Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Teknisk Tidskrift
Kylningen av anoden är ett av de viktigaste problemen
vid konstruktionen av röntgenrör och i marknaden
förekomma sådana kylda genom strålning, ledning,
vätske-eller ångkylning. Det visar sig att man för alla dessa
kylningsmetoder kommer till ungefär samma maximala
värde på specifika anodbelastningen. Genom införandet
av en roterande anod har man uppnått en ungefär
tio-faldig ökning av belastbarheten vid korta
exponeringstider gentemot den som gäller för en stillastående anod.
Svårigheten att utföra lagringen i högvakuum för den
med 3 000 varv per minut roterande anoden kan numera
anses övervunnen och rör av denna typ ha fått en
ganska vidsträckt användning.
Tillverkningen av röntgenrör är en synnerligen
delikat procedur. Goda material är förutsättningen för att
man skall lyckas. Då gastrycket i ett modernt rör hålles
vid 10~8 à 10-9 mm Hg måste såväl glas som metaller
ha ett vid drifttemperaturen tillräckligt lågt ångtryck,
varjämte de måste vara synnerligen rena och ha sådana
egenskaper, att de inom rimlig tid kunna befrias från
absorberade eller adsorberade gaser. Vid bearbetning
av material liksom vid monteringen måste man arbeta
med rena handskar på händerna med hänsyn till risken
för föroreningar med fett eller svett. Arbetet måste
dessutom utföras i lokaler som hållas väl fria från
damm. Det glas som användes vid tillverkningen måste
givetvis vara av särskilt utexperimenterat slag. Mycket
viktigt är att numera tillgång finnes till glas och
metaller som lämpa sig för sammansmältning.
Alla moderna rör arbeta med högvakuum. Detta
åstadkommes genom diffusions- eller molekylarpumpar.
Under pumpningen sker värmning i ugn och genom
belastning av röret.
Den framtida utvecklingen av röntgenröret är oviss.
Man har i strävandena att ersätta de svårtillgängliga
radiumpreparaten inom terapin konstruerat rör för
anodspänningar av en million voit. Ett dylikt rör har
en längd av 8 meter. Huruvida den inslagna vägen
skall visa sig bärkraftig vet man ännu ej, då de genom
neutronbestrålning framställda konstgjorda radioaktiva
preparaten börjat konkurrera. Vid rör för diagnostiska
ändamål strävar man efter en bättre verkningsgrad, men
efter vilka linjer en lösning på detta problem skall
kunna nås vet man ej.
Efter det med synnerligen instruktiva bilder
illustrerade föredraget följde diskussion, varunder yttrade sig
hrr Siljeholm, Järnh, Stockman och föredragshållaren.
Efter sammanträdet, som bevistades av ett sextiotal
medlemmar, följde supé och samkväm.
Sbg.
Svenska elektroingenjörsföreningen, avdelning av
Svenska teknologföreningen, höll ordinarie
sammanträde den 17 november 1939 på föreningens lokal; tekn.
dr ivivb Herlitz ledde förhandlingarna. Till
justeringsmän för dagens protokoll utsågos professor Sten
Velander och överingenjör Bernhard Eli.
Den viktigaste punkten på föredragningslistan var
val av styrelse och funktionärer inom S. B. I. F för
arbetsåret 1940. På valnämndens förslag utsågos följande
personer:
Styrelse: ordförande tekn. dr Ivar Herlitz (omval);
vice ordförande tekn. dr Fredrik Dahlgren (omval) samt
civilingenjör Torsten Lundell (omval); sekreterare
civilingenjörerna Inge Svedberg (omval) och Torvald
Malmström (omval); övriga ledamöter byråingenjör Gustaf
Swedenborg (omval), byrådirektör Einar Malmgren
(omval), linjeingenjör Erik Glas (omval) samt
civilingenjörerna Sven Svidén (omval), Torsten Staaf (nyval) och
Arvid öman (nyval); ceremonimästare ing. Wolmar
Wrangel (omval); klubbmästare civilingenjörerna Åke
Vrethem (omval) och Olle Wägeus (omval); revisorer
förste byrådirektör Axel F. Gustrin (omval) och
civilingenjör Per K. Martin (nyval); representanter i
teknologföreningens styrelse, ordinarie tekn. dr Ivar Herlitz
(omval) och byrådirektör Einar Malmgren (omval),
suppleant direktör Hemming Johansson (omval).
