- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / 1939. Bergsvetenskap /
75

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Bergsv etenskap

eller som icke-mineralbildande element, fördelade på
de existerande mineralen. Därmed äro vi inne på
frågan om elementens allmedvaro.

De tyska geokemisterna Ida och Walter Noddack
ha formulerat tesen om elementens allmedvaro på
följande sätt: alla element finnas i alla mineral (4).
Som ett stöd för riktigheten härav anföres det av
nämnda forskare empiriskt, genom en beundransvärd
skärpning av det analytiska förfarandet, konstaterade
faktum, att ett mycket stort antal element påvisats
i ett flertal av dem undersökta mineral. Bortsett
från möjligheten av föroreningar i analysmaterialet,
kan man emellertid ifrågasätta om den av I. och W.
Noddack gjorda extrapoleringen är fullt tillåtlig.
Antag nämligen, att ett element under en
kristallisa-tionsprocess fördelats på n faser, och antag, att
elementets fördelningskoefficient under hela
kristallisa-tionsperioden varit stor, dvs. att proportionen mellan
det antal atomer, som ingå i en tidigare utskild fas
i förhållande till det atomtal, som ingår i den
närmast efterföljande är stor. Då kan det fallet tänkas
inträffa, att det antal atomer, som finnes kvar att
fördela på faserna n—1 och 11 är så ringa, att
fördelningskoefficienten i systemet (11—1) : n icke medger,
att en hel atom kan ingå i den n:te fasen. Under
sådana förhållanden upphör elementet att vara
all-medvarande i den n:te fasen.

På grund av den förut gjorda härledningen av
principen för elementens fördelning i silikathöljet
med stöd av de kända jämviktslagarna, blir en
diskussion om elementens allmedvaro skäligen
betydelselös. De Noddackska tabellerna över elementens
förmenta "allmedvarokonstanter", varmed menas den
minimikoncentration i en association, under vilken
ett element skulle vara allmedvarande, sakna därför
varje praktisk betydelse.

För studiet av en mineralassociation är det främst
de icke-mineralbildande elementen, som tilldraga sig
intresset. Detta tarvar en förklaring för att icke
missförstås. Ur geokemisk synpunkt är det, som
förut antytts, elementassociationen, som är
undersökningsobjektet. Mineralbildningen, som lett till en
viss association, kan därmed anses vara ett
sekundärt fenomen. Den har den stora betydelsen att vara
"regulator" för elementens koncentrationer, i första
hand de mineralbildande givetvis, men även för de
på mineralen fördelade icke-mineralbildande
elementen. Vilka mineral, som bildas i en association, beror
på de förhandenvarande jämviktssystemen och har
betydelse för fördelningen av de
icke-mineralbildande elementen. Genom att bestämma halterna även av
de i en mineralassociation ingående
icke-mineralbildande elementen, både den totala och de i
associationen ingående mineralens, erhålles en värdefull
exakt kunskap, vilken, när tillräckligt analysmaterial
föreligger, kan tjäna som ett exakt bidrag till
diskussionerna om mineralassociationernas genesis. Vill
man använda en bild av mineralbildningens betydelse
för elementfördelningen, kan man likna densamma
vid det "såll", som elementen ha att passera på sitt
kretslopp i naturen.

Ett exempel, hämtat från en undersökning över
elementfördelningen i järnmalmer, skall anföras. Det
föreligger tvenne järnmalmer med samma
mineralogiska sammansättning. Den ena malmens magnetiter
innehålla relativt mycket av sådana element, bl. a. .

krom och nickel, vilkas egentliga miljö den basiska
högtemperaturmagman anses vara. Magnetiter från
den andra järnmalmen sakna dessa båda i detta fallet
icke-mineralbildande element i spektralanalytiskt
påvisbar mängd. Det synes mig i ett dylikt fall vara
vetenskapligt försvarligt att förmoda, att den förra
magnetiten primärt emanerar från en
mineralbildning, som ägt rum vid högre temperatur än den, som
förelegat vid bildningen av den senare malmens
magnetit sådan den är fixerad i järnmalmen.

Malmundersökningar.

Såvitt jag hittills har kunnat analytiskt
konstatera, kan elementfördelningen inom en malm vara
mycket ojämn, vad de icke-mineralbildande
elementen beträffar. Koncentrationsamplituden har i vissa
fall kunnat sträcka sig över flera storleksordningar.
Vid provtagning av en malm, vari bibeståndsdelarna
skola bestämmas, måste man noga tillse, att så många
provtagningar verkställas, att de för undersökning
avsedda elementens koncentrationsamplitud blir
analytiskt fastställd. Dels vill man erhålla ett användbart
medelvärde för ett elements koncentration, och dels
vill man ha ett analytiskt fastställt material, för att
kunna diskutera koncentrationsvariationernas orsaker.

Efter provtagningen kommer frågan om provens
vidare behandling, dvs. 0111 ett separationsförfarande
är nödvändigt för att avskilja ett eller flera mineral
av speciellt intresse, eller om man skall tillgripa ett
kemiskt anrikningsförfarande för anrikning av ett
eller flera för spektralanalys avsedda element. Det
praktiska intresset knyter sig i första hand till
sådana elementkoncentrationer, som förefinnas i
spektralanalytiskt direkt fastställbara mängder, dvs.
100—10 g/ton. Undantag utgöra ädelmetallerna, där
ett anrikningsförfarande måste tillgripas för att
fastställa koncentrationer ned till storleksordningen
1 g/ton. En olägenhet vid för omfattande kemiska
anrikningsmanipulationer, som kan vara relativt
besvärande, består däri, att man genom de använda
kemikaliernas tyvärr "allmedvarande" föroreningar
inför så mycket av ett element, som man i
undersökningsprovet skall bestämma, att resultatet blir helt
förryckt. Ett dylikt ökänt element är nickel.

Min egen erfarenhet från
järnmalmsundersökningarna är den, att man genom den enkla
manipulationen att frånseparera magnetiterna från deras
gångarter medelst den direkt därpå följande
spektralanalysen erhåller en mycket god förstahandsorientering
av elementfördelningen.

Valet av de icke-mineralbildande element, sona i
första hand böra komma ifråga som
undersökningsobjekt, är naturligtvis beroende på
undersökningsmaterialet, i detta fall på vilken malmtyp som
föreligger. Nedanstående lilla sammanställning, som
medtages utan kommentar, kan möjligen tjäna som
en orientering.

Malmtyp: Lämpliga element för undersökning:
Järnmalm Ti, V, Cr, Mn?, Co, Ni, Mo, W, Sn,

platinametallerna.
Kopparmalm Ag, Au, Co, Ni, Ga, Sn,
platinametallerna.

Zinkmalm Cd, Hg, Ga, In, Ge, Sn, Au.

Blymalm As, Sb, Bi, Ga, In, TI, Sn, Ba, pla-

tinametallerna.

75

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 02:22:34 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/tektid/1939b/0077.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free