Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
lerar vid avbrott i kontrollfrekvensen, sänkning i
sekundäroscillatorernas utgångsnivå, fel i
stämgafflarnas temperaturkontroll eller när den motordrivna
kondensatorn närmar sig sina gränslägen.
De viktigaste delarna i anläggningen äro dubblerade
för att tillförsäkra oavbruten drift. När det blir fel
på en oscillator, kopplas en annan automatiskt in, men
omkopplingen kan även ske manuellt, varvid en
fasindikator, som är inkopplad mellan de båda
oscillatorernas utgångskretsar, ger möjlighet att fasa in den
andra oscillatorn innan omkopplingen sker.
Frekvensomformarna bestå av en serie vibratorer.
Frekvensen hos varje steg i serien bestämmes av
tidkonstanten hos en motstånd-kondensator krets, som
utlöses av den frekvens, som skall delas. Genom ett
lämpligt val av kretsarnas karakteristik kunna de fås
att svänga exakt med den önskade bråkdelen av
primärfrekvensen. Till varje frekvensomformare höra
två skyddskretsar, varav den ena automatiskt bryter
utgångskretsarna i händelse det skulle bli fel på
4 000 p/s kretsen, detta för att hindra att felaktiga
frekvenser lämnas till distributionsnätet. Den andra
skyddskretsen består av en 60 p/s stämgaffel, som
drives av en del av 60 p/s referenskretsens effekt och
som igångsätter en alarmanordning om stämgaffelns
amplitud skulle falla under ett bestämt värde.
Härigenom anges, antingen att nivån har fallit eller att
frekvensen kommit utanför felgränserna + 0,03 p/s.
Denna tolerans är betydligt grövre än
referensfrekvensernas noggrannhet, men man har funnit, att de
störningar, som överhuvudtaget kunna förekomma, ge
upphov till ett mycket stort fel. Dessutom är 60 p/s
kretsen sista länken i frekvensomformarkedjan,
varigenom en kontroll där ger en kontroll på hela kedjan.
Den nya frekvenstjänsten har funnit en mycket stor
kundkrets utanför laboratorierna, t. e. i fabriker, där
kvartskristaller kalibreras, för synkronisering av
omkopplingar i kraftnät, för kontroll av radiostationers
synkrondrift, för periodkontroll i elverk etc. (Bell
Labor. Rec., januari 1939.) sah.
Föreningsmeddel anden
Svenska elektroingenjörsföreningens sammanträde
den 3 mars hade samlat ett fulltaligt auditorium, då
tekn. dr F. Dahxgren öppnade sammankomsten.
Att jämte ordföranden justera dagens protokoll
ut-sågos: civilingenjör S. Wennborg och överingenjör B. Eli.
I föreningen inträdde genom anmälan
civilingenjörerna Christian Jacobæus, Erie Möller, Erik Ramvall,
Harry Wenberg, Ture Norrman, Carl Gustaf Månsson,
Anders Lundin och Gustav Thor.
Sedan ordföranden lämnat ett meddelande om att
nästa sammanträde förlagts till den 16 mars, talade
civilingenjör Uiro Lamm över ämnet "Transduktorn, en
statisk relä- och reglerapparat".
Med en transduktor förstås enligt talaren en
lik-strömsmagnetiserad reaktor. Dess användning utgör en
gammal idé, som fått ny aktualitet. Dess renässans är
delvis beroende på att man i de nyare torrlikriktarna
fått ett bekvämt medel att framställa likström, och det
är kombinationen transduktor—likriktare, som gett
tekniskt värdefulla resultat.
En transduktor består i allmänhet av två
sammankopplade enfastransformatorer. Härvid kunna dessas
växel-strömslindningar vara serie- eller parallellkopplade
(serie. resp. parallelltransduktor) medan
likströmslind-ningarna alltid äro seriekopplade mot varandra så att
grundtonen från växelspänningarna icke ge någon ström
i denna krets.