På styrelsens förslag utsågs till redaktör för
Elektroteknik civilingenjör A. Julius Körner (omval) samt till
representant i Sv. teknologföreningens biblioteksnämnd
civilingenjör Axel Widström (omval).
En skrivelse upplästes från teknologföreningens
kommitté för bildande av kör och orkester inom föreningen
med uppmaning till medlemmar med musik- eller
sångbegåvning att anmäla sig till kommittén.
Sedan vice ordföranden, tekn. dr F. Dahlgren,
övertagit klubban talade dr Herlitz om
kortslutningssäkerheten i elektriska anläggningar.
Talaren framhöll, att kravet på
kortslutningssäkerhet ej endast är en driftteknisk utan även en
personsäkerhetsfråga, vilket klart framhålles i de nya statliga
föreskrifterna.
Beräkningen av kortslutningsströmmen i en viss
punkt möter ej längre några svårigheter. Vid en direkt
kortslutning ger en generator en kortslutningsström av
5 å 10 ggr normalströmmen, en transformator ända upp
till 20 ggr normalströmmen och i nät med kombinerad
fjärrkraft och egenproduktion kan
kortslutningsströmmen bli 25 à 30 grr större än den, för vilken
anläggningen är beräknad.
Det är ej tillrådligt att räkna med en mindre
generatoreffekt än den maximalt möjliga, ty kortslutningen
inträffar ofta vid extraordinära sammankopplingar. Ej
heller får man räkna med lägre värde än
begynnelsevärdet i förlitan på brytorganens tidsfördröjning.
Kablarnas dämpverkan får ej överskattas, ty betydande
längder fordras för att strömmen skall reduceras i någon
större grad, ehuru strömmen visserligen ofta begränsas
av motståndet i felstället.
Små motorskåp för 50 à 100 A bryta sällan mer än
motorns egen kortslutningsström. Större apparater
kunna möjligen fås att bryta intill 20 kA med rimliga
kostnader, vid högre strömmar stiger kostnaden
kvadratiskt. Smältskydden ha ej obegränsad men i regel
mycket god brytförmåga, vanliga diazedapparater minst
20 kA och högeffektsäkringar i sandfyllning ca 40 kA
vid 500 V och märkströmmar intill 600 A; vid 11 kV kan
100 à 200 MVA brytas.
Stötströmmen vid en brytares tillslagning mot
kortslutning är ofta svår att klara, särskilt vid höga spänningar,
där rörelsen hos kontaktstyckena måste vara relativt
stor. Av säkerhetsskäl bör därför sådan brytare ej
tillslås för hand.
Kortslutningssäkerhet i anläggningar intill 600 V
vinnes enklast med konsekvent användning av
smältskydd. Ett annat alternativ är att planera anläggningen
så, att kortslutningsströmmen kan begränsas till
värden, som kunna bemästras med normala brytare, säg
10 kA.
Vid anläggningar för över 600 V är det svårare att
få nöjaktig kortslutningssäkerhet. ’Skyddsreaktanser bli
i regel dyrare än att öka brytarnas bryteffekt, och
systemet med svaga brytare skyddade av en starkare är ej
lämpligt på grund av den kraftigare brytarens längre
utlösningstid. Däremot visa sig även här goda
smältskydd vara till stor nytta.
Efter dr Herlitz’ föredrag följde en livlig diskussion
med inlägg av hrr Thorburn, Rydbeck, Spanne, K. E.
Eriksson, Stenkvist, Lindström, Olsson, Hansson,
Liljeblad, S. Velander, Landtmanson, Granborg och
föredragshållaren.
Efter sammanträdet, som besöktes av 110 medlemmar
och slutade kl. 22,05, följde den sedvanliga supén och
samkvämet under kollegiala former.
Mm
204
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
