Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Elektroteknik
får man alltså för punkten p på avståndet x som
bekant för gradienten Gx uttrycket:
c 2HQ (2)
För en elektrisk ledning på höjden h över marken och
med kapaciteten C erhåller man för föränderligt x
laddningen Qx enligt relationen:
O - 2hHCQ (3)
Yi införa för de ingående storheterna:
h, H och x i cm,
Q i ESE (cm),
C i ESE/cm ledningslängd.
Yid beräkning av de inducerade laddningarna för
ett visst fall är det ändamålsenligt att beräkna Q för
villkorliga enheter och beräkna Qx enligt relation (3).
Därigenom .erhålles den i relation (1) ingående
funktionen †(x).
För funktionen F(t) kan man, som redan
framhållits, välja en till verkliga fall ansluten kurvform, och
i anslutning till fig. 5 kan en enkel sådan
variationsform för strömstyrkan tänkas vara representerad av
kurvan a. Denna utgör tydligen en trigonometrisk
funktion för strömstyrkan / eller
r*-<? km.
I-
71 • Qi . 71 • t
■2 T Sm T
Med hjälp av den kända relationen för sambandet
dQ
mellan ström och laddning eller I —–— - erhålles
kurvan för laddningsvariationen Q enligt relationen:
(5)
Denna laddningsvariation representeras av kurvan b
i fig. 5.
I initialögonblicket eller vid t = 0 representeras
laddningsfördelningen av punkten Q:s läge enligt
fig. 4.
I samma ögonblick som blixturladdningen tager sin
början, ändrar sig laddningsfördelningen omedelbart
på det sättet, att två laddningsvågor röra sig utefter
ledningen åt var sitt håll, och de utgå från den punkt
på ledningen, som har minsta avståndet från Q. Då
det gäller att få fram dessa laddningsvågor, är det
enklast att antaga, att för vissa bestämda delintervall
frigöras laddningsvågor av rektangulär form, vilka
utbreda sig efter ledningen. De på varandra följande
rektangulära vågorna sammanlagra sig till de
variationsformer, vilka representera överspänningarna.
För en grafisk beräkning har det i praktiska fall visat
sig tillräckligt att välja tidsintervall för de
rektangulära delvågorna på två eller fyra jusek.
De sammansatta laddningsvågor, vilka uppstå vid
det successiva frigörandet av de bundna
laddningarna kunna under vissa betingelser framkalla
svängningar i ledningen motsvarande 4 gånger
ledningslängden. Ofta ha blixturladdningarna, som vi skola
se av det följande, mera komplicerade
variationsformer, än vad som representeras av kurvorna i fig. 5.
Dessutom sammanlagra sig i vissa fall på varandra
följande delurladdningar. Det blir därför endast
sällan, som regelbundna svängningar uppträda i
samband med de indirekta överspänningarna.
Vid de i detta arbete utförda undersökningarna
/a,
A
Hr
J
-Q
Fig. 6. Försöksledning i slingform.
TE
a
m
rj
Fig-. 7. Antagna lägen för laddningarna
i genomräknade fall.
(4)
Fig. 8. Beräknade överspänningar för laddningar i olika
lägen.
användes den försöksledning i slingform, som är
återgiven i fig. 6. Den hade en total längd av 13,5
kilometer, sin ena ända A isolerad och den andra B
jordad. Mätningarna utfördes vid A. Punkten Q
representerar läget för blixtkanalen — eller under de
förutsättningar vi gjort, laddningens
koncentrationspunkt. Dennas belägenhet i förhållande till
ledningen har stor inverkan på utbildningen av
överspänningsvågorna, och i de följande beräkningarna
har därför läget för punkten Q varierats.
För beräkningarna har ledningslängden i
anslutning till fig. 7 för enkelhets skull satts till 12 km.
Punkten A var isolerad och B jordad.
Provledningens medelhöjd var 7,5 m och dess kapacitet 0,00358
j[tF/km. Som total varaktighet för urladdningen eller
T i anslutning till fig. 5 valdes 40 ßsek.
Beräkningar ha utförts för tre olika lägen för
laddningens koncentrationspunkt. Dessa lägen äro
angivna med I, II och III i fig. 7. I alla tre fallen äro
de vågräta avstånden mellan ledningen och den
vertikala linjen genom koncentrationspunkten = 1,5 km.
Höjden över marken för Q har i alla fallen antagits
vara 2,5 km.
De överspänningsformer, vilka framgå från
beräkningarna, äro återgivna i fig. 8, där respektive kurvor
markera överspänningarna med laddningarna
koncentrerade till punkterna I, II, III respektive.
Dämpningen har antagits = 12 % för en enkel
ledningslängd.
En jämförelse mellan de tre kurvtyperna visar
påfallande olikheter, och dessa äro endast bestämda av
det olika läget för koncentrationspunkten — dvs.
blixtbanan.
De verkliga fallen bliva, som vi skola se av det
följande, än mera komplicerade, beroende på att
variationerna i strömstyrkan icke alltid följa det
idealiserade förlopp, som återgivits genom kurvan a
i fig. 5.
Den högsta amplituden för en överspänning
uppnås efter kortaste tid för fallet I (mitten), medan
fallet II får sin högsta amplitud betydligt senare.
111
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
