- Project Runeberg -  Teknisk Tidskrift / 1939. Elektroteknik /
188

(1871-1962)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Teknisk Tidskrift

Fig’. 13.

Jämförelse mellan instrumentutslagen för barometrisk och absolut
höjdmätare (radioekolod).

Senare uppslag och forskningar.

De nyaste konstruktionerna av apparater för
radionavigering giva en god föreställning om vad som
inom närmaste framtiden kan förväntas,

Yid Massachussetts Institute of Technology arbetar
professor Barrow med ihåliga ledare och horn för
överföring och riktad sändning av radiovågor med
mycket hög frekvens, vilka intressanta och
epokgörande försök utförligt behandlas i januarinumret
1939 av Proceedings of the Institute of Radio
En-gineers. Eftersom den korta våglängden möjliggör
utsändandet av solfjädersformade fält med
synnerligen ringa tjocklek, kunna tvenne sådana fält
förläggas så, att det understa ej tangerar marken och
alltså ej heller avböjes på grund av reflexion, och
det översta så, att den yta i vilken båda fälten äro
lika starka bildar lämplig vinkel med marken för
landning. Om fälten moduleras olika, kan mottagaren
byggas enligt samma princip som den för
inflygningsfyrarna och instrumentet bygger alltså på
kom-parationsprincipen i stället för på fältstyrkemätning.
En ändring i känsligheten under landningen påverkar
ej utslaget, vilket tillsammans med den rätliniga
glidbanan framstår som lockande framtidsperspektiv.

Ett intressant uppslag för lösningen av
landnings-fyrproblemet framkom genom en optisk analogi. Om
tre ljusfyrar uppställas så att den mittersta ligger i
landningspunkten och de två övriga på lika avstånd
på sidorna av landningsbanan oeh i glidbanans plan
vid eller närmare flygfältets baslinje, ser piloten
under landningen tre ljuspunkter symmetriskt
placerade på en rät linje så länge han följer rätta
glid-banan. Denna analogi går icke omedelbart att
överföra till radiofyrar, så länge icke samma
riktningsverkan kan åstadkommas. Man har emellertid
utarbetat ett instrument, som med hjälp av
katodstråle-rör ger piloten bilden med tre ljuspunkter. Den
mittersta styres av inflygningsfyr och glidfyr och de
yttersta två följa horisontens skenbara rörelse,
styrda av planets gyro.

Instrumentfirman Sperry har vidare bearbetat
denna idé för sin s. k. "Flight Ray", ett navigations-

instrument, som är en exponent för den
allt starkare tendensen att begränsa och
koncentrera antalet instrument, På
denna nykonstruktion på området
finnas signallampor för markeringsfyr
och överstegringsvarning,
gyrokom-pass, gyrohorisont, kursavböjningsvisare
kopplad till gyron och markering av
läge i höjd- och sidled i förhållande till
av radiofyrar angiven landningsbana.
Avläsningarna ha sammanförts på
skärmen av ett katodstrålerör.

Radiokompassen har fullkomnats
därigenom att bäringen till en station direkt
erhålles som ett visarutslag så fort
våglängden inställes och icke som förr
genom avläsning av pejlramens gradtal
(RCA—Sperry). I stället för manuell
inställning av ramen sker detta
radio-styrt. Instrumentets visare är i sin tur
mekaniskt kopplad till ramen, och då
planet flyger över en station, ger detta
sig tillkänna på så sätt att visaren
kastar om riktning.

Med största intresse ha försöken med den absoluta
höjdmätaren, radioekolodet, följts. Den arbetar på
den kortaste i praktiken använda våglängden 60 cm
(500 Mc/s) och är byggd på principen om
jämförelse-mätning mellan tiderna för en radiovåg som går
direkt från sändaren under den ena vingen till
mottagaren under den andra och den via marken
reflekterade vågen. De bägge vågorna interferera med en
skillnadsfrekvens, som blir funktion av höjden över
marken. Höjder mellan 1 500 och 10 m kunna
avläsas, men vikten 25 kg måste ännu betecknas som
över det tillåtna. Som jämförelse kan påpekas, att
nu brukliga barometriska höjdmätare ha en högsta
noggrannhet av ca ± 15 m och alltid måste justeras
efter det på platsen rådande lufttrycket. Oberoende
därav behöver betydelsen av ett instrument, som
visar höjden över marken i stället för över havet ej
särskilt framhållas, och därför kunna de perspektiv
som färdigställandet av försöksmodellerna givit
knappast överskattas.

Man vågar hoppas på en fortsatt utveckling av
detta intressanta område och det snara
fullkomnandet av alla dessa viktiga utrustningar för
flyg-kommunikationernas säkerhetstjänst.

Notiser

På Zürichutställningen i år har man gjort ett
försök i halvstor skala med en energiöverföring med en
driftspänning av 50 kV likström. 500 kW överföres en sträcka
av 30 km. Gitterstyrda omriktare i järnhölje omforma
primärspänningen 6 kV trefas växelström till 50 kV
likström. Som överföringsledning användes jordlinan i
trefassystemet, vilken isolerats för den angivna spänningen.
Som återledare användes jord. På utställningen
omformas likspänningen tillbaka till 6 kV trefas. Om en
kortslutning skulle uppstå, påverka reläerna gallerstyrningen,
så att spänningen går mot noll.

Fördelarna hos likströmsöverföringen diskuteras,
varvid även antydes användning av elektronventiler som
strömbrytare för ett fördelningsnät matat av likström. CP.
Egloff, Brown Boveri Mitteilungen, april/maj 1939.) E. L.

188

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 02:22:38 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/tektid/1939e/0196.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free