Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
starkare kan därför samarbeta även med i och för sig
ganska okänsliga kännande organ för den reglerade storheten.
Ing. K. Tiselius: Det förhållandet att transduktorn
själv utgör en tröghet, som tillkommer till de andra
leden i kedjan mellan den kännande storheten hos
regulatorn och den styrda storheten, t. e.
växelströmsgeneratorns reglerade spänning, medför att
återföringsproble-met blir svårare och regleringssnabbheten nedsattes.
För Aseas normala snabbregulator fordras återföring
endast från den mellanliggande matarespänningen
Fig". 2. Aseas regulator med icke försumbar tröghet hos
snabbmatarfältet. Fordrar extra återföring t. e. från
snabb-matarspänningen.
(fig. 1). Om snabbmatarefältets tidskonstant är så stor
att den icke kan försummas, har detta visat sig medföra
pendlingsrisk, och man måste införa ytterligare en
återföring från snabbmatarespänningen (fig. 2).
Det har nyligen utförts prov på en
spänningsregle-ringsanläggning vid Untra, konstruerad av dr Dahlgren,
Stockholms elektricitetsverk. Här användes transduktor
i stället för tickande Asea-regulator, men med de från
Aseas system kända elementen likströmstransformatorn
och snabbmataren, ehuru den senare här gjorts
egen-magnetiserad, vilket medför effektbesparing. I denna
koppling användes icke transduktorn under normala
arbetsförhållanden utan köres med relativt omättat järn,
så att den i huvudsak utgör en variabel reaktans.
Återföringen via likströmstransformatorn är dock ansluten
till en av transduktorns likströmslindningar. Det visade
sig att återföringsbehovet blev mycket stort.
Transduktorn ersattes med en dylik med mindre tidskonstant,
varvid återföringsbehovet minskades (fig. 3,
koppl.-sätt A). Då den senare transduktorn kopplades normalt
så att den kännande spänningen över en likriktare
påtrycktes en av transduktorns likströmslindningar och
man arbetade med normal transduktorkarakteristik,
erhöllos utpräglade pendlingar, om ej återföringen
väsentligen förstärktes (fig. 3, koppl.-sätt B). Av fig. framgår,
att ytterligare ett led tillkommit och detta medför
nämnda svårighet. Att generellt säga var gränsen för
antalet ligger är svårt. För den tickande
Asea-regula-torn med ideell snabbmatare enl. fig. 1 har dr Herlitz
Fig. 3. Transduktorreglering med labil snabbmatare.
gjort en matematisk analys. Redan för dessa två led
blir differentialekvationen med tillåtliga
approximationer av tredje ordningen. Eli analys utförd för en
varvtalsreglering som principiellt avviker från
spänningsreglering endast så tillvida, att man reglerar ett
matarefält istället för ett generatorfält samt att det
tillkommer en tröghet representerad av mek. svängmassorna,
ger en differentialekvation av 4: de ordningen och
konstanterna från de olika leden ingå på ett synnerligen
komplicerat sätt i ekvationens koefficienter. Upptagna
oscillogram ha emellertid visat att mycket god
överensstämmelse med teorien erhålles.
Rötterna till den karakteristiska ekvationen måste
kring arbetspunkten vara negativa och reella eller då
de förekomma komplexa vara så beskaffade att den reella
delen är negativ. Genom att dimensionera regulator och
återföringskrets på lämpligt sätt kan önskat
insvängningsförlopp erhållas.
Några data från kraftstationen i Stadsforsen, där
man för den dynamiska stabilitetens bibehållande vid
störningstillfällen dimensionerat
snabbregulatorutrust-ningen av Aseas snabbmataresystem för en extremt stor
regleringssnabbhet må vara av intresse. För att
mataren, som har en toppeffekt vid snabbreglering av 2 000 kW,
motsvarande en toppspänning av 600 V i stället för 180 V
vid generatoreffekten 40 MVAr vid eos <p = 0,8 och
normal spänning skulle få rimliga dimensioner, måste den
separatdrivas med 1 000 r/m, medan huvudgeneratorn
endast gör 125 r/m. Matarespänningen har
ändringshastighet av 1 500 V/s, och man har kunnat använda
normala snabbmatare på nominellt 9 kW styrda av
snabbregulatorns mellanrelä.
Sedan ingenjörerna L. Nyström, Lamm och S.
Dahl-stedt antytt möjligheterna att medelst transduktorns
hjälp omforma likström till växelström och samsats om
att detta problem tydligen icke hade någon praktisk
ekonomisk betydelse, samlades en stor del av de
närvarande till supé och samkväm, varvid
föredragshållaren traditionsenligt avtackades. Sbg.
Svenska elektroingenjörsföreningen, avdelning av
Svenska teknologföreningen, hade kallat sina
medlemmar till möte den 16 mars 1939 för att behandla frågor
om överspänningsskydd. Då sammanträdet öppnades
av föreningens ordförande tekn. dr Ivar Herlitz, hade
icke mindre än cirka 120 medlemmar infunnit sig.
Ordföranden vände sig i ett hälsningsanförande
speciellt till dagens utländska gäster: överingenjör R.
Jensen, Köpenhamn, ingenjörerna Bergholm, Saraoja,
Alftan och Strömberg, Helsingfors. Norska
representanter hade icke kunnat infinna sig på grund av en
influensaepidemi.
Att jämte ordföranden justera dagens protokoll
ut-sågos överingenjör G. Löfgren och dr C. Granborg. I
föreningen inträdde genom anmälan civilingenjörerna
G. Jancke, O. F. Wiman, E. W. Andersson och invaldes
ingenjör G. Ljunggren.
Diskussionen tog därefter sin början med inlägg av
civilingenjör G. Rydbeck och dr B. Stålhane, av vilka
den förre redogjorde för överspänningsskyddens
allmänna principer och den senare behandlade speciellt
ventilavledare.
Efter dessa båda föredrag intogs middag och vid
kaffet fortsattes åter sammanträdet med inlägg
angående erfarenheter om olika överspänningsskydd av
hrr Alftan, Saraoja, Lundholm och Björgerd. En
beskrivning av Siemens ventilavledare lämnades av
överingenjör Lindblad. Beträffande åskslagens natur
yttrade sig hrr K. E. Eriksson, Norinder och
Nordell. Ingenjör E. W. Andersson efterlyste
transportabla utrustningar för impulsprov på färdiga
stationer. Generaldirektör Borgquist talade om
önskvärdheten att ha tillgång till en opartisk
provnings-anstalt speciellt för överspänningsskydd. Nyare
erfarenheter av verkan av överspänningsvågor på
transformatorer framlades av ingenjör E. Stenquist. Vidare
uppstod en diskussion mellan överingenjör K. E.
Eriksson och kommerserådet Malm angående bästa sättet
att anordna skyddsjordning i en station.
Det är icke möjligt att inom ramen av ett referat i
tidskriften redogöra för allt det intressanta material
som framlades vid sammanträdet och diskuterades
under åtta timmar. En fullständig sammanfattning
kommer därför att publiceras separat. Sbg.
124
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
