Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
liga hyreshuset. En eller ett par antenner — men
goda sådana — jämte ett fördelningssystem för
högfrekvens inom fastigheten, det är den väg som mer och
mer beträtts under de senaste fem åren. De
anordningar som fordras för ett system av denna typ kunna
sammanfattas under benämningen centralantenn. Varje
centralantenn består av tre delar, den egentliga
antennen, primärantennen, som upptager
högfrekvensimpulser-na och som utföres så som vilken god antenn som helst,
en kopplingsanordning (vanligen kombinerad med en
högfrekvensförstärkare) samt ett ledningssystem, som
distribuerar högfrekvens från kopplingsanordningen till
de olika lägenheterna.
Kopplingsanordningen kan betraktas som en
impedansomformare, som tillåter att antennen belastas
starkare än vad man skulle kunna göra med direkt
koppling. Den utgöres i allmänhet av en förstärkare med ett
eller flera steg med en förstärkningskurva, som lämpar
sig för det eller de frekvensband som man önskar
mottaga. Den måste ha mycket liten distorsion för att icke
korsmodulering skall uppstå t. e. under inverkan av en
kraftig lokalstation. Det visar sig att man enklast når
önskade resultat genom att använda parallellkopplade
förstärkare för olika frekvensband om man t. e. vill
täcka både normala rundradioområdet och
kortvågsområdet. Förstärkarna utföras i allmänhet för anslutning
till växelströmsnät och skola monteras så nära den
primära antennen som möjligt. Montaget bör givetvis vara
brandsäkert, men det är inte alls nödvändigt att göra för.
stärkaren så oåtkomlig som nu ofta är fallet.
Distributionsledningen drages från förstärkaren i ett
par parallella stammar — i vissa fall bara i en enda.
Kommersiella centralantenner tillåta numera 300—400
meter kabellängd och belastning med ett halvt hundratal
radiokontakter. Bortre ändan av kabeln från
förstärkaren räknat avslutas med ett motstånd som ungefär
svarar mot kabelns karakteristik, dvs. 50 à 150 ohm för
att minska risken för uppkomsten av stående vågor
genom reflexion. Av föredragshållaren utförda
mätningar visa att spänningsfördelningen i ett sådant system
är ganska jämn. Dämpningen i ledningen uppgår till
3—5 db per 100 meter.
Såsom ledningsmaterial skulle man med hänsyn till
dämpningsförhållandena kunna använda vanlig
starkströmsmateriel, men på grund av uppträdande
radiostörningar är man hänvisad att begagna skärmade ledare
(koaxialkabel) eller balanserade sådana (tvinnade,
oskärmade ledare). Som allmän regel gäller att man
ej skall grena en distributionsledning, då grenpunkten
blir en källa till reflexioner, om man ej begagnar någon
sorts impedansutjämnare där.
På radiokontakterna ställer man den fordran, att en
tillräcklig bråkdel av spänningen över kabeln skall
kunna uttagas samt att de enskilda mottagarna icke
skola kunna inverka på varandra. Detta uppfylles i
allmänhet därigenom att man tar ut spänningen över en
spänningsdelare av ohmskt motstånd, eventuellt
kompletterad med kondensatorer. En ofta förbisedd detalj
är anslutningssladdarna, som skola vara väl skärmade
för att anläggningens eventuella goda egenskaper i
störningshänseende icke skola bli helt illusoriska, önskvärt
vore att en god sladd av tillräcklig längd bleve ett till
varje lägenhet hörande inventarium.
Beträffande de specialkablar som användas för
centralantenner kan det vara av intresse att påpeka, att
de trots sin i allmänhet till utseendet jämna och vackra
uppbyggnad ofta äro behäftade med inhomogeniteter, så
ätt kabelkarakteristiker mätta från ena eller andra
ändan visa betydande olikheter.
