Utrymmet förbjuder dock att här
upptaga ett sådant detaljproblem till behandling.
Pegmatiternas betydelse inskränker sig dock icke
till dylika, lätt iakttagbara omvandlingar. En
närmare undersökning visar, att malmerna lokalt och
oregelbundet blivit anrikade på nya element, vilka
med största sannolikhet höra samman med
pegmatit-intrusionerna. Dit höra med säkerhet sådana element
som Be, Mo, W och Sn. Däremot synes sådana
element som Ti, V, Co, Ni och Ce huvudsakligen ha
ledsagat de malmbildande magmorna och de
metasoma-tiskt omvandlade lösningarna i Grängesbergsfältet.
Det är ett av de intressantaste problemen, som återstå
i den mellansvenska Bergslagen, att söka utreda vilka
grundämnen, som primärt följt malmerna, och vilka
grundämnen, som äro senare tillkomna och vid vilka
omvandlingsprocesser de i olika fall ha kommit.
Måhända skall man på detta sätt, trots mångfalden
av omvandlingar, så småningom kunna komma fram
till en någorlunda säker uppfattning om, vilka
ele-mentkombinationer, som varit karakteristiska för de
olika processerna.
Inom Grängesbergsområdet och Norra Ljusnarsberg
har pegmatitmaterialet flerstädes huvudsakligen
fixerats i kalkstenar. Detta har varit fallet vid Yxsjö
volframgruvor. Hörkens molybdengruvor och vid
Öraberget, det senare Ö om Grängesbergs exportfält. En
intensiv skarnbildning har ägt rum samtidigt med
pegmatitmaterialets framträngande. Man finner
därför alla övergångar mellan ren pegmatit och rent
skarn över skarnförande pegmatiter och
kvarts-fält-spatförande skarn. Dessutom ingå större och mindre
kalkstensrester. I skarn-pegmatitmassan ingår rikligt
med flusspat och kiser sådana som magnetkis,
svavelkis och kopparkis samt scheelit och molybdenglans i
olika proportioner. Denna intensiva till
pegmatit-intrusionerna knutna mineralnybildning har även gått
ut över äldre sulfidmalmer och äldre järnmalmer. 1
Hörkens molybdengruvor finnes en äldre
bly-silvermalm av för Bergslagen vanlig typ liggande som en
rest i det yngre skarnet och järnmalmer äro kända
från alla de tre ovan nämnda fyndigheterna.
Omvandlingarna i järnmalmerna äro dock genomgående
svaga, då pegmatitmaterialet i huvudsak uppsökt
kalkstenarna. Yxsjö-Hörkentypens malmer följas
icke av några kraftigare omvandlingar i den
omgivande leptiten.
Omvandlingar intill yngre graniter med skarpa
kontakter och utan pegmatit.
Inom de områden slutligen, där de yngre
graniterna av Fellingsbro-Stockholmstyp icke följas av
nämnvärda pegmatitmängder och graniterna
genomgående hava skarpa gränser, finner man endast svaga
omvandlingar närmast kontakten med de för
granitkontakter vanliga mineralnybildningarna, alltså
horn-blendebildning ur pyroxen, epidotbildning ur granat
samt en svag kisimpregnation. Flerstädes visar sig
de unga graniternas inverkan huvudsakligen bestå i
en mer eller mindre intensiv sprickmineralbildning.
Detta är till exempel fallet i Nordmarksberg och de
närbelägna Tabergs gruvor. Utom kalkspat kunna
följande mineral där sägas vara vanliga som
sprickmineral: pyroxen, framförallt de svarta typerna,
hornblende, epidot, klorit och magnetit samt en del
kis-mineral sådana som zinkblende, blyglans, arsenikkis,
svavelkis, magnetkis och kopparkis. Som mera
sällsynta inslag hava iakttagits: apatit, apofyllit,
ara-gonit, axinit, cosalit, datolit, flusspat, fältspat,
galenobismutit, järnglans, koboltglans, kvarts,
marka-sit, molybdenglans, nordmarkit, nickelin, pyroaurit,
pyrosmalit, safflorit, skapolit, silverglans, scheelit,
titanit, vesuvian, vismutglans och wurtzit samt
metaller i gedigen form: guld, silver, vismut och koppar.
I Långbans gruvor har den närbelägna Hyttsjö
graniten åstadkommit en förnyad
sprickmineralbildning med ett flertal mineral uppträdande i en andra
generation.
Slutord.
. Till de ovan skildrade omvandlingar, som ägt rum
i svionisk tid, komma sedan de omvandlingar, vilka i
den mellansvenska malmförande formationens
utkanter ägt rum intill de gotiska Filipstads- och
Smålandsgraniterna och en del ännu yngre intrusivbergarter
samt de vittringsprocesser, som skapade våra
mull-malmer. Dessa post-svioniska omvandlingar falla
dock utanför ramen för denna uppsats.
Denna uppsats har avsett att giva en kortfattad
översikt över de omvandlingar, som i svionisk tid
träffat de mellansvenska järnmalmerna. Författaren
har främst tagit de belysande exemplen från av
honom själv studerade malmfält för att på så sätt
kunna motivera sin egen uppfattning, att vi från
början hade endast några få, relativt enkla malmtyper
och att de stora variationer, som de mellansvenska
järnmalmerna nu uppvisa, huvudsakligen bero av
senare omvandlingsprocesser och att därför
järnmalmernas nuvarande utbildning endast kan förstås mot
bakgrunden av den allmänna geologiska utvecklingen.
Sveriges geologiska undersökning, juli 1939.
72
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