Talaren visade, att med en idealiserad magnetiserings-
kurva, för vilken permeabiliteten förutsättes vara
oändligt stor för alla B-värden intill mättningsvärdet och
därefter konstant och liten, kan man deducera fram
transduktorns egenskaper i god överensstämmelse med
direkta observationer.
Serietransduktorn visar sig fungera i stort sett som
en strömtransformator. Växelströmmens medelvärde
blir detsamma som likströmmens. Växelströmskurvan är
rektangulär, och i likströmskretsen lägges en stor
reaktor, som glättar ut övei’tonerna.
Parallelltransduktorn fungerar på motsvarande sätt,
men här blir växelströmmens medelvärde lika med
dubbla likströmsvärdet. Siffrorna gälla givetvis för
varvtalsomsättningar 1 : 1. Växelströmskurvan får i detta
fall en spetsig karaktär.
Man kan vid serietransduktorn uppnå en
motsvarande karaktär på växelströmskurvan genom att ha
likströmskretsen kortsluten för växelström, dvs. arbeta
utan glättningsreaktanser i denna krets.
Genom att "glätta lagom", dvs. välja en reaktor av
en viss mindre storlek kan man placera den tredje
övertonen så att växelströmskurvan blir praktiskt taget
sinusformad.
Transduktorns namn är avsett att karakterisera dess
verkningssätt. Det utgör ett sammandrag av
transformator och ’k.onduktor. Den är speciellt lämpad för att med
hjälp av likström reglera växelström för diverse
förbrukningsapparater. Den kan användas som relä eller
förstärkare och som statisk mättransformator för likström.
Transduktorn har länge använts för reglering av
teaterbelysning. För laddning av batterier begagnar
man anordningar, där transduktorn kopplas så att en
bestämd laddningskarakteristik erhålles t. e. för låg ström,
reglering på konstant spänning och för större ström
på konstant värde av denna. För svetsning begagnas
motsvarande kopplingar. En speciell användning har
transduktorn fått som mätelement i en anordning för
konstanthållning av spänningen i tryckpunkter i distributionsnät.
Som relä och förstärkare använder man
självmagne-tiserande transduktorer och når därmed
anmärkningsvärda förstärkningsgrader, t. e. 400 000 gånger
effektförstärkning. Härmed visar sig transduktorn överlägsen
elektronröret såtillvida att man kan med fördel arbeta
med mycket låga likspänningar härrörande från
termoelement eller fotoceller. Ett transduktorrelä kan göras
låsande. Fördröjning kan åstadkommas med
kondensatorer i likströmskretsarna.
Transduktorns tidsegenskaper äro ännu mycket litet
kända. Eftersom dess verkan alltid sammanhänger med
ökning eller minskning av magnetisk energi måste man
vänta vissa fördröjningar i regleringen. Man kan minska
denna verkan genom att höja arbetsfrekvensen samt —
egendomligt nog — genom att koppla flera transduktorer
i kaskad.
Sedan ordföranden tackat ing. Lamm för det
utomordentligt instruktiva föredraget demonstrerade denne i
lokalen uppställda typer av transduktorer. Sålunda
visades verkningssättet hos en laddningslikriktare
"Avo-stat". Transduktorn som relä och förstärkare
demonstrerades övertygande därigenom att ett termoelement,
uppvärmt med en tändsticka fick reglera en 3 kW fläkt.
En uppkoppling visade slutligen, huru en serie
transduktorer kunna användas för att åstadkomma blinkljus.
Den följande diskussionen kom att röra sig dels om
namnet transduktor, dels om denna anordnings
användning som snabbregulator. Dr Sterky, som först yttrade
sig, komplimenterade föredragshållaren för en
utomordentligt lyckad kväll, som kommer att inskrivas i
föreningens annaler. Namnet på föredraget hade
emellertid vållat talaren en del huvudbry. Titeln
"Transduktorn" anger ett vida mer omfattande begrepp än vad som
motsvaras av den anordning som ing. Lamm beskrivit.
122
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
