Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
Notiser
Koaxialkabeln Paris—Bordeaux. Den första
delsträckan av rikskabeln Paris—Bordeaux innebär en
nyhet i det franska rikskabelnätet såtillvida som den
utgöres av en koaxialkabel. Innerledaren består av en 5
mm koppartråd, medan ytterledaren, som har en inre
diameter av 18 mm, bildas av tio profilerade
kopparband. Som mellanstycken användas spiraler av
styro-flex, lindade om innerledaren. Armeringen består av
bandjärn om blymanteln.
I februari 1937 gjordes förläggningsförsök med två
provlängder av denna kabel. Försöket nödvändiggjordes
av bristen på erfarenhet om koaxialkablar med
järn-bandarmering. Vid försöket användes en kabelgrav, som
innehöll krökningar, vägkorsningar, hinder i form av
trädrötter m. m. Den på kabeln utövade dragkraften
fastställdes till 1 500 kg på rak sträcka. Kabelns torsion
var obetydlig, och uppgick aldrig till ett helt varv.
Mätningar före och efter provläggningen gåvo väl
överensstämmande värden.
Försökets gynnsamma resultat gjorde, att den
franska telefonförvaltningen i juli samma år beställde en
järnbandarmerad koaxialkabel. Det föreskrevs dock,
att dragkraften vid förläggningen inte fick överskrida
2 000 kg och att krökningsradien inte fick understiga 80
cm. Vid utläggningen skulle ledningssträckan väljas så,
att hinder, t. e. trädrötter, såvitt möjligt undvekos.
Under förläggningen övervakades dragningen med en
speciell dynamometer, och kabelns torsion kontrollerades
med ledning av ett färgat streck, som dragits längs efter
kabelmanteln. Det visade sig, att vridningen vid
kabelns avrullning i allmänhet understeg ett halvt varv.
För att förhindra krympning av styroflexlindningen
genom uppvärmning under skarvningen ordnades
lödningsarbetet så, att 95 °C icke överskreds. För
eftertorkning av kabeländarna vid skarvställena användes
varmluft i stället för paraffin; uppvärmningen kunde
därigenom hållas under 65 °C. Dessutom användes en
särskild lödmuff för att skydda styroflexlindningen under
pålödningen av blymuffarna. Skarvarbetarna voro
särskilt utbildade för detta slags arbete. Sedermera har
det dock visat sig att dylika försiktighetsåtgärder inte
äro nödvändiga, utan man kan för en styroflexisolerad
kabel använda samma lödnings -och torkningsförfarande
som vid papperskablar.
Två kablar, en för vardera riktningen, äro förlagda
i samma grav. Kablarna äro märkta, så att de kunna
läggas i samma inbördes läge i graven. De skyddas mot
åverkan av ett plåttak.
Pupinspolavståndet för de vanliga talledningarna är
1 830 m, men 915 m för radioledningar. Vid
pupinise-ringsställena användes för båda kablarna en gemensam
pupinbox, där de dock införas var för sig.
överdragsavståndet är 17,5 km. (Ann. Post. Telegr. Téléph.,
december 1938.)
sah.
Litteratur
Svenska telegrafverket. Historisk framställning.
Andra bandet, Det elektriska telegrafväsendet 1853—
1902. Elanders boktryckeri aktiebolag, Göteborg
1938.
I en diger volym på över 500 sidor har Hans
Heim-bürger skildrat det svenska telegrafverkets tillkomst
och utveckling intill sekelskiftet. Arbetet utgör en
fortsättning och en pendant till det tidigare bandet
"Det statliga telefonväsendet 1881—1902", av samme
författare, vilket utkom år 1931 som första länken i
det omfattande historiska verk, vars utgivande
beslutats av Kungl, telegrafstyrelsen.
Framställningen är uppdelad på fyra skeden, inom
vilka för sig behandlats den tekniska utvecklingen,
taxor, organisation och personal samt trafik och
ekonomi.
Innehållet erbjuder mycket av intresse ur rent
teknisk-historisk synpunkt. De äldsta utländska
telegrafsystemen, Morse-systemets genombrott, de första
försöken i Sverige, Fahnehjelms och von Helands
telegrafapparat etc. beskrivas ingående, tillika med de
första projekten för ett svenskt telegrafnät. I början
av 1853 framlade general C. Akrell, som blev den
drivande kraften i det svenska telegrafväsendets
tidigare utveckling, förslag om en försökslinje
Stockholm—Uppsala, vilken öppnades för trafik den 1 nov.
samma år. Härmed var isen bruten. I början av
1854 var arbetet igång på linjen
Stockholm—Göteborg—Malmö, som fullbordades redan i slutet av
augusti. Härpå följde i rask takt nya utbyggnader
under åren 1855—1862, så att vid slutet av detta
första skede sammanlagda ledningslängden utgjorde
ca 7 700 km på en linjelängd av 5 400 km. Sålunda
lades den kraftiga grunden för det svenska
telegrafnätet; den senare utvecklingen har visserligen
kvan-tativt sett varit mycket betydande men kanske ej i
den grad som man skulle vara frestad förmoda. Vid
1902 års slut var totala linjelängden 9 600 km, dvs.
ej fullt dubbelt så stor, däremot hade ledningslängden
ökat avsevärt, nämligen till 29 000 km.
Vid genomplöjandet av tekniskt-historiska verk
dröjer man måhända helst vid pionjärskedena, som
trots de efter modern måttstock blygsamma
framstegen dock synas ha mest av romantik över sig. Att
romantiken från de styrandes sida kanske ej
skattades så högt, framgår emellertid nogsamt av de
svårigheter som syntes ha varit för handen i fråga om
beredande av skäliga lönevillkor för personalen, som till
en början givetvis ej stod på ordinarie stat. över ett
av Akrell 1856 avgivet förslag till lönestat uttalade
sig kungl, maj:t visserligen erkännsamt så tillvida,
som att chefen för telegrafverket, vilken framdeles
skulle helt ägna sig åt verkets skötsel, därför borde
"aflönas på det sätt, att han må därvid njuta tarflig
utkomst, utan att för denna vara nödsakad quarblifva
vid annat med lön å stat försedt embete", men vid
sidan om den Akrell för hans synnerliga förtjänster
beviljade furstliga lönen av 6 000 riksdaler förefalla
de underordnades knappast ens "tarvliga".
En särdeles ljuspunkt i skildringen erbjuder
diskussionen kring förslaget om anställandet av
kvinnlig personal 1859—60. Trots utsikten att vinna
ekonomisk besparing ställde sig telegrafstyrelsen mot
förslaget under framhållande av bland annat de risker,
som kunde löpas genom att manliga och kvinnliga
telegrafister komme i samma vaktlag "till och med
nattetid". I Norge hade till följd av vunnen
erfarenhet om dylika olägenheter de fyra kvinnor, som på
försök blivit anställda, måst förflyttas till en mindre
station, "der de icke heller lära befunnits passande".
Trots dessa uppenbara faror och avskräckande
exempel dröjde det dock ej längre än några år, innan
uppslaget gick igenom.
Det är kanske ofta på tjänstens vägnar utgivna
historikers lott att i mycket ringa utsträckning bliva
lästa. Om ovan anförda brottstycken ur Heimbürgers
bok kunna bidraga till att skydda den mot detta öde,
skall recensenten känna sig tillfredsställd.
J. Körner.
168
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
