Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
Fig. 7. Avledare enligt Thomas’ och Franks patent.
ningsförmåga betr. temperaturstegring och dess
spärrförmåga (motstånd i släckningsgebitet) efter
genomgången strömstöt.
Överblick över olika motståndstyper.
Såsom framgår av ovanstående ha ingående
undersökningar lett till ett flertal
avledarekonstruktio-ner, vilka fylla även högt ställda anspråk på
avled-ningsförmåga och säkerhet. Det är i detta
sammanhang intressant att konstatera just det systematiska
experimentarbetets och det vetenskapliga
underlagets betydelse för fullbordandet av en teknisk
konstruktion. Det förhåller sig nämligen så, att ovan
beskrivna motståndstyper för avledare ha tidiga
föregångare, vilka tekniskt sett angivit samma
principer, som sedermera kommit till användning, men
vilka i brist på fysikaliskt-teoretiskt underlag icke
kunnat bringas till fulländning av sina uppfinnare.
Så t. e. sökte Thomas år 1903 — alltså nära 20 år
före Slepian — patent på en avledare karakteriserad
av uppdelade urladdningsbanor i luftspalter mellan
motståndsskivor30, såsom illustreras av vänstra övre
sektionen å fig. 7. Det var emellertid först de av
Slepian genomförda studierna, som sedermera
möjliggjorde ett rationellt utnyttjande av idén.
Även de porösa keramiska blocken med från
varandra skilda korn av ledande material (karborundum)
har Thomas beskrivit i sitt patent från 1903 (se
undre sektionen till vänster å fig. 7), men den slutliga
utformningen av principen följde först 25 år senare i
samband med de systematiska oscillografiska
studierna vid Westinghouse-laboratoriet.
Avledare baserade på kiselkarbidmotstånd med
kornkontakt ha sin föregångare bl. a. i ett patent av
Frank 191431. Anordningen exemplifieras med
sektionerna till höger å fig. 7. Kiselkarbidkorn i
kontakt med varandra bilda här ett ventilmotstånd, som
är kopplat i serie med ett spärrgnistgap.
Det spänningsberoende motståndet hos aggregat av
kiselkarbidkorn har ju f. ö. iakttagits, och
diskuterats på många håll. Bl. a. beskriver
K. E. Eriksson i en uppsats i Teknisk
tidskrift år 1916 karborundumblock, som vid
relativt låg spänning (likströmsmätning) ha
högt motstånd (10° ohm) och vid
impulsprov med stigande uppladdning visat
fallande motståndsvärden (lägst 4,5 ohm)32.
Principen att använda spänningsberoende
motstånd för avledare är i och för sig
mycket gammal. Redan i ett amerikanskt
patent, inlämnat år 1899, framföres denna
princip33. Uppfinnaren beskriver nämligen
framställningen av block (brända av en
grafit-, kaolin- och stärkelseblandning) med
ett med spänningen avtagande motstånd och
nämner att "they will be found useful chiefly
as elements of lightning arresters".
De grundläggande principerna äro sålunda
kända sedan lång tid tillbaka och den senare
utvecklingen omfattar i stort sett endast en
strävan att, med tillämpning -av dessa
principer, få fram motståndsmaterial med så
gynnsamma ventilegenskaper som möjligt.
Här stöter man emellertid på mycket stora
tekniska svårigheter — fordringarna på
ventilmotståndens mekaniska och elektriska
hållfasthet, energiupptagningsförmåga och
spännings-känslighet äro ju oerhört stora — och detta förklarar,
att man varit nödsakad att offra mycket tid och
kostnader för ernående av goda resultat.
Med hänsyn till den tidigare utvecklingen förefaller
det egendomligt, att en stor firma så sent som 1926
sökt och sedermera beviljats ett princippatent på en
avledare med spänningsberoende motstånd,
kännetecknad därav, att detta motstånd ändrar sig på
sådant sätt, att ledningsförmågan ökar minst lika
mycket som spänningen växer34, dvs. v > 2 i uttrycket
I-k-Ev. Detta är ju, såsom vi tidigare sett, en
given förutsättning för att ernå skyddsverkan vid
någorlunda stora strömstyrkor, och hela uppfinningen,
som icke säger något om hur motståndsmaterialet
skall framställas, uttrycker icke något annat än ett
önskemål. Patentet har tydligen icke heller beviljats
i något annat land än sökandens eget.
IV. Elektrovärmeiiistitutets experimentella
undersökningar.
Arbetsmetoder.
Sommaren 1936 föreslog oss överingenjör K. E.
Eriksson vid Asea en diskussion för utrönande av
möjligheterna att inom landet få fram en tillverkning
av effektiva ventilavledare. Utexperimenterandet av
ett lämpligt motståndsmaterial har därvid, såsom
framgår av föregående redogörelse, en avgörande
betydelse. Då det visade sig, att man vid Asea på
grund av den forcerade driften icke hade tillfälle att
då ägna tid åt ett dylikt experimentarbete, upptog
Elektrovärmeinstitutet, i samförstånd med Asea,
undersökningen på egen risk. Här skall endast
redogöras för grunddragen av denna undersökning, vilken
redan i början inriktades på att få fram ett
’’keramiskt" motståndsmaterial med kiselkarbid såsom
huvudbeståndsdel. I det experimentella arbetet har
även Elektrovärmeinstitutets ingenjör Valter
Anderson deltagit.
132
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
