Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
Fig. X. Schematisk anordning’ av
ventil-avledare.
strömvågen till en början avledes genom ett till
ven-tilavledaren parallellkopplat ohmskt motstånd. Vid
en viss amplitud, ET, tänder avledarens gnistgap,
varefter ventilmotståndet bestämmer spänningsfallet,
som passerar ett visst maximum, EÄ. Samma förlopp
illustreras av fig. 2 d, där spänningsfallet direkt
anges såsom funktion àv strömstyrkan. Enär
ventilmotståndet antagits vara spänningsberoende ■—
"spänningskänsligt" — så att motståndet avtar med
ökad spänning resp. stigande strömstyrka, blir denna
karakteristika krökt. Om motståndsförändringen
kännetecknas av en viss tröghet, utbildas en
hysteresis, så att spänningsfallet är större vid strömmens
uppgång än vid dess tillbakagång.
Passerar strömvågen ett spänningsberoende
motstånd utan gnistgap i serie, bortfaller
tändspän-ningen och spänningsfallet anges av de streckade
uppgångarna i diagrammen c och d å fig. 2. Vid
vissa typer av ventilmotstånd är trögheten så stor, att
ett utpräglat spänningsmaximum uppträder betydligt
tidigare än strömmaximum uppnåtts, dvs.
hysteresis-slingan får en tydlig "puckel" vid uppgången. I
sådana fall blir det svårare att definiera
avlednings-spänningen. I vissa förslag till provningsnormer i
Tyskland och Schweiz har man velat borträkna denna
ventilmotståndets "Wirkungsverzug" och definierat
avledningsspänningen såsom den högsta spänning,
som uppträder "nach Ablauf des Wirkungsverzuges",
varvid "Wirkungsverzug" räknas "bis zum Eintritt der
vollen Schutzwirkung"2. Då emellertid verkan av
sådan tröghet kan sträcka sig över ganska lång tid, så
att man måste taga hänsyn till motsvarande
spänningsmaximum vid bedömning av anordningens
skyddsverkan, har i det följande såsom
ventilmotståndets avledningsspänning helt enkelt betraktats
det högsta spänningsfall, som uppträder i motståndet
vid en viss maximiströmstyrka och en viss
uppgångshastighet.
Beträffande amplitud och varaktighet hos de
överspänningar. som ventilavledarna äro avsedda att
oskadliggöra, kan i korthet anföras följande.
Indirekta överspänningar motsvaras i allmänhet av
mindre värden på vågens branthet, amplitud och
varaktighet än 100 kV/iUS, 200 kV resp. 100 fi&s. Enär
vågmotståndet hos luft linjer har ungefärliga storle-
ken 400 ohm, bliva data för
motsvarande strömförlopp:
< 0,15 kA/jUS, < 1 kA och
< 100 /.is.
Vid direkta blixtinslag
mer eller mindre nära
av-ledningspunkten gälla
betydligt högre värden.
Dylika direkta
överspänningar äro emellertid mycket
sällan förekommande
jämfört med de indirekta. De
strömstyrkor, som
förekomma vid dessa sällsynta
direkta nedslag, uppgå i
vissa fall till flera
10-tal kA med brantheter
av storleksordningen 10
kA/|US. Genom överslag
till master och jord
reduceras i de flesta fall
amplituden betydligt redan på ett litet avstånd från
nedslagsstället. Likaså dämpas fronten, så att redan
500 kV/iUS, motsvarande 2,5 kA/fts, kan betraktas
såsom en mycket stor branthet hos vågen.
Statistiska undersökningar av strömstyrkorna vid
avledning i åskskydd visa, att frekvensen av nedslagen
hastigt avtar med maximivärdet på strömstyrkan4.
Sannolikheten för att en våg med ett strömmaximum
uppgående till 5 kA skall passera en viss avledare är
sålunda mindre än 1 gång på 10 år. En strömstyrka
av 15 kA uppnås i medeltal endast 1 gång under 50
år, etc.
Varaktigheten hos överspänningsvågorna ligger i
allmänhet i området 10 till 100 ^s halvvärdestid.
Intressanta äro de s. k. multipelblixtarna, vilka orsaka
flera tätt på varandra följande överspänningsvågor5.
II. Fordringar på ventilmotstånden.
Avledning.
Avledarens uppgift är, såsom ovan angivits, att
reducera överspänningarna till en för anläggningens
isolation ofarlig nivå genom avledning av
motsvarande strömmängd till jord. En fordran är tydligen,
att avledaren med tillräckligt litet spänningsfall
skall kunna avleda strömstyrkor upp till en viss
gräns, t. e. 5, 50 eller 200 kA, allt efter den grad av
säkerhet som önskas. Att observera är, att en
effektiv skyddsverkan även förutsätter, att man har en
god jordförbindelse, vilket ingalunda alltid är fallet.
Så t. e. betyder ju 5 ohm jordmotstånd ett tillägg till
spänningsfallet i avledaren på 250 kV vid 50 kA och
1 000 kV vid 200 kA.
Härtill kommer, att man vid stora strömstyrkor i
allmänhet måste räkna med ett effektivt
impulsmotstånd, som ligger väsentligt högre än i nämnda
exempel. Vid de branta uppgångar, som känneteckna de
direkta överspänningarna, gör sig nämligen
vågmotståndet hos jordförbindelser och marklinor utpräglat
gällande, ett förhållande, som nyligen belysts
matematiskt av docenten R. Lundholm i Teknisk
tidskrift6.
En uppfattning av dessa förhållanden får man ju
för övrigt om man betänker vandringshastighetens
inverkan vid dessa branta förlopp. Antag i en viss
126
Fig. 2.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
