- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / 1939. Elektroteknik /
118

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Teknisk Tidskrift

En högspänningsledning har i allmänhet en hel del
avgreningar och påstick på vägen mellan två
korresponderande högfrekvensstationer. För att förhindra
att signalfrekvenserna gå in i dessa, måste ledningen
vid sådana ställen förses med högfrekvensspärrar D,
som erbjuda stort motstånd för högfrekvenserna men
obetydligt för kraftfrekvensen.

Sådana spärrar innehålla en induktansspole i serie
med ledningen jämte en del avstämningselement.
Induktansspolen måste konstrueras att tåla den
kontinuerliga kraftströmmen jämte de strömmar, som
uppträda vid en eventuell kortslutning på ledningen.

Moderna spärrar utföras i allmänhet för spärrning
av de två frekvensband, som överföres vid ön
tvåvägsförbindelse och hava ungefär konstant
spärrimpedans för hela spärrområdet. Äldre spärrar
utfördes däremot endast för spärrning av bärfrekvensen.
De sidoband, som bildas vid moduleringen,
förvanskades därför ofta, varför kvaliteten på överföringen
blev dålig.

Högfrekvensspärrar måste inkopplas även i
ledningen vid ändstationerna mot ställverket för att
hindra högfrekvenserna att gå dit.

Fig. 4 visar fotografi av ledningsutrustningen i en
ändstation.

I en förbindelse, som går över flera
ledningssektioner, önskar man vanligen, att högfrekvenserna
skola gå fram obehindrat, även när ledningen
sektioneras för krafttransporten. I en sådan
sektionspunkt C i fig. 3 måste man därför ordna en
högfre-kvensbrygga. Den består av spärrar mot ställverket,
kopplingskondensatorer i varje sektion och mellan
dem ett ledningsfilter.

Högfrekvensen kan i ändstationen kopplas antingen
till en fas med jord som återledning eller mellan två
faser.

Enfasdrift är givetvis billigare, enär då endast
halva antalet spärrar och kondensatorer erfordras i
jämförelse med tvåfasdrift. Emellertid kan enfasdrift
ha en del nackdelar. Den ensamma fasen kan
nämligen tjänstgöra som antenn och stråla ut
högfrekvensenergi, som kan störa i ledningens närhet befintliga
mindre selektiva radioapparater. Samtidigt kan den
verka som mottagareantenn för långvågig
radiotelegrafi, så att högfrekvensförbindelsen stores.

Risken härför är betydligt mindre vid tvåfasdrift.

Det har visat sig, att jorden är mycket dålig ledare
för högfrekvens och att därför ett kort stycke ifrån
tillkopplingspunkten de övriga faserna vid
enfasdrift genom kapacitet och induktion till jord överta
jordens roll som återledare. Ledningsdämpningen
blir därför ej så mycket större vid enfasdrift än vid
tvåfasdrift, om man frånser den
tillkopplingsdämp-ning, som erhålles vid ändstationer och
högfrekvens-bryggor vid enfasdrift.

Det är därför lämpligt att vid kortare förbindelser
använda enfasig överföring. Yid längre förbindelser,
då räckvidden måste utnyttjas tillfullo, är
tvåfasöver-föring att föredraga.

Ledningsdämpningen innebär ju som bekant, att
högfrekvensenergien så småningom avtar utefter
ledningen. Man brukar räkna den i neper, dvs.
naturliga logaritmen för förhållandet mellan spänningarna
vid två punkter på ledningen anger dämpningen
mellan punkterna. En försvagning av spänningen till
hälften betyder alltså log 2 = 0,7 neper.

Ledningsdämpningen på en kraftledning är
beroende av ledningens uppläggning, lindiameter och
frekvens men även av rådande väderleksförhållanden.

Yid tvåfasdrift är dämpningen vid vackert väder
av storleksordningen 0,005 N/km. Motsvarande siffra
vid enfasöverföring är svårare att bestämma. Som
erfarenhetsvärde kan sättas ungefär 0,01 N/km. Dessa
dämpningar stiga avsevärt vid regn på grund av
läckning i isolatorer, och kan uppgå till 3- à 5-dubbla
värdet vid isbark på grund av
strömförträngnings-och dielektriska förluster i isskiktet omkring tråden.

Normalt har sålunda en enfasig förbindelse om,
låt oss säga, 200 km en dämpning av 2 N, vilket
betyder att spänningen på mottagningssidan är ungefär
14 procent av spänningen på sändarsidan. Den
mottagna effekten är mindre än 2 % av sändeffekten.
Vid isbark kan dämpningen kanske öka till 6 N. Den
mottagna spänningen är då 2,5 °/00 av den utsända
och effekten 0,006 °/00 av den utsända, och det är ju
inte så mycket.

Störningarna på kraftledningarna till
högfrekvens-förbindelserna äro i allmänhet stora, betydligt större
än på en vanlig telefonledning. Störningskällorna äro
bl. a. krypströmmar i isolatorer, kanske gnistbildning,
vandringsvågor, korona m. m. Yid regnväder, hagel
och dimma äro störningarna starkare. En av
orsakerna är, att vattendropparna omkring linorna
upp-och urladdas av det 50-periodiga fältet och detta kan
höras som smatter i en högfrekvensförbindelse.

I en teleförbindelse brukar man räkna med en viss
nollnivå för signalerna och den anges i allmänhet som
1 mff över impedansen 600 ohm. Signalnivån i en
viss punkt på förbindelsen kan vara högre eller lägre.
Man talar då om pius- eller minusnivå. Nivån anges
i neper, alltså som jag förut nämnde naturliga
logaritmen för förhållandet mellan spänningen i punkten
ifråga och spänningen som motsvarar 1 mW. 10 mW

motsvarar alltså nivån -)- log ^ = + ljisN.

På samma sätt kan man tala om en viss
störningsnivå på kraftledningen. Denna är, som vi sagt förut,
rätt hög, vid dåligt väder rör den sig om kanske
— IN, motsvarande effekten 0,14 mW.
Högfrekvens-förbindelsens nivå måste ligga på betryggande
avstånd från störningsnivån.

Den högfrekventa sändeffekten vid kraftledningens
början vill man i allmänhet begränsa till
storleksordningen 10 watt, motsvarande nivån + 4,5 N. Den
lägsta nivån på ledningen bör vara åtminstone 1 N
högre än störningsnivån. Räckvidden på en
förbindelse blir därför begränsad till omkring 4,5 à 5 N,
vilket betyder att den mottagna effekten är av
storleksordningen 1 mW.

Kraftledningen överför kanske 50 megawatt
krafteffekt, vilket är 50 milliarder gånger högre än den
mottagna signaleffekten. Jämförelsen är talande. Då
emellertid avståndet mellan kraftfrekvens och
signalfrekvens är stort, går det lätt att skilja dem från
varandra.

Telefoni.

Vi ha nu i korthet behandlat kraftledningens
egenskaper ur högfrekvenssynpunkt och om den
utrustning, som behövs för att man skall kunna använda
ledningen för signalöverföring. Det återstår nu att

118

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 02:22:38 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/tektid/1939e/0122.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free