I fråga om centralantennernas störningskänslighet
gäller i första hand, att primärantennen inte på något
sätt skiljer sig från en vanlig antenn. Förstärkaren kan
i detta fall jämnställas med en radioapparat. Koaxial-
kabeln har däremot egenskaper som man inte är sä van
att tänka på. Det är nödvändigt att hela systemets
metallisering är sammanhängande, men trots detta är
skärmningen ej tillfredsställande vid låga frekvenser
(långvåg) då ju skärmens ledningsförmåga ej är
oändligt stor. En överläggning visar, att ett lågt värde på
karakteristiken borde ge en låg störnivå. Man får
dock ej gå ned för långt emedan den önskade signalens
dämpning i regel stiger då karakteristiken minskas.
Centralantennanläggningarna utgöra en god lösning
på ett svårt problem. De kunna säkerligen med tiden
fulländas men för att de skola få den vidsträckta
användning som de egentligen förtjäna, är det absolut
nödvändigt att det sörjes för en bättre service på detta
område än vad nu är fallet.
Ingenjör Glas demonstrerade sitt anförande med
talrika skioptikonbilder över utförda undersökningar på
apparater, installationer och ledningsmateriel, vilka
bjödo många intressanta detaljer.
Sedan ordföranden avtackat talaren vidtog en
diskussion beträffande olika antenntyper, i vilken yttrade sig
hrr M. Holmgren, H. Stockman och I. Svedberg samt
föredragshållaren. Dr Sterky undrade huruvida ing.
Glas mätt den sammanlagrade effekten av alla
radiostationer i en centralantenn, vartill denne svarade att
där centralantenner användas i allmänhet finnes en
lokalsändare som helt dominerar, så att man knappast
kan mäta någon sammanlagring.
Därmed voro dagens officiella förhandlingar över och
supé med samkväm följde sedan i vanlig ordning.
Sig.
Svenska elektroingenjörsföreningen, avdelning av
Svenska teknologföreningen, höll ordinarie
sammanträde på föreningens lokal fredagen den 20 oktober 1939
under ordförandeskap av tekn. dr I. Herlitz. Till
justeringsmän för dagens protokoll utsågos överingenjören
Bernhard Eli och byrådirektören E. C. Ericson. I
föreningen invaldes ingenjörerna R. Lindblad, Sven A.
Norgren och Jan Plöen. Efter anmälan inträdde
ingenjörerna Olof Falknäs och Bo Jonsson.
Ordföranden anmälde, att styrelsen utsett civiling.
Hugo Månsson till föreningens representant i
teknologföreningens kommitté för krisfrågor.
Vidare anmäldes en skrivelse från Svenska kommittén
för nordiska elektroteknikermöten, vari meddelades,
att den danska kommittén, som förberett det 6:e
nordiska elektroteknikermötet på Island 1940, definitivt
beslutat uppskjuta mötet tills vidare.
Kvällens föredrag höllos av byråchefen Th. Thelander
och elektroingenjören Olof Rydberg, som talade om
konstruktion, byggnad, drift och underhåll av
kontaktledningar för elektrisk bandrift.
Byråchef Thelander började med att framhålla, att
vid en banelektrifiering ca 30 % av kostnaderna äro
hänförliga till kontaktledningen och att dennas
konstruktion och byggnad förutsätter lösningen av många
intressanta problem av såväl mekanisk som elektrisk natur.
Bland de förstnämnda uppehöll sig talaren särskilt vid
villkoren för ledningens stabilitet i vind och för dess
dynamiska samverkan med strömavtagaren. Det
påvisades, hur härigenom uppstått en viss klassificering av
de svenska kontaktledningsnäten efter de klimatiska
förhållandena och att ifrågasatt övergång till högre
tåghas-tigheter kan medföra ytterligare differentiering.
Ledningens stabilitet i vind påverkas i hög grad av
bärtråds- och stolpindelning, vilken bör vara sådan, att
uppträdande vibrationer icke kunna alstra genomgående
vågbildning. Det måste också tillses, att de
partialsvängningar, som kunna uppstå på ömse sidor om en
bärtråd, icke genom interferens ge upphov till en
lång-periodig systemsvängning.
Av större betydelse för stabiliteten än en ojämn bär-
202
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
