Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TekniskTidskrift
ELEKTROTEKNIK
Redaktör: JULIUS KÖRNER
HÄFTE 12 utgiven av svenska teknologföreningen 2 DEC. 1939
INNEHALL: överspänningsskydd och stationsisolation, av G. Rydbeck. — Notiser. —
Föreningsmeddelanden.
överspänningsskydd och stationsisolation.
Av G. RYDBECK.*
Tidigare praxis.
Om man frågar en krafttekniker, vad han använder
för slags överspänningsskydd i sina
kraftstationer, får man alltjämt ofta till svar: "Jo, vi ha haft
alla möjliga sorter, som skulle vara så utmärkta, men
nu ha vi lyckligtvis snart fått bort dem igen allihopa."
Redan för 20—25 år sedan hade man teorierna för
vandringsvågor i stort sett klara, och med
utgångspunkt från dessa beräknade man olika medel att
skydda anläggningarna mot vandringsvågor. Man
införde horngap av många sinnrika konstruktioner
med eller utan seriemotstånd, induktansspolar (eller,
som det då hette, drosselspolar) med
parallellmotstånd och konstruerade andra finurliga apparater.
Man kopplade också närmast stationerna in
jordkablar eller järnlinor och skyddade linjerna medelst
jordlinor osv. Men praktikens män kommo snart till
den uppfattningen, att nästan alla dessa medel, om
de inte rent av gjorde skada, åtminstone inte gjorde
någon påvisbar nytta.
Vad kunde nu detta bero på?
Nu efteråt är det ganska lätt att förstå orsakerna.
Dels hade man mycket små siffermässiga kunskaper
om åska och blixtar, så att man i stor utsträckning
utgick från felaktiga storleksordningar, och dels
kände man inte till någon stötprovningsteknik. Dels
hade man ännu alltför många andra störningskällor
i näten och dels veta vi nu, att variationerna i
åskans frekvens och intensitet från plats till plats och
år till år ge större förändringar i driftresultaten än de
tidigare försökta skydden kunna väntas ge vid
oförändrade åskförhållanden.
I stället för att använda egentliga
överspänningsskydd inriktade man sig snart på att höja isolationen
och gradera den, så att eventuella överslag erhöllos
på de minst obehagliga ställena. I Sverige var det
särskilt Vattenfallsstyrelsen, som ledde utvecklingen
i detta avseende. Man införde därvid som en
konstruktionsprincip, att det inre av en apparat, särskilt
då en transformator, alltid skulle vara starkare än
genomföringarna, så att vid en överspänning
genomföringen eventuellt förstördes, men lindningarna
förblevo oskadda. Detta hade man goda skäl att anse
* Uppsatsen utgör en bearbetning av ett föredrag, hället
vid Svenska elektroingenjörsföreningens sammanträde den
16 mars 1939.
som en framkomlig väg, såsom framgår av fig. 1.
Ett fast eller flytande isolationsmaterial tål ju högre
påkänning ju kortvarigare påkänningen är, under
det att en isolators växelöverslagsspänning är ganska
oberoende av tiden, och om man därför lagar så, att
yttre överslag erhålles före inre genomslag vid 1 min.
prov, bör säkerheten bli ännu större vid kortvarigare
påkänningar.
Genom denna princip nådde man avsevärda
förbättringar i driftsäkerheten, men när kraven på
driftsäkerhet ytterligare skärptes och driftspänningarna
höjdes, blev resultatet ändå inte så bra som man
hade önskat. Man erhöll överslag eller genomslag
på alldeles oförklarliga ställen.
På denna punkt befann sig utvecklingen, när
åsk-forskningen tog fart och stötprovningstekniken
började växa fram.
Äskforskningens resultat.
Tidigare hade man beträffande åskans inverkan på
kraftledningarna utgått, ifrån, att det var omöjligt
att skydda sig mot de direkta nedslagen och att de
inducerade överspänningarna vore svåra nog att
komma tillrätta med. Man kände
spänningsgradien-ten vid jordytan under åskväder, som kan vara 100
och ända upp till 400 kV/m, och kunde då lätt räkna
ut, att spänningen på en kraftledning av ordinär
Fig. 1. Isolationshållfasthet vid växelspänningsprov. A
överslag i luft. B genomslag i fast eller flytande material.
189
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
