Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bergsv etenskap
om elementens vandringsbanor i naturen. En
partiell anrikning av ett visst icke-mineralbildande
element kan föreligga var som helst inom en
malmförande formation och i sådan koncentration, att en
utvinning av detsamma som en biprodukt kunde
tänkas. Jag nämner som ett exempel på rationell
metallhushållning Bolidens gruvor, där intet för vår
rå-varuhushållning värdefullt och i malmen förefintligt
element får gå tillspillo, om det ekonomiskt lönar
sig att utvinna detsamma. Spektralanalysen roll
blir därför en kontroll på att inga med geologiska
eller mineralogiska metoder icke registrerbara
element gå förlorade.
Till sist skola några ord ägnas den f. n. aktuella
frågan, om det existerar någon geokemisk
malmlet-ningsmetod. Metod därvid taget i dess tekniska
betydelse. För att besvara frågan skola vi först se till,
om vår nuvarande kunskap om elementens fördelning
i jordskorpan och om lagarna för elementens
kretslopp i naturen är sådan, att den direkt kan
tillgodogöras i den praktiska tillämpningen. Vi veta ju en
del. Jag måste emellertid förutskicka, att det
knappast kan bliva tal om någon geokemisk
malmlet-ningsmetod utan endast om tillämpning av redan
kända geokemiska lagar och ett rationellt
utnyttjande av den spektralanalytiska metodikens
möjligheter och lämplighet till massanalyser. Man talar
ofta om "geokemiska metoder" och förväxlar därvid
ofta dessa med spektralanalytiska. Spektralanalysen
är ju ett av de hjälpmedel, som står geokemien till
buds.
Ett stort och i viss mån berättigat intresse är
inom tekniska kretsar knutet till ett förfaringssätt
vid prospektering, som går ut på att tillämpa en
verklig geokemisk kunskap om elementens
vandringsbanor. Jag syftar härvid på ett av doc. Palmquist
och fil. lic. Brundin, Lund, tillämpat förfaringssätt,
som går ut på att genom spektralanalytisk
undersökning av växtaska från ett visst växtbestånd få
kännedom om, om en eller flera värdefulla metaller
äro anrikade i denna aska. Om en anrikning då
föreligger av t. e. tenn, så är det berättigat att sluta sig
till, att jordmånen inom det undersökta området är
tennförande.
Hela denna föreställning grundar sig på de mycket
viktiga undersökningar av stenkols- och växtaska,
som V. M. Goldschmidt (7) under sin Göttingen-tid
verkställde för att få klarhet om elementens
vandringsbanor och kretslopp i den organiska näturen.
Ur denna undersökning framgick bl. a. det märkliga
resultatet, att växt- och kolaskan visade en påtaglig
anrikning av vissa sällsynta element, bland dem Be,
B, Ge, Ag, Au m. fi. Anrikningen tänkte sig
Goldschmidt huvudsakligen äga rum i de gröna
växtdelarna på grund av följande överläggning, som
figuren schematiskt åskådliggör. Genom regnvatten
och humushalten försiggår i jordmånen en utlakning
av de förmultnande, om hösten nedfallande bladens
halt av oorganiska salter. Dessa saltlösningar ingå
i jordmånen och upptagas av växterna. Då
avdunstningen i de gröna växtdelarna är störst, är tydligen
anrikningen av de i saltlösningarna ingående
elementen också relativt störst där. Då detta kretslopp
fortsätter år efter år, så måste verkan av denna
acku-mulativa anrikningsprocess bliva iakttagbar, i
synnerhet i gamla skogsbestånd. Goldschmidt företog en
undersökning där och fann sin teori fullt bekräftad.
Nedanstående figur återger schematiskt Goldschmidts
tankegång.
Om nu anrikningen i bladen verkligen skall bliva
iakttagbar, så är ju tydligen förutsättningen den,
att kretsloppet har pågått tillräckligt länge. Om
man drar den slutsatsen, att anrikningen av en
viss metall i t. e. föraskade tall- eller gran-
Fig. 7. Schematisk bild av elementens kretslopp i den
organiska naturen (etter V. M. Goldschmidt).
barr motsvaras av en relativ anrikning av
metallen ifråga i det undersökta skogsbeståndets
jordmån, så är ju detta, enligt Goldschmidt, fullt
berättigat. Om man därifrån vill sluta, att en indikation
på metallen i fast klyft föreligger, dvs. en malmindi
kation, så måste man först klargöra, om den på
metallen anrikade jordmånen befinner sig in situ på sitt
fasta underlag. I de geologiska provinser, där man
har att göra med lösa jordlager, som icke undergått
någon nämnvärd transport, kan en ovannämnd
slutsats vara berättigad. Däremot bli förhållandena
annorlunda, om det gäller ett område, där de lösa
jordlagren transporterats mer eller mindre långt från
moderklyften. För ett nedisat område, t. e.
Fenno-skandia, med den ställvis åtminstone ganska
omfattande transporten av de lösa jordlagren må det vara
berättigat att ställa sig "sunt tvivlande" till
möjligheten, att det Palmquist—Brundinska förfaringssättet
här kan få någon praktisk betydelse för
prospekteringen. Då emellertid några undersökningsresultat
från de pågående undersökningarna ännu icke äro
offentliggjorda, måste givetvis diskussionen om
förfaringssättet anstå. Att det är frågan om ett
utomordentligt intressant experimentellt prövande av
Goldschmidts idé om elementens kretslopp är
obestridligt. Det må emellertid förlåtas mig, att jag inte
kan anse det spektralanalytiska påvisandet av
elementfördelningen i föraskade växtdelar som en ny
malmletningsmetod, även om förfarandet vällovligt
utnyttjas för det praktiska ändamålet att bidraga till
upptäckten av metalltillgångar.
Litteraturförteckning.
A. Citerad litteratur:
1. Walther und Werner Gerlach: Die chemische
Spektral-analyse, II, Leipzig, 1933.
2. Pfeilsticker: Zeitschr. f. Elektrochemie, Bd 43, 1937.
3. Walter Rollwagen: Spectrochimica Acta, Bd 1, Heft 1,
1939.
77
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
