Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
exempelvis unipolär karaktär följes av en sådan med
typisk dubbelpolaritet.
Ur ett arbete av författaren, vilket ännu icke
avslutats, framgår i anslutning till fig. 1, att en
blixturladdning i regel icke består av en enda urladdning,
utan att det vanligaste är, att man har minst 3—5
urladdningar efter varandra i samma bana. Så stort
antal som 7—8 förekomma även. Intervallen mellan
delurladdningarna växla även högst avsevärt, och
man ser av fig. 2, hämtad ur samma arbete, att inter-
delvis bestämdes av strömstyrkans tidsvariation.
Eftersom laddningen har utsträckning i rummet
bestämmes överspänningens form även av ledningens
form och läge och dessutom av blixtens orientering i
förhållande till ledningen. Till detta kommer
laddningens utbredningshastighet, reflexioner vid
övergång från olika vågmotstånd m. m.
Som redan uppvisats i det tidigare arbetet kan
överspänningens amplitud e bestämmas efter följande
relation:
/2J4567ön
Fig-. 1. Procentuell fördelning
av antal delurladdningar i
blixten.
4 5*10JfJS
Fig. 2.
Tidsintervall mellan
delurladdningar.
100/js
Ffe. 3. Varaktighet hos
delurladdningar i blixten.
vallén för ända till 40 % av delurladdningarna i en
blixt i tid ligga mellan 250 och 500 //sek. Det finns
endast cirka 5 %, där tidsskillnaden mellan
delurladdningarna understiger 250 //sek.
Med dessa förhållanden för ögonen bör man alltså
vänta sig, att vissa blixtöverspänningar kunna uppstå,
som ett sammanlagringsresultat från flera på
varandra tillräckligt tätt följande delurladdningar. Detta
är så mycket mera rimligt, om vi betrakta
fördelningskurvan för den totala varaktigheten per
delurladdning i blixten. En sådan fördelningskurva, som
författaren beräknat ur sina senaste undersökningar,
återgives i fig. 3. Man ser av denna, att medan den
vanligaste varaktigheten per delurladdning rör sig
mellan 20—30 //sek, uppträda dock delurladdningar
på ända upp till 100 juseks varaktighet. Vid fortsatt
behandling av observationsmaterialet ha betydligt
längre varaktigheter i vissa fall konstaterats.
Med hänsyn dels till den i vissa fall korta
tidsskillnaden mellan delurladdningarna och dels till deras i
många fall långa varaktighet kan det väl tänkas, att
överspänningar av längre varaktighet uppstå genom
sammanlagringseffekter av flera på varandra tätt
följande delurladdningar.
I den i detta arbete utförda undersökningen ha en
del överspänningar med längre varaktighet uppmätts,
och det ligger därför nära till hands att undersöka,
om dessa delvis kunna förklaras genom
sammanlagringseffekter. Det finns särskilda skäl till en sådan
prövning. Yid sidan av en oscillografisk upptagning
av överspänningarna ha, som redan framhållits,
samtidigt uppmätts de av blixturladdningarna
framkallade ändringarna i det magnetiska fältet. Under vissa
förutsättningar har man ur ändringarna i det
magnetiska fältet beräknat de motsvarande ändringarna i
strömstyrkan hos delurladdningarna. I detta
sammanhang bör det anmärkas, att man icke utan vidare
får vänta sig, att mellan de registrerade
överspänningarna å ena sidan och ändringarna i strömstyrkan
å den andra skall råda full överensstämmelse. I det
hänseendet är det nödvändigt hänvisa till vår tidigare
undersökning av de indirekta överspänningarna. Det
uppvisades i denna, att överspänningens form endast
e=ff[x±v{tl-t)-\d^dt (1)
i vilken man betecknar med:
F(t) den lag, som gäller för urladdningens
tidsvariation i molnpartiet,
†(x) den lag, efter vilken laddningen fördelas runt
blixtbanan,
v överspänningsvågornas fortplantningshastighet.
Det är i allmänhet icke möjligt att återgiva e i
explicit form, och man måste därför nöja sig med ett
grafiskt förfarande, där man stöder sig på kända
funktionsformer för F (t) och † (x). Yi skola
genomföra en sådan grafisk beräkning för ett idealiserat fall
men i nära anslutning till den försöksledning, på
vilken mätningarna utförts. För F (t) kan man vid en
sådan beräkning i allmänhet använda sig av
undersökningar över strömstyrkeändringarna i blixtbanan
och välja en kurvform, som ansluter sig till
kurv-former, vilka observerats i verkliga blixturladdningar.
För † (x) är det mycket omständligt att utföra
praktiska mätningar. Antager man däremot, att
laddningen, som omsättes genom
en blixturladdning, är
homogent fördelad inom en sfär i
åskmolnet — en i och för sig
fullt rimlig approximation —
så kan laddningen som bekant
anses koncentrerad
punktfor-migt till sfärens medelpunkt.
I anslutning till fig. 4 anse
vi, att en sådan punktformig
laddning Q befinner sig på
höjden H över markplanet och
enligt teorien för spegelbilder
Fig. 4.
Spänningsgra-dienter från en
punktformig laddning.
Fig. 5. Tidsvariation hos ström (et) och laddning (B).
110
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
